For Those That Wish To Exist
Architects
6
När gitarristen och bandets huvudsakliga textförfattare Tom Searle tragiskt gick bort i cancer 2016, stod Architects inför en utmaning som hade inneburit slutet för de flesta band. Men istället för att ge upp, kanaliserade de all sin sorg och frustration i studion. Trummisen Dan Searle, Toms tvillingbror, axlade rollen som textförfattare och skrev färdigt materialet som hans bror jobbade på innan sin död. Resultatet blev Holy Hell, deras åttonde platta. Ren och skär smärta, bottenlös sorg och ilska strömmade genom vartenda instrument och Sam Carters röst har aldrig låtit så torterad som när han skriker ut brödernas ord. Det är ingen överbetoning att kalla Holy Hell ett mästerligt album som var lika hjärtekrossande som det var tekniskt imponerande.
När Architects nu släpper sitt nionde album är det efter nästan två decennier som aktivt band, och efter flera år i framkanten av metalcore-genren. Med alla dessa år i en genre som börjar kännas urvattnad och utan Tom som var en viktig stomme i bandet, är det inte oväntat att de förr eller senare skulle genomgå stilförändringar. Redan från start är det tydligt att For Those That Wish To Exist markerar ett nytt kapitel i Architects katalog. Med det sagt hörs det dock klart och tydligt att det fortfarande är en Architects-platta.
Teknikaliteten, de förödande riffen, de bombastiska trummorna och Carters karaktäristiska skriksång – allt som kännetecknar Architects finns fortfarande här. Vad som skiljer sig från tidigare verk är att de fokuserar mer på renodlade melodier och refränger genom att ge allt mer plats åt Carters rena sång snarare än hans monstruösa skrik. Om textinnehållet på Holy Hell var en sorts katarsis och bearbetning av Toms bortgång, försöker For Those That Wish To Exist ta grepp om något som är utåt sett mycket större – nämligen klimatkrisen. Hela albumet genomsyras av en frustration över det otroligt lilla som görs av makthavarna för att rädda planeten.
Låten Black Lungs sparkar igång albumet med ett rivigt riff i sann Architects-anda. Atmosfäriska syntar och fjäderlätta stråkar pyntar denna ljudorkan medan Carter svänger fram och tillbaka mellan de lungtömmande skriken och den catchiga refrängen. Allt leder fram till ett stenhårt breakdown med Carter som häver ur sig den ilskna, samhällskommenterande raden ”When will we wrestle the world from the fools and their gold and the fucking covenant?”.
Att Architects ingjuter allt fler catchiga refränger fungerar för det mesta. Dock finns det vissa spår som bleknar alldeles för mycket på grund av ointressanta låtstrukturer. Ett exempel är Discourse Is Dead, vars slagkraftiga trummor och grumliga riff vibrerar av energi. Men varje gång den mjäkiga refrängen återintroduceras skjuts de riktigt bra partierna av kompositionen undan, vilket gör att låten känns svajig och lyssningen blir nästintill irriterande. Detsamma gäller Little Wonder som gästas av Mike Kerr från Royal Blood. Refrängen är repetitiv och raden ”I wanna sing you a different song, one that’s easier to swallow” är hemskt ironisk då den är allt annat än lätt att ta in. Det är synd att refrängen återkommer så ofta och pågår lite för länge när den instrumentala insatsen är så tekniskt imponerande.
Ett av albumets starkaste spår är den industriellt inspirerade An Ordinary Extinction, som öppnar med en sviktande käftsmäll i form av sprakande gitarrer och destruktiva trummor. Techno-inspirerade syntar à la Enter Shikari ligger i bakgrunden av det enorma ljudlandskapet när Carter ryter ”Seize the snakes / They’re living a lie, blinded by a candle, they’re saying goodbye / We’re stood by the edge of the world”. Dessa kolossala ljudlandskap finns spridda över hela For Those That Wish To Exist och det är också det som tydligt utgör albumets styrka. Detta är en samling låtar som är menade att spelas på enorma arenor och stora utomhusfestivaler, och de orkestrala elementen gör att lyssningen känns filmisk och episk på ett sätt som Architects tidigare musik inte har gjort. Rent soniskt har de lyckats skapat ett album som är massivt i storlek och som lyckas ringa in klimatkrisens massivitet.
For Those That Wish To Exist är dock långt ifrån att nå genialiteten som Holy Hell gjorde. De enformiga refrängerna och de bristfälliga låtstrukturerna på vissa låtar tynger ned albumets helhet. Med det sagt är det fortfarande ett album som är värt att beundra för dess teknikalitet och produktion, för Architects cementerar sig än en gång som några av de främsta instrumentalisterna inom genren.
