Det allra näst bästa

bob hund

Bob Hund, Sveriges bästa liveband och en av våra äldsta och mest kultförklarade indieakter släpper nytt… eller gammalt. Bandet har alltid varit nyskapande och orädda i sitt musicerande och har slängt sig med huvudet före in i en egen opera, musikal och varenda liten skitscen du kan tänka dig. Nu skjuts vi plötsligt långt tillbaka i tiden till bandets gryning i början av 90-talet på en dubbelvinyl med 20 tidigare outgivna studioinspelningar där vi bjuds in i deras replokal. 

Mycket av det som hörs på skivan har gjorts om eller återbrukats i andra låtar som släppts under årens gång, så riktiga nördar kan nu ha kul med en variant på den klassiska leken “finn fem fel” med “finn fem Bob Hund-låtar i den här Bob Hund-låten”. Spoiler alert – en del svar kommer att avslöjas här nedanför!

Skivan inleds starkt med spåret Skräck eller lycka? som också släpptes som första singel. Bandets musik har dragit mer och mer åt det syntiga och ofta lite lugnare hållet med åren, där deras stora experimentlusta kombinerats med stor noggrannhet. Med den här låten slungar dock Thomas Öbergs unga stämma en brutalt in i det tidiga stöket och böket, “Istället för musik: förvirring”-känslan. En snabb varning till de som vill leka den ovan nämnda leken själva – nu kommer första spoilern! I den här låten hör vi det som senare blev till låtarna Förträngda problem från 1996 och Ner på jorden från 2001, två brutalt bra låtar som förenade i denna ursprungsform nästan är lite för mäktiga för sitt eget bästa.

Vi fortsätter sedan in i balladen Här är en hand. Det är en fin liten låt som plötsligt brakar loss med en synt som går åt alla möjliga håll och en vägg av lite obestämda gitarrljud innan den går tillbaks till att vara mer finstämd. Med textrader i stil med “Här är min hand / Och här min andra hand / Men inget mer” petar den i sin enkelhet på något väldigt anspråkslöst och allmänmänskligt. På nästa spår, Han gillade skämt, blandas det svävande och det tunga, det melodiösa och det skräniga på det klassiska Bob Hund-viset. Det är en låt med många sekvenser, ena sekunden hörs lekfulla syntslingor och nästa ett totalt bröl av distade gitarrer, och så fram och tillbaka. Bob Hund är mästare på att blanda dessa uttryck, men man känner att de inte hunnit bemästra konsten helt riktigt än när det här spelades in. Sen kommer Ödet möter en motståndare om stora känslor i liten människa med en härlig uppåtkänsla och bubblande syntar, men på något sätt förstår jag vad bandet menar när de kallar det här för det allra näst bästa. Låten följs av Drottninghög, en trevlig liten instrumentalsnutt som bärs upp av en melodi spelad på melodica som håller stämningen på skivan stabil. 

Här kommer godis för riktigt gamla fans: Edvin Medvind – en klassiker som på grund av väldigt limiterad skivproduktion inte varit helt lätt att få tag på, men som alltid skapade ett totalt jävla röj på dansgolvet på bandets allra tidigaste spelningar. Låtens titel sjungs om och om igen och varvas ibland med ett rop ständigt pådrivet av Conny Nimmersjös vassa och stökiga gitarrspel.

Vår resa genom det bob hundensiska universumet fortskrider genom Kvicksilver och det korta instrumentalstycket Betald ohyra innan vi landar i Överspelad glädje. Många av de här låtarna har ju blivit bortvalda när det varit dags att sätta ihop skivor, eller omskrivna till andra låtar, men vissa, som den här, är snarare en slags demoversion av en låt som faktiskt släpptes. Här hör vi en lugnare förlaga till låten Spelad glädje från 1996, som avslutas med det klirrande ljudet av trumstockar som läggs åt sidan och bandet som börjar snacka. 

När vi glider in i albumets andra hälft möts vi av fler förlagor till låtar som efter att ha gått några extra varv runt replokalen ändå släpptes, och låten Ska du hänga med? Ah näeee!!! är just en sådan. Här har vi embryot till den energifyllda låten Skall du hänga med? Nä!! med den klassiska raden “Jag drar till Thailand så jag får träffa lite göteborgare / Det finns för många demoner i Stockholm” från 2001 – fast i en lite sentimental, spöklik balladversion där Thomas falsettsång för tankarna till Tiny Tim.

