Come Home The Kids Miss You

Jack Harlow

Kentuckyrapparen Jack Harlow slog igenom med dunder och brak under pandemiåret 2020 med debutalbumet That’s What They All Say, som flög högt på framgången av monsterhiten What’s Poppin. Med uppföljaren Come Home The Kids Miss You har Harlow uttryckt att ambitionen är att skapa ett mer seriöst album som visar att han är en av sin generations bästa rappare. En vågad sak att säga, men debutalbumet hade ändå vissa lovande moment med grundstenarna i lyxig produktion och ett flow som satte sig på hjärnan. Om Harlow hade hunnit ta ett kliv ut ur skuggan av rapparna som så uppenbart har influerat honom och skapa något mer eget inför det här albumet hade vi kanske kunnat få något intressant, men tyvärr har Harlow istället lyckats åstadkomma den raka motsatsen.

Majoriteten av albumet låter som om det gjordes för att vara soundtrack till nya danstrender på TikTok, eller läggas till i en Youtubemix med namnet “songs to listen to while driving at night”. På plattans andra spår Young Harleezy avslutar stjärnskottet en vers med textraden “You can find my name besides ‘Smooth’ in the Thesaurus”, men om hans namn någonsin skulle komma upp i en ordbok skulle det nog snarare vara som en synonym för “flaccid” om man utgår ifrån Come Home The Kids Miss You – albumet känns tyvärr slappt, livlöst, och helt utan övertygelse. Det hade varit alldeles för lätt att anklaga Harlow för att göra musik som prioriterar stil över substans, men det är svårt att hävda att det ens finns någon stil i rader som “Pineapple juice, I give her sweet, sweet, sweet semen”. Det är inte heller som att musik behöver substans eller känslomässigt djup för att vara bra, men då vill man väl i alla fall att den ska vara kul. Det finns dock ingenting kul här – Harlows musik låter alldeles för beräknad och massproducerad för såna saker. 

Allting som hade kunnat vara spännande här är istället tråkigt och oerhört förutsägbart. När Pharrell Williams namn kom upp i listan av features hajade många till då en av Harlows tidigaste hits, Sundown, såg honom skapa en oväntad sommarbanger över ett beat som lät mycket som något Pharrell själv hade knåpat ihop för Clipse under tidigt 00-tal. Med tanke på hur effektiv den låten faktiskt var skulle det bli spännande att se om Pharrell själv kunde få något mer ur Harlow. Samarbetet Movie Star känns dock som en 12-åring som gör sin första raplåt hemma i sovrummet, med oinspirerade trummor som låter som att de slängdes ihop på 10 minuter i FL Studio. Känslan av att ingen som är inblandad riktigt försöker är emblematisk för hela projektet. 

Harlow låter ofta som en billig version av Drake, och tankarna förs till en viss textrad från OVO-gudfaderns låt Do Not Disturb – “If we do a song it’s like taking my kids to work with me”. Exakt så är känslan när Drake gästar här på Churchill Downs, en av albumets få höjdpunkter. Att höra Harlow bredvid mannen som säkerligen inspirerat mycket av hans musik får honom att låta än mer som en blek kopia när Drake går loss på en över två minuter lång vers fylld med rader som garanterat kommer användas som Instagram-captions en lång tid framöver. Att låta dom två rapparna stå i kontrast direkt efter varandra på en låt skiner ett ljus över allt som Harlow saknar: egna formuleringar, en viss pondus man inte kan fejka, och ett flow som faktiskt fortsätter fånga ditt öra efter över 10 år. Det är svårt att se Harlow klara mer än ett par år till om han fortsätter så här. 

Det är knappt så att man orkar lyssna klart ens första gången, men efter att ha spenderat en hel helg med albumet på repeat är det fortfarande otroligt svårt att hitta positiva saker att säga. Singeln Nail Tech är bättre än det mesta på plattan, med triumferande brass och sköna flows, men refrängen är svag och raderna är trötta. State Fair är ett försök till ett mer personligt outrospår, där Harlow mer än någon annanstans reflekterar över den nyfunna framgången och allt som kommit med den. Spåret belyser dock bara ännu mer problemets kärna – Jack Harlow har absolut ingenting intressant att säga. Allting han gör har gjorts bättre av någon annan, och inga perspektiv här känns nya eller fräscha på något sätt. 

Om Harlow alltså, som han säger, vill göra mer seriös musik som visar att han är en av sin generations bästa har han ännu en lång väg kvar att gå. Här känns det som att han inte aspirerar till någonting större än att göra glorifierad bakgrundsmusik, och resultatet blir en enda lång, grå sörja som går in i ena örat och ut genom det andra – väldigt få rader, beats, och flows sticker ut som någonting minnesvärt, och vi borde kunna ställa högre krav på nästa generations hiphopstjärnor än det här.