LIB / Strong får en att törsta efter mer
En person med flera peruker staplade på varandra går runt i Berlins statsbaletts foajé. Det är både roligt och lite obehagligt. Fascinationen sprids bland oss teaterbesökare. Men alla väljer att på avstånd betrakta den hårbeklädda människan. Hen sticker ju ut och då är det bäst att stå en bit bort från personen. Inte för nära… Det är en försmak på föreställningen, eller föreställningarna, som snart ska börja.
Inför föreställningen LIB, som skapats av den Stockholmsfödda, världskända koreografen Alexander Ekman, är förväntningarna höga. Detta beror inte enbart på den mystiska, perukbeklädda personen – Ekmans CV är nämligen talande i sig. Han debuterade 2006 med Okänd Art för Cullbergbaletten och framgångarna har sedan dess hopat sig. De senaste föreställningarna i Sverige, Kuckel på Orionteatern och Hammer på Göteborgsoperan, var succéer. Föreställningen LIB är hans debut på Staatsballett Berlin. Det är en föreställning inspirerad av modeskaparen och frisören Charlie Le Mindus pälsskapelser, liknande Chewbacca i Star Wars.
Kanske är förväntningarna på storslagenhet redan från start orsaken till att inledningen blir något av ett antiklimax. Det börjar långsamt och den stora scenen passar inte riktigt det minimalistiska rörelsespråket. Fyra kvinnor kliver en och en in på scen för att sedan stelt titta på varandra. Med en dömande blick utförs klassiska balettrörelser. Det är som en tävling i vem som är den bästa balettdansören. Belysningen i salen är tänd och man känner sig på något sätt uttittad. Det är som att dansarna och föreställningen förväntar sig en motprestation av oss i publiksalen.
Efter en stund kliver en pälsbeklädd varelse in och rör om i grytan. Det klassiska bryts av med ett kaos. Man kan andas ut och skratta åt det absurda. Dansarna tar in och börjar uppskatta varandra. En efter en klär de på sig allt större och bisarra pälsdräkter. Det stela försvinner och publiken slappnar av. Scenen som nyss kändes främmande och avlägsen bjuds man in till. Det som sedan sker är bara ren njutning. Det pälsbeklädda, djurliknande som bryter av det långsamma påminner – motsägelsefullt nog – om hur vi människor bara är just människor. Vi är, eller borde vara, mer lika det pälsbeklädda djuret. Alla dessa fyrkantiga normer vi sätter upp för oss själva är ju bara hinder. Varför vågar vi inte vara oss själva helt utan ursäkter? Vad stoppar oss?
Efter föreställningen letar jag efter ett ord att beskriva upplevelsen på. När jag läser programbladet har istället ordet funnit mig. Föreställningen LIB är en förkortning av ordet liberation, frigörelse. Och ja, jag känner mig frigjord!
Men, man törstar efter mer. Ekmans föreställning är enbart 40 minuter lång. Tur är det att efter pausen efterföljs den av koreografen Sharon Eyals dansstycke Strong. Medan Ekmans föreställning är dansteater är Eyals mer i linje med modern dans. Varför de valt att sätta samman dessa delar är till en början oklart, men det fungerar!
Sharon Eyal är en israelisk dansare och koreograf. Till skillnad från Ekmans, till en början, minimalistiska koreografi gör hennes, redan från start, mer maximalistiska att publiken direkt sugs in. Musiken och rörelserna arbetar tillsammans. Början skapar ett psykotiskt, hypnotiskt tillstånd där technomusik samverkar tillsammans med loopade inspelade röster som kreerar ett tryck över bröstet. Den frigjorda känslan Ekman lämnar publiken med ersätts av ett ångesttillstånd.
Den 20-taliga dansensemblen rör sig uniformt och med sina individuellt små, mekaniska rörelser bildar de en större enhet som är större, och viktigare, än individen. När en dansare lämnar ensemblen och bryter sig fri ansluter den sig snabbt igen till den större massan. Eyals koreografi berättar inte en historia på samma sätt som Ekmans teatralitet men känslan den lämnar åskådaren med är lika stark. Tankarna förs till begreppet konformitet, något som vi människor dras till, både i form av sociala mediers algoritmer, inom politik och den mänskliga instinkten att inte bli utesluten från gruppen. Att sticka ut som individ är mer sårbart än att blandas med massan. Tankarna är många och det är synd att Eyal tappar där Ekman får fart i dramaturgin. Efter en stund blir det hypnotiska i de upprepade rörelserna likgiltigt och det är svårt att hålla fokus. Även det känslomässiga engagemanget försvinner i och med detta.
Direkt på plats stack därför Ekmans stycke ut mer. Men på vägen hem upplevs de två inte längre som separata enheter. De blandas samman och nyanserar varandra. Frågan om varför de valt att sätta samman dessa två föreställningar till en klarnar. De står nämligen både i kontrast till varandra och samtidigt berättar de tillsammans något större om människans förhållande till konformitet och individualitet. Det är starkt och tankeväckande.
