=

Ed Sheeran

Det går inte att definiera 10-talets popdecennium utan att nämna Ed Sheeran i första meningen. Säga vad man vill om hans gradvis större steg från gatumusikantscharmen, men under de senaste åren har han åstadkommit följande: Den mest streamade låten på Spotify med Shape Of You; Det mest streamade albumet på Spotify med Divide, samt; den största intäkten från en turné någonsin. Tre av många självklara och rättfärdigade bevis på Sheerans storhet, både som artist och person. Hur återhämtar man sig efter en av de mest framgångsrika album-rolloutsen genom tiderna?

Även om Ed Sheerans förmögenheter är lika stora som en kyrkråttas är små, finns det många åsikter om hans musik. För att försöka sammanfatta vad exakt alla någonsin tyckt om honom är det som att hans musik idag är ett tvärsnitt av hur dagens popmusik låter, både på gott och ont. Att definiera popmusik är svårt men Ed Sheeran lyckas på något sätt, vilket Shape of You var praktexemplet på med kombinationen av en minimalistisk popproduktion tillsammans med hans kära gitarr. Nu är tanken att han ska avrunda sin följd av matematiskt betitlade album (och därmed exkludera den stackars subtraktionen) med Equals, och återigen summera sin bild av var popmusiken står idag.

“I have grown up, I am a father now / Everything has changed, but I am still the same somehow” förklarar Sheeran på det inledande spåret Tides, som han vill ska symbolisera hans liv med kaotiska verser och en fridfull refräng. Idén är dock mer genomtänkt än utförandet: Sheeran försöker inte ens överrösta de ändlösa trummorna och gitarrernas enformiga ackordföljd. De avskalade refrängerna funkar, men det känns som år och dar av oväsen innan de äntligen kommer. Den mer melodiska Shivers följer, men plågas av en provocerande blekhet. Sheeran vet uppenbarligen hur man skriver en refräng och brygga som klistrar sig fast, men denna låt är så själlös att man ifrågasätter om han ens kan tycka om den själv eller bara ville säkerställa att albumet skulle innehålla något som garanterat funkar på radion.

Den första singeln Bad Habits skulle enligt honom själv vara något helt annorlunda från vad han tidigare släppt, vilket delvis stämmer. Bad Habits är albumets självklara hit, och beatet tillsammans med syntslingan i andra delen av refrängen är en endorfinutsöndrande kombo. Trots att produktionen på något vänster låter tio år gammal så funkar det just på denna typ av låt – till skillnad från på den nya singeln Overpass Graffiti. Här försöker Sheeran sig på ett 80-talssound lite mer avsiktligt och har, enligt honom själv, satt en ursprunglig powerballad i dubbeltempo – vilket tyvärr hörs. En fin melodi rivs sönder av det hetsiga tempot och den fruktansvärda röstsamplingen i refrängen. Vem tyckte att ett sirenliknande tjut passade bra här? Är det ljudet från ambulansen som närmar sig efter att låten drabbat lyssnaren av utmattningssyndrom? Oavsett resulterar det i en helt meningslös singel som nog hade mått bättre i sin ursprungliga form, för det gömmer sig en melodi och en text som berör här.

Även om Collide likt Overpass Graffiti stressas igång av ett hetsigt beat är låten ändå ett välkomnat inslag på albumet. I och med att beatet inte har en lika framträdande roll i produktionen kompletterar det melodierna bättre med dess dämpade karaktär. Melodierna på Leave Your Life ges också nytt liv med hjälp av en fräsch produktion som svenska Elvira Anderfjärd assisterat med. Albumets mest R&B:iga spår 2step låter som något som egentligen skulle platsat på samarbetsalbumet No 6. Collaborations Project med en viss canceled rappare på en vers. Bortsett från det låga monotona tonläget har låten en av albumets tydligaste och skönaste refränger, men påminner samtidigt ganska mycket om Put It All on Me från det senast nämnda albumet. Oavsett ger dessa tre låtar en stark mittensekvens som låter som man hade hoppats att Ed Sheeran skulle göra 2021.

När funkiga Stop The Rain följer blir det lika monotont, men i ett genomgående högt röstläge istället. Sheeran predikar att regnet är ostoppbart om, och om, och om igen som om London vore den enda staden det någonsin har spöregnat i. Även om låten egentligen handlar om den rättsprocess som han dragits in i angående plagiarismanklagelser mot en av hans största låtar Thinking Out Loud, översköljs narrativet av den repetitiva melodin som dränker en i tristess, och ger prov på Sheerans skridande in i anonymitetens skugga.

Vi bjuds på lite mer klassiska Ed Sheeran-toner på The Joker And The Queen, First Times, Love in Slow Motion och Visiting Hours. De tre sistnämnda saknar dock någon egen kärna; vid sidan av gulliga, men ordinära kärleksförklaringar låter ljudbilden som en ihopslafsad eftertanke i de flesta fallen. Det går liksom inte att greppa vad man ska ta med sig från låtarna, melodierna och produktionen är så intetsägande och lånade från tidigare album att det är svårt att minnas vilken låt som är vilken. Filmiska The Joker And The Queen sticker självklart ut tack vare sin löjliga titel, men har i alla fall mest att komma med med sitt jazziga piano och vackra stråkarrangemang som valsar in halvvägs i låten. 

När Sandman provocerande klinkar igång likt en barnprogramsjingel är det bara att dra en tung och uppgiven suck, och konstatera att det inte finns någon vision med albumets helhet. Även om låten kan förlåtas något av att den tillägnas han dotter, undrar man varför den behöver vara med just här. Till och med mixtape-aktiga No 6. Collaborations Project hade en mer sammanhängande ljudbild än Equals, och det fanns en obryddhet (utan att enbart syfta på hitten I Don’t Care) som åtminstone konverterades till lekfullhet. Nu låter den ofta bara… oinspirerad. Som på sista spåret Be Right Now; en låt som på grund av sitt höga bpm skulle kunna misstas för att vara en bra billåt, men som egentligen är perfekt att somna bakom ratten till tack vare den odynamiska produktionen och Eds soffpotatissång.

Med tanke på att de flesta låtar handlar om Ed Sheerans fru och barn är intrycket att han egentligen hade velat spendera tiden han lagt i studion med dem istället, vilket är helt förståeligt. Men då kanske han skulle gjort det istället för att summera hans senaste år med ett antal poplåtar med varierande ambitionsnivå. Även om det finns flera spår som når upp till Sheerans tidigare standard, blir Equals ett bevis på att pop inte bara är en enkel matematisk formel: det räcker inte att utföra beräkningarna rätt, komponenterna måste stämma också. Denna gång gick nog ekvationen inte ihop helt som Sheeran hade hoppats på.

Bästa spår: Bad Habits, Collide