Fricktion
Fricky
7
Jag har aldrig varit så usel på att bedöma en artists potentiella genomslagskraft som när Erik “Fricky” Friman kom upp och sjöng Hon få mig på en Cleo-spelning i Uppsala ett år innan låten släpptes som singel. Då rörde det sig om en en ganska blyg kille som knappt vågade möta den femtio personer stora publiken med blicken. Även om jag inte hade några bekymmer med låten var jag övertygad om att det var ett karriärmässigt snedsteg. Varför övergav han den charmiga boom bap han innan dess skapat med sin Random Bastards-kollega Johan Bäckström under namnet Broder John & Friman?
Det var uppenbarligen inget misstag. Ett och ett halvt år senare omgavs varenda svensk nattklubbsgäst av hans Aqua Aura och han mottog priser som “Årets artist” på P3 Guld. Särskilt hyllad blev han för hur han sjöng om sex och kärlek på ett sätt som man kanske tidigare saknat hos hans yrkesbröder.
Sedan dess har det, bortsett från ett par singlar här och där, varit ganska tyst från Fricky. Han har gift sig med Cleo, de har fått en dotter, och han har i flera intervjuer uttryckt att han känt en enorm press som förälder, som make, som artist. Nu har han dock tre år senare gett ut sitt första ordentliga album Fricktion.
Albumet inleds med den lågmälda och fantastiskt gulliga Gå ihop. En kärleksballad i vilken Fricky sjunger innerligt till Cleo. Redan här känner man igen hans förtjusande sätt att blanda in en nästan barnslig naivitet i sina texter. Han sjunger: “För sen bär det av, jag bär på allt som kan häva oss / Vi ska upp och flyga bort så att fjärilar kan få syn på oss.”
Efterföljande Moonshine är en alldeles utmärkt popdänga. Produktionen, signerad Random Bastards-snillet Academics är ljuvlig, med sin organiska instrumentering och sitt pianoklinkande. Utöver honom hör vi framför allt produktioner av von Haartman och NISJ. På Hopper blir det påtagligt hur mycket av en popartist Fricky faktiskt är, när 1.Cuz gästar låten med en sedvanligt tight vers. Över huvud taget är det slående hur albumet kan upplevas som så enhetligt trots alla låtars så tydliga identiteter.
Tanka Tänka är som en modern R&B-remix av Boten Anna. I en intervju med Nöjesguiden berättar han att låten handlar om en depression han gick igenom förra året, och han sjunger träffande meningar som: “Jag känner mig lo-fi varje gång det är högtid.” Peace Retreat (Iceman) hade kunnat vara med på Yung Leans senare album. Till och med titelspåret Fricktion, som låter lite som en Kygo-remix av en redan utgiven Fricky-låt med sina tropical house-osande syntar, fungerar utmärkt.
Kär Pt. 2 och Svårt är både 80-talsnostalgiska och väldigt samtida. Den förstnämnda innehåller även en av albumets allra knäppaste rader: “Allting jag tänker på, vare sig det är en bil eller en båt, har det med dig att göra”, sjunger han. Det är en rad som möjligen hade varit begriplig om den skrivits av en femåring med typiska barnintressen. Nu blir det bara lite komiskt.
Det är nog det som blir problemet med albumet. När Fricky faktiskt vill vara öppenhjärtig och behandla svåra ämnen, eller sjunga vackert till sin fru, blir den enkelhet som vanligen präglar hans sound ett hinder. Hela albumet uppfattas som mycket lättsamt och ofta uppfriskande komiskt, vilket inte är ett problem i sig. Det är såklart helt okej att göra musik som bara ska vara lustfylld. Men samtidigt finns det ändå ett allvar. Ett påstått allvar. Texter om förlossningsdepressioner, föräldraskapets utmaningar, det plötsliga kändisskapet. De bara försvinner bland det knasiga. När Cleo gästar sista låten syns detta mycket tydligt. Jämfört med Frickys inledande vers, rappar Cleo med ett gravallvar som Fricky inte har, om sitt moderskap och sin depression, och albumet lämnar efter sig en tungsint eftersmak som egentligen inte representerar innehållet.
Borde man verkligen hylla Fricky så mycket som man gör för att han vågar prata om sina känslor, när han ändå blir utklassad i den grenen av sin egen fru, som bjuder på en verkligt drabbande och ärlig vers?
Kanske. Han har definitivt höga ambitioner, och vågar lyfta ämnen som inte diskuteras nog, vågar reflektera kring sig själv som man, make, pappa, och så vidare. Men när karaktären Fricky står i vägen, eller när hans lekfulla sinne prioriterar rim, flow eller till och med charm och humor över just den självreflektion skivan vill syssla med, upplevs tyvärr allting som enbart lite lustigt och tramsigt. Och även om det är okej att vara lustig och tramsig, är jag rädd att Fricky till slut bara ska bli en parodi på sig själv. Det vore en tragedi med tanke på den talang han uppenbarligen har för att skriva bra poplåtar och texter som skiljer sig från dem man brukar höra i hiphopvärlden.
Med det sagt är Fricktion som popskiva betraktad fortfarande en fröjd att lyssna på. Det är både en sammanfattning och en förfining av allt Fricky gjort sedan han startade. Melodierna är effektivare än tidigare, produktionerna är vassare. Och han kommer att få fler chanser att nyansera bilden och visa upp nya och flera sidor av sig själv, både musikaliskt och personligt. Med tanke på vilken resa Fricky gjort som artist sedan den där molniga sommardagen i Uppsala, är jag säker på att han fixar det. Fricky är fortfarande, som han sjunger i titelspåret, “int ens klar me sitt intro yet”.
