Recension: Evangelion: 3.0+1.0 Thrice Upon a Time

Det må låta märkligt, men vi måste börja vid Hideaki Annos andra försökt att avsluta Evangelion-serien med sin film End of Evangelion. Den inleder med en scen där den tonårige huvudperson Shinji Ikari (Megumi Ogata) besöker sin vän och med tiden även något förvirrade förälskelse Asuka (Yūko Miyamura) som ligger på sjukhus efter att en traumatisk episod lämnat henne i ett akut katatoniskt tillstånd. Han står där en stund, obekväm som han är, innan han börjar onanera över hennes kropp och varpå han når sin orgasm skamset konstaterar hur sjuk han är. Så väljer Anno alltså att återintroducera sin hjälte. Och det blir inte direkt mer positivt efter det. 

Det är självklart okej. Alla verk i världen måste inte vara muntra, men det är skillnad på mörker och mörker.  Föregångaren, tv-serien Neon Genesis Evangelion, präglades trots allt av Annos egna erfarenheter av svår depression. Vad som börjar som en något stereotyp action-anime om ungdomar som slåss med hjälp av pseudo-organiska robotar vid namn Evangelions, ofta kallade Evas, (på order av Shinjis något känslokalle pappa  Gendo (Fumihiko Tachiki)) förvandlas långsamt till att några avsnitt in bli en rå och ofattbart mörk skildring av mental ohälsa. I slutändan finner sig dock Shinji på en försiktigt positiv plats som säger oss att ja, livet är ändå värt att leva trots allt lidande, precis så som Anno själv kände.

I End of Evangelion finns inte den optimismen kvar. Kritiken Anno fick över det ursprungliga, mycket andliga slutet, kombinerat med de depressiva känslor han själv erkänt att Evangelion väckt inom honom ledde istället till ett slut där till och med det lilla hoppet känns hopplöst i längden. Med detta oerhörda mörker tog också Evangelion slut. 

Eller ja, i ett drygt decennium åtminstone. Evangelion: 3.0+1.0 Thrice Upon a Time är trots allt inte påhittad av mig för att ha någonting att skriva om, trots att titeln ser ut som någonting jag fått fram genom att trycka på tangenter i blindo. Den är i själva verket den fjärde och avslutande filmen i Annos Rebuild of Evangelion-serie. En serie som skulle återberätta Evangelion som Anno alltid önskat utan att hållas tillbaka av budget, tid och sin egen mentala ohälsa. Så var befinner vi oss då inför slutet?

Just det – med en Shinji som totalt tappat livslusten efter att ha fått veta att han nästan orsakade världens undergång för att rädda vännen Rei (Megumi Hayashibara) som till synes dog hur som helst. Senare var han nära att orsaka den på nytt i tron att han kunde rätta sina misstag vilket i slutändan enbart resulterade i att hans nyfunne vän Kaworu (Akira Ishida) offrade sitt liv för att stoppa katastrofen. Kvar fanns sedan bara Shinji, Asuka som nu hatar honom, samt en känslokall Rei-klon som vandrar mot en okänd framtid medan den till synes kvarvarande mänskligheten gör sig redo för sin sista strid mot Gendo. Ingen nådig cliffhanger.

Och med det är vi i 2021 med Thrice Upon a Time och här kan det bli lite svårt, men häng gärna med ändå. NERV – Gendos organisation som tidigare använde Evas för att slåss mot änglar men nu är mer av en domedagssekt – skickar robotar för att attackera WILLE – en organisation som i sin tur existerar för att bekämpa detta nya NERV. Mari (Sakamoto Maaya), den enda i nuläget tillgängliga Eva-piloten skickas ut för att stoppa robotarna. Det är en snyggt koreograferad, underhållande och minst sagt explosiv öppningsscen där Eiffeltornet på något sätt räddar dagen. Ganska typisk Evangelion alltså. 

Sen stannar filmen upp helt och hållet och blir någonting annat.

