För Allting

Makthaverskan

Makthaverskan har sedan deras självbetitlade debutalbum 2009 älskats och hyllats av kritiker, samt absolut alla som tycker att svart nagellack är som snyggast när det är lite slitet. Nu har de släppt sitt fjärde album För Allting. Göteborgsbandets sound har utvecklats med varje platta, men har ändå lyckats behålla sin kompromisslösa råhet. På den här skivan har de experimenterat mer och gått i en ny riktning med fler syntar och större fokus på produktionen. 

Albumet inleds med introspåret (-) som är en syntig, nästan sövande stämningssättare som går rakt in i nästa spår, This Time. Här sparar inte Makthaverskan på något krut utan slänger in lyssnaren i total poppar-eufori direkt. När refrängen kickar in är det som ett slag i ansiktet, där Maja Milners råa men samtidigt atmosfäriska röst kretsar runt ens huvud som små fåglar i en gammal tecknad film. Låtens höjdpunkt är gitarrsolot innan slutrefrängen som med en perfekt skränighet och hårt distad bas ger en underbar kontrast till låtens i övrigt ganska glittriga karaktär.

Tomorrow är albumets längsta låt på fem och en halv minut som lunkar på skönt och för tankarna till klassisk new wave som The Cure och The Smiths. Därefter kommer Lova, med klart mer mörker och dramatik och Andreas “Palle” Wettmarks hårda, drivande trumspel i fokus. Nästföljande spåret All I’ve Ever Wanted To Say inleds med ett kort mullrande gitarrkluster innan det går rakt in i versen med sång, en riktigt härlig gitarrslinga och orden “This is all I’ve ever wanted to say / The words always come out the wrong way”. Låten fortsätter sedan i ett chorusglittrande driv där det sjungs om hur svårt det kan vara att få fram de ord man vill innan den slutar med en musikalisk motsvarighet till myrornas krig. Efter det kommer Ten Days som återigen för tankarna till band som The Smiths med gitarrslinga på gitarrslinga och ekande sång. 

Det gnisslande spåret (- -) markerar mitten av albumet och utgör introt till b-sidan, innan det glider in i Closer, plattans lugnaste låt där man kan luta sig tillbaka en stund. Caress i sin tur är tung och mörk och styrs av en fyllig och hårt distad bas medan sången liksom svävar ovanför den maffiga produktionen. Det här är även Makthaverskans första låt med trummaskin vilket ger låten en hård postpunk-känsla. Efter det kommer These Walls som en chock. En låt som nästan känns glad! Shit! När man hamnat i lite av ett deppträsk efter låtarna innan rycks man nu upp av glatt gitarrplink och sång som dränkts i så mycket reverb att texten skulle kunna vara hur deppig som helst utan att påverka låtens glada karaktär. Sen kommer titelspåret, För Allting. Det sticker ut som väldigt svepande och utan något tydligt driv då trummorna bara kommer in ibland. I låtens andra halva klingar musiken ut i en kort tystnad, innan den kommer tillbaka med dramatiska trummor och syntar som nästan ger en arenakänsla, för att sedan sväva ut i ett långt atmosfäriskt outro. Albumet avslutas med Maktologen som får ut en på dansgolvet från första virvelslaget. Verserna är mer lågmälda där den spröda sången får stadig uppbackning av bas och trummor men när refrängen slår till med glittrande syntar och gitarrslingor är poppar-euforin från början av albumet tillbaka. 

Det hörs verkligen att bandet fokuserat på produktionen på ett annat sätt på det här albumet än tidigare. Det som innan låg som en rå, punkig yta över mycket av musiken har nu polerats och resulterat i en slutprodukt som låter mer som stilren new wave. Råheten i bandmedlemmarnas uttryck och låtskrivande finns dock kvar och är lika fängslande som alltid. Vissa av låtarna slår absolut hårdare än andra men tillsammans bildar helheten ett riktigt bra album med en stadig och välplanerad uppbyggnad och intensitet. Makthaverskan har utnyttjat det klassiska albumformatet till fullo på ett snyggt sätt med inledningsspår till albumets olika halvor som sedan flyter över i nästa låt, och det hela följer en kurva där det är som mest intensivt i början och i slutet. 

Makthaverskan är ett av vårt lands äldsta moderna indieband och lär behålla sin roll som den svarta och svåra popens väktare under lång tid framöver. För Allting är ett nytt steg för bandet som passar perfekt i novemberkvällarnas huttriga mörker och som med sina driviga rytmer och medryckande melodier får en att slå docsklackarna i taket.