Den stora skrivboken rör sig mellan kontraster
Den stora skrivboken skriven av Agota Kristof är en av mina största läsupplevelser. Och ja, det kan verka konstigt att börja en teaterrecension med ett sådant subjektivt påstående. Men, det behöver nämnas. Boken har nämligen oundvikligen färgat mina betraktelser av Dramatens uppsättning regisserad av Sofia Adrian Jupither.
Bokens språk är ett kallt, objektivt berättande ur två tvillingbröders ögon, i pjäsen spelade av Macus Vögeli och David Fukamachi Regnfors. Det är ett krig som pågår i bakgrunden. När de lämnas hos sin mormor, “häxan”, av sin mamma bestämmer de sig för att öva på att härda sig. De bränner sig och slår varandra. Allt detta antecknar de i sin skrivbok. Det de skriver får dock enbart vara objektivt – ett känslolöst berättande. I boken är det hos läsaren känsloladdningen skapas. Föreställningen lyckas med detta och det är i publiken, inte på scenen, känslorna får ta plats.
Dramatiseringen är gjord av Jon Fosse. Med sitt enkla språk som signum känns han som handen i handsken som översättare och han gör Kristofs text otrolig rättvisa. Att låta den ena pojken avsluta den andres mening gör att de, likt boken, blir svåra att hålla isär. De utvecklas sedan långsamt till att bli en produkt av sin våldsamma omgivning. Samtidigt ger de två skådespelarna olika nyanser hos pojkarna som befäster deras oskyldighet.
Föreställningens fokus ligger mycket på kontrasten mellan kriget och barnen. Pojkarna får representera något mycket större. Deras “härdande” och tilltagande hänsynslösa apati blir en symbol för dåtida, nutida och framtida krigsbarns verklighet – allt de ser, hör och är med om. Det är hemska scener där pojkarna utnyttjas sexuellt och ser sin mamma samt lillasyster bli söndertrasade av en granat. Vi i publiken förfasas, det är förfärligt, men pojkarna reagerar inte alls. Det är deras vardag. Kanske är det inte ett val för dem att skriva objektivt? Det apatiska är ett resultat av trauma men också en överlevnadsstrategi. Under föreställningen förstår man att deras misshandel på sig själva är nödvändig för deras överlevnad. Allt avslutas med en slutscen som känns som en käftsmäll.
Pjäsen har dock sina svagheter. Valet att placera de andra skådespelarna på scen hela tiden förstår jag inte. Det verkar vara någon slags trend just nu? Ofta tillför det inget i berättandet. Hos boken finns det dessutom en laddning i sidokaraktärerna. Läsaren får använda sitt egna känsloliv för att bygga en dramaturgisk kurva. Berättarstilen gör en hela tiden på sin vakt inför det nästa jobbiga som ska ske. I föreställningen är publiken delaktig men man hinner inte bygga en uppfattning om de andra. Exempelvis hos “Harläppen”, spelad av Ellen Jelinek, blir tiden för kort. Man hinner inte uppfatta vem hon är innan hon möter sitt tragiska öde. Relationen till modern, spelad av Rita Hjelm, försvinner också. Mycket faller på valet att placera dem nästintill konstant på scen, även “ur” karaktär. De blir för symboliska. Deras roll i handlingen och i pojkarnas liv försvinner. Scenskiftena blir också ofta övertydliga. I det svaga ljuset där skådespelarnas skuggor syns ser man dem inta nästa position på scen. Resultatet blir att föreställningen förlorar momentum. Det har den inte råd med, på grund av det redan statiska språket.
Flertalet frågor bombarderar mig därför. Föreställningen är riktigt bra men saknar något. Var den för kort? Den är nämligen bara 1 timme och 20 minuter. Nej, detta korta format är både boken och föreställningens styrka. Boken… Var den för otrogen boken? För trogen? Jag kommer på mig själv att intellektualisera allt. Föreställningen är inte riktigt hel men jag har glömt, eller kanske undanträngt, de starka känslorna föreställningen lämnade mig med. Obehag. Illamående. Flyktkänsla. Att andas frisk luft och komma bort från handlingen var otroligt skönt. Det är en lyx som pojkarna, och krigsbarn idag, ej kan unna sig. Där gäller det att överleva från dag till dag. Det vardagliga, ofrånkomliga uthärdandet. Det är obehagligt att tänka på.
