Recension: Dogborn

Isabella Carbonells prisbelönade långfilmsdebut Dogborn sprättar upp bilden av det trygga Sverige och blottar dess mardrömslika tvilling. 

I jakt på arbete och sovplats får ett hemlöst tvillingpar (Silvana Imam och Philip Oros) ett förvånansvärt bra jobberbjudande från den kriminella världen – de ska leverera varor till olika adresser. Men under första utkörningen uppdagas uppdragets verkliga karaktär. Det är varken knark eller Mathem-påsar som levereras – utan flickor. 

I ett försök att överleva blir syskonen förövare. I Dogborn lever karaktärerna helt utan skyddsnät: gatorna är mörka och folktomma, männen är monster och varken Gud eller samhället ingriper. Den misär som gestaltas bryter effektivt ner den svenska självbilden av ett tryggt, jämlikt och feministiskt välfärdssamhälle. Tankarna förs givetvis till Lukas Moodyssons anti-trafficking-film Lilja 4-ever, men Carbonell tar det tidstypiska beslutet att inte inkludera sexuellt explicita scener. Istället stängs publiken ute så fort flickorna lämnats ensamma med sina förövare. Särskilt obehagliga är scenerna hos Kjell (Hannes Meidal), en nervös men till synes artig man som i sin allmänna framtoning blir en påminnelse om att sexköpare finns överallt. När det är dags att köra hem flickorna finns där endast en tyst, stel vetskap om att ett fruktansvärt övergrepp precis har ägt rum i en hemtrevlig, och på alla sätt vanlig, lägenhet. 

Filmen har en europeisk känsla med konstanta språkväxlingar och en neon-dränkt estetik. Med en intensiv och nervig handkamera lyckas filmfotografen Maja Dennhag förhöja nästan alla scener till filmpoesi, och dröjer gärna kvar i närbilder. Miljöerna, fotot och ljussättningen bidrar till en thriller-lik filmupplevelse, även om det känns något missvisande att kalla Dogborn för en thriller. Den saknar genrens handlingsdrivna berättande och är snarare ett drama med thrillerelement. Dessutom väljer Carbonell att knappt avslöja något om sina huvudpersoners bakgrund, de får inte ens namn. Istället ges publiken endast ledtrådar till vad som kan ha hänt dem och varför de är som de är. Dessvärre blir detta mer begränsande än effektfullt. Rapparen Silvana Imam gör en imponerande filmdebut i rollen som den impulsiva storasystern, och Philip Oros gör sitt bästa som den stumma lillebrodern – en karaktär som tyvärr blir för anonym bredvid sin explosiva tvilling. Störst intryck görs dock inte av huvudrollsinnehavarna utan av Emma Lu i rollen som ett ungt traffickingoffer.

Dogborn är en ambitiös debut, både för Carbonell och Imam. När eftertexterna började rulla kändes det svårt att applådera – inte för att den var dålig – utan för att jag egentligen behövde en tyst minut för mig själv. När Imam ska svara på vad hon vill att publiken tar med sig säger hon: “Att män ska sluta köpa våldtäkter”. Filmen gör budskapet rättvisa.