Club Romantech

Icona Pop

Icona Pop, som under 2012 fick enorma framgångar med låten I Love It, har inte släppt musik på drygt tio år. I år är de aktuella med albumet Club Romantech, som blir duons comeback till popmusiken. Det får en att undra hur mycket man kan förvänta sig från ett band som gjort sig kända på Rix FM type beat-musik – radiopop kan verkligen vara hit or miss, och den kan av cynikern förlikas med billiga försök att skapa nästa virala hit. Det måste inte vara fallet – Charli XCX, som gästade på samma I Love It, har exempelvis varit konsekvent med att göra nytänkande popmusik som får kritikerna och lyssnarna på samma sida. Icona Pops första två album har också lyckats göra duon till en akt med distinkt karaktär – men tyvärr är deras första album på 10 år, Club Romantech, ett tecken på att de fastnat i det gångna årtiondet.

Ta till exempel öppningsspåret Fall In Love – produktionen påminner mig om vad jag hörde på radion för tio år sedan. Det är inte ett bra sätt att öppna albumet på, även om atmosfärbytet från intro till refräng är ett spännande konstnärligt val. Desire med Joel Corry och Rain Radio visar på samma trötta och daterade EDM-tendenser – och redan under albumets andra låt känns det som att speltiden på 40 minuter kommer att vara svår att ta sig igenom. Stick Your Tongue Out har ändå en intressant, Burial-aktig kick som tar ner sockerruset som man känner från att ha lyssnat på den typ pop som Icona Pop gör, men när syntuppbyggnaden kommer runt den andra minuten är vi tillbaka på samma gamla klubbmusiksklyschor. 

Garage-inspirerade Make Your Mind Up Babe är lite av en frisk fläkt, men likt resten av albumet kan spåret inte undgå att fastna i samma popfällor – intetsägande ord, snare rolls och ett perfekt polerat, själlöst ljudlandskap. Det finns givetvis bra spår här och där, som den fantastiska Stockholm At Night, eller You’re Free som samplear Ultra Natés euforiska dänga med samma namn. Ändå är det svårt att lyssna på detta album och under majoriteten av tiden faktiskt känna något – utöver frustrationen man känner på en klubb, när DJ:n spelar det mest generiska setet known to man.

Textinnehållet på låtarna är absolut inget vidare heller – vem lyssnar på dessa låtar och känner igen sig? “I’ve been staring at the hotel lights all night / Waiting for somebody who can catch my vibe” sjungs det på Feels In My Body, och likt all annan lyrik på skivan är texten väldigt generisk – och fast i 2010-talets olidliga EDM-prosa. Det finns jättemycket intressant som har hänt i popmusiken de senaste åren: spana bara in Dua Lipas Future Nostalgia eller The Weeknds After Hours. Där finns tematik, berättelser, intentioner och risktagande. Allt det saknas på Club Romantech. Det är en jävligt svår uppgift att blanda mainstream appeal med musikalisk integritet, men det betyder inte att man inte åtminstone ska försöka. Club Romantech låter oinspirerat – det är som att man bett Icona Pop att göra något i sömnen. Vad har de gjort de senaste tio åren; har de inte följt några trender? Lekt med olika typer av ljud? Hur kan en musikalisk duo försvinna i tio år och komma tillbaka med samma gamla grej?

Icona Pop har ändå varit med och definierat en betydlig andel av soundet som kännetecknat den svenska popexporten de senaste tio åren. Då förväntas lite mer än en omstuvning av gamla idéer och en förhoppning om att millenialsen som varit huvudkonsumenter för tio år sedan fortsatt är en stark konsumentgrupp för denna skiva. Eller ska jag säga produkt? Club Romantech är på ett sätt en samling av de värsta tendenserna i popmusiken under 2010-talet på ett och samma album, och det är synd. Så mycket produktionskvalitet och hantverk går förlorade i idéer som skulle behöva fräschas upp helst igår.