Likt en animens Twin Peaks: The Return bygger Thrice Upon a Time efter sin inledning mycket på att utmana tittarens förutfattade meningar om vad Evangelion egentligen är och vad det kan vara bortom detta. Karaktärerna är där. Platserna och de stora robotarna är där. Ångesten likaså. Likväl är det fortfarande historien om Shinji, en deprimerad tonåring som inte pallar trycket av att vara huvudperson, som ständigt försöker sitt bästa och enbart sårar andra runt omkring sig på kuppen. En pojke som föddes för att lida och antagligen skulle säga att han förtjänar det.

Men samtidigt är det här någonting mycket annorlunda från vad Evangelion gjort sin publik van vid. Visserligen sitter Shinji tyst och gråter under de första fyrtio minuterna, men det här är inte längre ett verk gjort för att bryta ner sina huvudpersoner i all evighet. Det är i stället dags att efter 26 år laga det som länge varit trasigt. Att äntligen låta karaktärerna lämna den destruktiva cykel som Annos mörka iscensättning tvingat dem till. Hela första akten är praktiskt taget ”Evangelion utan Evangelion”, där Shinji, Rei och Asuka finner sig i ett helt normalt litet samhälle. Inga robotar som slåss. Ingen värld som går under för tillfället. Ingen som kräver mer av dem än att de hjälper till med olika sysslor. I denna anti-Evangelion får dessa ungdomar plötsligt bli, tja, ungdomar som kan se världen runt omkring sig som någonting annat än ett slagfält. En vacker stund av empati för vad som trots allt är traumatiserade barn och en början på deras väg till förbättring. 

Tyvärr tappar filmen bort sig något ungefär halvvägs in. I en serie filmer som mycket medvetet väljer att inte ge tittaren alla detaljer, men ändå lämnar nog mycket för att göra sig någorlunda förståelig blir den här nästan helt omöjlig att hänga med i. Slutstriden är här och karaktärer beskriver hela förloppet på obegripliga sätt, hittar lösningar på problem från ingenstans och använder terminologi som ingen vanlig dödlig någonsin ens kan försöka förstå. När de inte förvirrat slåss de mot ansiktslösa robotar i scener som helt saknar någon känsla av fara eller spänning. Rent visuellt är det också här filmen är som fulast, med 3D-animering som känns tagen ur ett annat årtionde. Något distraherande i en film som annars ser ytterst bra ut och verkligen slår ett slag för värdet av påkostad 2D-animering.

Som tur kommer Thrice Upon a Time ändå på fötter någorlunda fort igen för ett klimax som kanske allra bäst kan beskrivas som den sista delen av den självterapi Anno verkar ha ägnat sig åt sedan han första gången jobbade på Neon Genesis Evangelion. Från att identifiera sin egen depression, verkligen konfrontera den och se in i sitt allra mörkaste inre, har han efter all denna tid kommit ut på andra sidan som en person med annan livssyn. Det handlar inte längre om att förstå smärta och fly från den, utan att känna den och acceptera att den funnits där. Det visar på en stark livsvilja såväl som ett försök att på något vis be om ursäkt till karaktärerna för allt de utsatts för och en möjlighet för både dem och alla tittare som genom åren på något vis identifierat med dem att en gång för alla få en mer positiv och tydlig avslutning än tidigare.

Långt bort är den Hideaki Anno som en gång i tiden närmade sig det totala mörkret i End of Evangelion. Visserligen förblir den en av tidernas bästa animerade filmer, men det finns en trygghet i att det inte är han som gjort en film i dag. I stället kan jag sitta här och se något av den Anno som kunnat avsluta sitt livsverk på sina egna premisser och som lämnar allting mer med en känsla av glädje än bitterhet. Evangelion: 3.0+1.0 Thrice Upon a Time har sina problem, men jag kan ändå inte se den som någonting annat än en triumf. En modig, stundtals rörig, kanske överambitiös men också mycket känslostark och i slutändan oväntat liten och ändå ganska inspirerande historia om att bryta mönster. Det är inte nödvändigtvis en film att se om flera gånger så mycket som en man ser en gång och sen funderar länge på. Både positivt som negativt. Det är definitivt en film som kommer väcka starka känslor åt båda håll, precis som intressant konst ska göra. Förhoppningsvis kommer nu inte ett fjärde slut om några år.