Bokrecension: Efter solen – Jonas Eika Rasmussen
Vad har egentligen derivathandel intill en man som doftar eukalyptus gemensamt med knark i kyrkbänkar, område 51 och beach boys som runkar av varandra i ett rum där man ser solen genom ett hål i väggen? Svaret är Jonas Eika Rasmussens författarskap i novellsamlingen Efter Solen.
Novellen Alvin, vilken inleder samlingen, tar läsaren med på en resa som utspelar sig både i en lägenhet i Köpenhamn och på Bukarests gator. Novellen gestaltar sorgen som flyttat in hos en människa som blivit sviken. Likgiltigheten som ett resultat av samma sorg, redo att snart förvandlas till en beundran och aningslöshet för nästa människa som närmar sig. Den människan blir Alvin. Huvudkaraktären intalar sig själv att han inte blir sexuellt upphetsad av Alvin utan att han bara är ”vacker på ett kallt, statuariskt vis”. Insmorda i ett schampoo som doftar eukalyptus ligger de båda männen i sängen framför datorn. Derivathandel och obligationer och hur kan tiden stå stilla när man ligger nära? Jag hamnar i rummet för läsarens möjliga misstankar, en genomträngande känsla om att det är något som inte stämmer. Och snart får jag veta vad.
Utöver att Eika Ramussen lyckas etablera en stark nyfikenhet hos mig i Alvin, fascineras jag också av hur författaren skapat dessa tydliga berättarröster, alla med sin egen karaktär och drivkraft. Novellerna Rachel, Nevada och Jag, Rory & Aurora fastnar dock inte hos mig på samma sätt som de andra, även om berättartekniken och språket är skickligt. Jag kan inte sätta fingret på vad det är jag ogillar eller kanske snarare vad det är som inte fastnar. Vad som däremot både fastnar och är beundransvärt är Eika Rasmussens förmåga att skildra en mycket udda tresamhet i Jag, Rory & Aurora. Texten är kompakt och kroppslig i sitt porträtterande av intimitet och intighet. Hela tiden följer också solen som den gemensamma nämnaren. När jag som läsare upplever att jag tappar bort mig känns det som att solen blekt bort bokens bokstäver. När jag som läsare känner mig som mest involverad vet jag varför. Solen är uppe.
Novellen Bad Mexican Dog är samlingens andra novell men också sista då vi återvänder till den igen i slutet. Allt i den här novellen känns precist. Huvudkaraktären, en femtonårig kille full av begär och beslutsamhet. En människa vi följer när han smörjer in turister med solkräm och eftersol, somnar på bänkar och kanske viktigast av allt – tänder på sin egen sorg. Inte nog med att novellen tematiserar åtrå på ett svettigt och genuint sätt, Eika Rasmussen lyckas också med hjälp av sina skiftande berättarperspektiv undersöka korrelationen mellan samhällsklasser och turism. Femtonåringen liknar också en blek man med kokosmassan i en Bounty, vilket bara är en av de metaforer vilka upplevs djupt betingade av karaktären som använder dem.
I min läsning av Bad Mexican Dog kan jag inte låta bli att fastna för en del detaljer. En människa som väljer att plocka bort stavelser från sitt namn allteftersom. Det känns för hårt annars. Jag fastnar för juicen de dricker, all toast de äter. Jag fastnar för att huvudkaraktären känner att han inte kan låta bli att skratta åt allt som han hatar. Absolut mest fastnar jag för raden ”Allting här är löjligt utan solen”. Kanske limmar den sig fast för att den make so much sense i kontexten. Kanske limmar den sig fast för att jag vill kliva in i berättelsen, rotera händelseförlopp och rädda karaktärer. Viska i femtonåringens öra att allting är möjligt utan solen.
Den här novellsamlingen är på många sätt komplex både i sin handling och sitt språk. Stämningen som nästan gick att ta på, vilken la grunden för hela min läsupplevelse påminde om den jag kände efter att ha läst novellsamlingen Nordisk Fauna av Andrea Lundgren. De inslag vilka jag måste kalla experimentella, fick mig att minnas novellsamlingen Till vår ära av Alejandro Leiva Wenger.
Novellsamlingar möjliggör i min mening en läsupplevelse mycket olik den jag får av att läsa romaner. Romanen presenterar romanens värld, vilka premisser som utgör den och vilka karaktärer som blir nyckelpersoner för dess existens. Novellen, i sin singulara form, presenterar rummet. En liten inblick i världen som hade kunna bli till om berättelsen istället var en roman. Och novellsamlingen blir då tillåten att göra något helt annat. Bygga oss en tomt full av friggebodar, alla anpassade efter särskilda klimat och målade i varsina färger. Några med dubbla lås och några med öppet tak.
Jag upplevde det som en fröjd att få befinna mig på tomten Jonas Eika Rasmussen konstruerat. Men med fröjden följde en känsla av att jag inte ville inte stanna alltför länge i texten, en känsla av att jag bara i en begränsad tid hade råd att investera i berättelsen. Efter regnet kommer solen. Efter Solen kommer svetten och utmattningen. Kanske främst också känslan av att vara vid liv.
