Recension: Cusp

Ungdomens leda, lycka och lust och tonåringens vackra, men smärtsamma gränsland skildras på ett mjukt och följsamt sätt av regissörerna och filmarna Parker Hill and Isabel Bethencourt i dokumentären Cusp. Det finns här ett diffust universum som glider omkring i glappet mellan att vara barn och närma sig det som kallas vuxenvärlden. Dokumentärens tonåringar står inför ett smärtsamt uppvaknande när vuxenvärlden ter sig allt  tydligare, men ingen verkar vara vuxen på riktigt längre. Ingen verkar vara vuxen och ingen verkar vara barn. Detta universum växlar ständigt mellan våld och kärlek, lycka och förtvivlan, men hela tiden på ett ganska likgiltigt sätt. Här är det fullt av kontraster, dubbelhet och en tryckande hetta av sommarens varma och förlamande stillhet.     

Vi följer de tre vännerna Brittney, Aaloni och Autumn. De befinner sig i en liten stad någonstans i Texas. Vi följer med dem på fester med äldre killar, på vandringar i natten, i snabba bilar, på deras rum i förtroliga samtal och under slappa dagar där det verkar som att allt står still. Allt står still, samtidigt som allt händer hela tiden. Det finns ett stillastående som hela tiden punkteras av tjejernas intima delande, deras berättande om våld, sex och missbruk. 

Redan i öppningsscenen visas kontrasten mellan barnets oskuld och det våld som pågår runt omkring och som de också blir en del av, på ett mycket starkt sätt. Två tjejer ligger i en stor gunga, deras ben hänger slappt utanför kanten och gungan vaggar sakta. En kille kommer gåendes med ett stort hagelgevär på axeln. Tjejerna skrattar och killen som får sällskap av en till och börjar skjuta ut i ingenstans. Den kontrasten gör något med en, den är effektiv och kastar en direkt in i den dubbelhet som genomsyrar dokumentären.  

Filmen går hela tiden denna balansgång mellan det oskyldiga, det vardagliga och det våldsamma. Allt detta blandas ihop och överlappar varandra. Det är ibland svårt att se hur tjejerna diskuterar våldtäkt, övergrepp och killarnas makt i ena stunden och vad de ska ha på sig i nästa. Tydligast blir det just i en scen då en av tjejerna berättar för en annan om ett par som precis har gjort slut. Killen har våldtagit tjejen, hållit för hennes mun och ”gjort det han ville”. Tjejerna säger att såklart måste den gemensamma vännen lämna killen, det är inte acceptabelt, där går gränsen, samtidigt som de inte verkar det minsta chockade eller speciellt förvånade. Sedan en paus och samtalet fortsätter med ifall de ska gå på den där festen senare ikväll eller inte. De verkar hela tiden så medvetna om vad som är rätt och fel, om det som pågår omkring dem, det som händer dem själva. Ändå fortsätter det hända och det verkar på något sätt bara vara så det är, något man i slutändan rycker på axlarna åt. En spiral av våld och övergrepp som av filmens fortsättning vi förstår har pågått länge, som har gått i arv, som finns i alla. Trauma som överförs och förgrenar sig.

Här finns en mamma som vetat om hur hennes vän förgrep sig på sin dotter och därefter lämnat familjen. En pappa med PTSD som hela familjen är rädda för. Det finns den coola mamman som röker och dricker med sin dotter, ger tjejerna tips på hur de ska ”sparka tjejen som muckar i skrevet där det inte lämnar några märken”. Det finns föräldrar som alltid är fulla. Det finns kontrollerande pojkvänner, äldre killar som plötsligt säger att ålder bara är en siffra, det finns ett normaliserande samtal kring våldtäkt. Det finns vapen, hundar och motorcyklar, det finns rosa och aprikosfärgade himlar, det finns utsläppt hår i vinden, det finns kvällsbad och vackra klippor. Det finns vänskap. Det finns det fula och det vackra, men det som stannar kvar som en bitter eftersmak efter varje vacker scen är hur tjejerna på något sätt tvingas att förhålla sig till allt det andra, hur de förstår detta som en del av att bli vuxen, hur övergrepp och kontrollerande är en del av ungdomen. Något man förväntar sig, accepterar och kommer över.  

Det är ett extremt intimt och modigt porträtt av de tre unga tjejerna som målas upp och ibland glömmer jag som betraktare att det faktiskt är en dokumentär. Hill och Bethencourt har följt sina subjekt på ett mycket nära, ömsint och intimt vis, som gör att det gör ont att se dokumentären. Den vackra naturen, himlarna och vattnet och tjejernas skratt och förtrolighet kontrasterar hela tiden mot berättelserna, incidenterna och en överhängande ängslig känsla av att något inte stämmer. Den frihet, lust och längtan som fyller tonåringar finns där, men blir kapad av verkligheten. Sättet Hill och Bethencourt har skapat dokumentären på är skickligt, att den får vara så fin och så ful på samma gång. Att scener där tjejerna tillsammans hjälps åt att pierca en bröstvårta på flickrummet blir så talande och viktig. Att gränslandet är svårt att navigera i och att det får vara just det. 

Cusp visades på Stockholm International Film Festival 2021.