Forever Means
Angel Olsen
7
Mississippifödda indiemusikern Angel Olsen befinner sig i ett ständigt skiftande musikaliskt landskap. Hennes distinkta americanaröst är ledsagaren genom nostalgiska och varma country-dalar, råa progg-vindar och vemodiga vrår. Hennes senaste album Big Time från 2022 har blivit uppmärksammat av fans och kritiker som det album där Olsen lyckats komma närmast till kärnan av sin musik. Nu släpper hon EP:n Forever Means, fyra låtar som skrevs för albumet Big Time men som inte togs med i den slutliga versionen.
Låten Nothings Free släpptes som den första singeln inför EP:n och redan där anade man att Forever Means skulle visa en helt ny sida av Olsen. Den klassiska och silkeslena jazzen var en positiv överraskning då denna genre passar henne perfekt. Hennes luftiga stämma ligger som ett skum över vågorna av flytande piano och saxofon. Det finns något tålmodigt med låten, tempot är långsamt och mellan verserna hör vi solon av både sax och orgel. Texten ger spåret ett lager av uppgivenhet, ord om hur det förflutna följer med en in i evigheten: “Out of the past, these chains I know / I’ll never be more sure of anything / Here it comes / No way to stop it now”. Låtens intryck dröjer kvar och man kan inte låta bli att spela den om och om igen.
I en intervju med NME berättar Olsen om titeln och konceptet bakom EP:n med dessa ord: “Forever is to remain curious, never letting yourself think you’re finished learning or exploring, while trying also to be kind and honest”. I låten Forever Means står hon som med en fot i det gamla och en fot i det nya när det kommer till hennes sound, låten är avskalad och för tankarna till tidigare spår av Olsen som Whole New Mess och Unfucktheworld, men har en renare klang och mindre brus som skapar en väldigt intim stämning. Hon tar i med sången ordentligt och texten är sökande, det finns något i EP:n som häver sig framåt och nyfikenheten som Olsen beskriver är tydlig.
EP:ns tredje låt Time Bandits är aningen sömnig, det finns ett driv i texten men låten speglar inte det riktigt. Orden dras ut på och instrumenten spelas strategiskt släpigt, Olsen sjunger om en nästan manisk längtan efter någon men det monotona sättet det sjungs på får orden att blekna. EP:s sista låt Holding On å andra sidan greppar verkligen tag i en. Det rockiga spåret med inslag av stråkar utgör ett starkt motstånd i sig, en slags återhållsamhet och det känns som att Olsen sjunger genom bitande tänder vilket verkligen skapar en ilsken och kraftfull känsla – som en stilla storm.
Det är intressant att tänka på varför dessa spår inte hamnade på albumet, då endast Time Bandits är i det svagaste laget av de fyra. Känslan av att famla framåt är det lyssnaren lämnas med, men mest på ett positivt sätt. Det finns en lekfullhet och ett driv i låtarna och tanken av att lyssnaren välkomnas in i låtar som tänkts läggas åt sidan är väldigt uppfriskande. De visar musiken som en process och resa, inte bara en destination. Det finns mycket friktion och musikglädje i denna EP och låten Nothings Free kan vara något av det mest drabbande Olsen gjort. Nu undrar man mest vad mer för hitlåtar som ligger och skräpar i hennes skrivbordslåda?
