Host

Cults

Cults bildades när medlemmarna Madeline Follin och Brian Oblivion studerade i New York. Nu har det gått 10 år och de har fått sig ett stadigt uppsving sedan dess. Host blir deras fjärde platta i en samling av unik indiepop och denna gång har de tagit ett intressant grepp om kärlek, förälskelse och parasitiska förhållanden.

Albumet öppnar starkt med den mystiska Trials. Det finns något berusande över hela ljudbilden som drar in en i vad som känns som en drömsekvens ur Twin Peaks. Oblivions gitarr ligger lugnt i bakgrunden och pyntar sin väg fram bland trummor och syntar innan den klämmer sig igenom helt och tar plats i ett snyggt litet mellanparti. Follins sång är beundransvärd i hur hon lyckas finna en balans mellan att vara svävande och lätt men samtidigt intim och närgående. Texten kan tolkas handla om känslan som kommer när man bara inte kan sluta tänka på en person. Bilden av personens ansikte som bara vägrar lämna ens huvud och inkräktar när man lägger sig med täcket över sig och det enda man vill göra är att sova.

Den röda tråden som löper genom albumet startar med Trials. En tråd som utforskar idén om förälskelse och giftiga relationer som en typ av parasit i ens sinne. En ettrig liten varelse som manipulerar, utnyttjar, lever inom en och livnär sig på sin värd med en känsloförödande effekt. Den här metaforen blir kanske allra tydligast med albumets tredje spår, Spit You Out. Follin är medveten om igeln som suger energi, och hon är redo att riva ut den ur sitt inre: ”A host doesn’t want you to feed / But it doesn’t see / Devotion to making you weak / While they grow strong / Leech, held on, I spit you out / Cleaned you from my tongue”. Hennes sångstil skiftar mellan beslutsamhet och kraftlöshet över en läcker trumloop och kaxigt brass.

När albumet sedan övergår till A Low tappar det dock det momentum som hittills byggts upp. A Low känns lite ljummen i jämförelse med tidigare spår. Det finns inget särskilt som sticker ut och greppar tag i en, refrängen känns även lite väl monoton i längden. Däremot skall det tilläggas att stråkarna som spelas under refrängen är riktigt häftiga i hur de växer och utvecklas under resten av låten – det är bara lite synd att de satts i en relativt tunn kontext. A Low är inte det enda exemplet där Host springer in i problem. Vi har bland annat Honest Love som blir något tråkig och utdragen för att det, precis som på A Low, inte finns tillräckligt som greppar tag i ens uppmärksamhet. Resultatet blir då att låten känns något kal och oviktig i albumets helhet.

A Purgatory står dock ut som en av de starkare låtarna rent instrumentalt. Landskapet som byggs upp med en rad olika instrument är grand och detaljerad, där små saker ger liv i den lugna uppbyggnaden. Den blygsamma akustiska gitarren i bakgrunden av den elektroniska ambiensen som leder till de mäktiga syntarna. Sättet de rör sig går nästan att likna vid en spiral eller känslan man får i skallen av att åka tekoppskarusellen på tivoli. Follin följer syntarnas snurrande effekt med sången och intrycket blir att man sitter och lyssnar till ljudspåret av en trippigare version av Alice i Underlandet.

Host är ett album med en intressant skildring av kärlek och labila förhållanden. Den röda tråden som löper genom plattans 12 låtar är stark och det är ett unikt sätt att greppa tag i något som kan uppfattas så abstrakt. Instrumentalt finns det stunder där man häpnar över hur de har lyckats skapa så vackra ljudlandskap med spännande variationer. Dessa låtar sticker verkligen ut, och det är mäktigt hur väl utförda och detaljerade de är. Dock gör dessa guldklimpar också att vissa låtar bleknar i jämförelse med andra. Men med allt det sagt, är antalet svagare spår så pass få att det ändå finns tillräckligt med intressanta och häftiga element som ger en väldigt tillfredsställande lyssning.