Även nästa spår faller in i denna kategori. 1996 släpptes den trevliga lilla låten Indianernas park och nu hör vi originalversionen Indianernas folkpark. Här påminns vi om att gamla låtar kan komma med gamla uttryck. Om låten hade skrivits idag hade den kanske hetat ”uramerikanernas folkpark”, men eftersom bandet valt att använda originalinspelningar med uppåt 30 år på nacken trots att de inte är helt pk idag så får vi anta att de är beredda på samtidens kritik. Den är något mer upptempo, väldigt mycket mer stök och bök och med sina sexton minuter speltid fyra gånger så lång som versionen från 1996. Bob   Hund är bra på att få långa låtar att fungera, väldigt bra, men här börjar till och med jag som älskar gitarristerna Johhny och Connys urflippade gitarrfasoner bli lite mätt efter halva låten där det flippas ur totalt på varenda instrument innan det avslutas med ca två minuter av harmoniserande brus från förstärkare och en utomjordisk synt.

Efter den omskakande kvarten kommer Brinnande tomten, ett till gulligt litet instrumentalstycke som tidigare bara hörts live med en tjoande publik sorlandes under låtens gång följt av skivans andra singel Du och jag är som X och Y. Det är en bra låt som jag mer än gärna skulle gunga i takt till på en spelning, men återigen håller jag helt med bandet när de säger att det här är det näst bästa.

Med de inspirerande orden “Jag är en fåntratt / Det känns så bra” glider Fåntratt in med riktigt bra energi och ös. Det är även den enda låten på skivan som inte är inspelad i studio utan spelades in på kassett i replokalen. Det finns med både riff och text som går att hitta i två låtar från 1996, men vilka låtar det är får ni komma på själva den här gången nördar! Sedan kommer den något otydliga låten Det bor en snöman på toppen och Låt mig tänka om imorgon, ett stämningssättande instrumentalstycke av det ösigare slaget. Vi far mot den långa skivans slut genom ännu ett instrumentalstycke, Hälften apa, hälften människa, som håller energin hög med riviga gitarrer och ett syntsound som ger låten en rätt stark känsla av tv-spelsmusik innan vi landar i albumets sista låt. 6:e hjulet är en lugn avslutning där bandet spelar på med vaggande melodier och Thomas röst endast hörs svagt inflikande med lite sång vid ett tillfälle och det hela slutar med orden “Bra, Tack! Testa…” och att bandet tystnar tvärt, redo för nästa tagning. 

Bob hund har spelat i över 20 år nu och det händer mycket med ett band och deras musik under så lång tid. Det är något väldigt fint med att få färdas tillbaka i tiden till deras första år som band på det här viset och dessutom få höra lite oslipade diamanter som i princip inte hörts utanför deras livespelningar innan. Just det oslipade märks mer vissa stunder än andra, särskilt när de små instrumentalsnuttarna blir lite väl många, men ingen har heller hävdat att den här skivan ska vara ett välutvecklat mästerverk – snarare tvärtom. 

Det här är det näst bästa och även om flera av låtarna är bra, vissa riktigt bra till och med, så förstår jag varför de blev bortsållade fram tills nu. Det råa ungdomliga stöket är härligt, men gör ibland att helhetens dynamik får en liten smäll. 

Enligt bandets traditionella skapelseberättelse bestod de från början till hälften av punkare och till hälften av syntare, vilket å ena sidan gett dem deras unika sound, å andra sidan skapat en dragkamp inom bandet mellan det mer stilrena och det skräniga där det dragits fram och tillbaka olika mycket åt olika håll genom åren. I en intervju med Gaffa beskriver Conny Nimmersjö Det allra näst bästa som “den förlorande sidans skiva”, vilket förklarar varför soundet är ytterligare ett snäpp råare än det som släppts tidigare. I samma intervju får man veta att omslaget är en ratad idé från 90-talet, så även där följer de “näst bäst”-temat.

I det polerade musiklandskap vi har idag känns det kul att få höra något så rått som Det allra näst bästa och påminnas om den långa processen bakom hitlåtarna och att hitta fram till vad som låter bäst, men det slår inte lika hårt som Bob Hunds verk vanligtvis gör. För alla Bob Hund-fanatiker där ute är det här en riktig godispåse att gräva ner sig i, men i övrigt finns det inte så mycket mer att säga än att citera albumtiteln – det här är det allra näst bästa.

Det allra näst bästa släpps idag, 10:e februari, endast på vinyl. Albumet kommer att finnas tillgängligt digitalt när upplagan är slutsåld.