Certified Lover Boy
Drake
4
Vår tids största artist är tillbaka med sitt sjätte studioalbum – eller tionde fullängdare sedan 2010, om man räknar med hans mixtapes. Drakes nya album Certified Lover Boy har hypats under hela det senaste året, och han glassade sig igenom pandemin med TikTok-hitten Toosie Slide följt av demosamlingen Dark Lane Demo Tapes. Att Drake kunde släppa musik just då kändes som en stor flex: han, till skillnad från rivaler som J. Cole och Kendrick Lamar, behövde inte ruva på sina releaser för att maximalt casha på ny musik med hjälp av en turné. Han kunde bekvämt släppa oslipade demos utan att hans kolossala status rubbades.
Drake såg ut att vara ostoppbar och lika hungrig som han alltid varit under sin karriär.
Men bortsett från det finurliga omslaget designat av Damien Hirst, som gett upphov till en drös reaktioner, är Certified Lover Boy en skiva av en artist som har slut på idéer. Skivan är fylld med ointressanta déja vus som vi redan hört på tidigare projekt, och Drake verkar inte ha varit speciellt intresserad av att höja ambitionsnivån.
“A combination of toxic masculinity and acceptance of truth which is inevitably heartbreaking”, bortförklarar Drake albumets teman lite halvt via Apple Musics beskrivning av skivan. Kanske för att släta ut de stunder på skivan då han rappar så överdrivna bars att man nästan blir förvirrad. Exempelvis på spåret Girls Want Girls som handlar om kvinnlig homosexualitet, där hooken är: “Say that you’re a lesbian, girl, me too”. Eller raden “I had to fuck a lot of girls to get a kid like this” på You Only Live Twice. För att inte tala om Way 2 Sexy, där Right Said Freds I’m Too Sexy interpoleras i en over-the-top ironisk trapbanger som gästas av Future och Young Thug. Spåret låter dessutom mer som en Future-låt gästad av Drake än omvänt. Vi har också albumets första banger Papi’s Home, som kulminerar i att Drake halvironiskt sjunger “Daddy’s home” över det nästan komiskt mysiga beatet. Plattans röda tråd är att Drake verkar vara på humör för att skämta om sig själv. Men han inser inte att rader som denna snarare leder till dessa typer av skämt – och att allt fler snarare skrattar åt honom än med honom.
Drakes största styrka har alltid legat i att kunna reflektera över sitt destruktiva beteende på ett kompromisslöst ärligt sätt. Däremot verkar han tro att hans bästa låtar skrivs när han “skämtsamt” beter sig på gränsen till en fuckboy. Lil Baby lyckas på något sätt framstå mer elegant än Drake när han på tidigare nämnda Girls Want Girls väljer att fånga låtens koncept genom att helt enkelt rappa: “She like eating pussy, I’m like, ”Me too””. Drake borde ha nedgraderat Baby till låtskrivare, snott den raden åt sig själv och kanske låtit en kvinnlig homosexuell rappare som exempelvis Young M.A ta hans plats för att förverkliga låtens försök till ett värdigt koncept. Men Drake verkar inte vara intresserad av att ge oss något nytänkande överhuvudtaget.
Produktionen på albumet låter stel med få undantag, trots en lång lista med producenter. Vi har liksom hört allt förut. Detsamma gäller plattans features. Drake – som på spår 12 påstår sig ha No Friends In The Industry – fyller skivan med just vänner från the industry som inte tillför något. Låten In The Bible har till exempel en fin melodi, men smälter in i skivan som ett sidospår utan djup. I refrängen och versen upprepar Drake nästan exakt samma kadens och melodi varje takt och försöker istället få Lil Durk och Giveon att bära låten med alldeles för korta features. På Jay-Z-gästande Love All där Drake reflekterar över rapvärldens tendens att ofta hata på honom, ger oss Drake endast en halv vers, följt av att ge den jämförelsevis okontroversielle Jay-Z möjligheten att reflektera över ämnet dubbelt så länge. Rick Ross och Lil Waynes bidrag är inte minnesvärda alls på You Only Live Twice. Vi har hört denna låt minst tre gånger innan i Drakes diskografi. Utstickaren Knife Talk hade gjort skivan en tjänst om 21 Savage petades och endast lät Drake fortsätta experimentera med roliga flows och citerbara textrader. Men Drake vill hellre låta spårens features definiera låtarna, och i förlängningen hela skivan, än att själv anstränga sig och ge oss en ordentlig vers. Det framstår märkligt varför en artist som skrutit om sin No New Friends-policy i snart ett decennium skulle förlita sig så mycket på samarbeten.
Stundvis är dock gästartisternas bidrag snygga. Kid Cudi levererar sin bästa feature i år på IMY2, som sällsynt väcker Man on the Moon-meets-Take Care-nostalgi, där även Drake ger oss en av plattans starkaste prestationer. Travis Scott levererar en vers på Fair Trade som är minst lika kemifylld som de tidigare samarbetena Company och Sicko Mode. Ty Dolla $ign lyser upp outrot på Get Along Better. Get Along Better är dessutom ett av skivans starkaste spår musikmässigt, men ett av de mest Lover Boy-iga textmässigt. Låtens hela premiss är att be om ursäkt till ett ex efter att ha börjat dejta hennes kompis: “Trust me, this ain’t ’bout revenge / But now I get along better with your friend (Woo) / And it’s wrong, I know (Know, know, know) / But again (Ooh, yeah) / Trust me, this ain’t ’bout revenge” och så vidare. “Someone that’s close to you reached out to me just to see if we had made amends (Oh)”. Ouch. Det berättas liksom ingen historia – under hela låten försöker kanadensaren bara ursäkta sig.
Men oavsett om det slår rätt eller fel, har vi hört denna skiva förut. Och visst, Drake kan göra vilken musik han vill. Han kommer ändå slå rekord. Han kan liksom inte missa egentligen. “Sämsta skivan i Drakes diskografi” är en relativ term. Drake har inget uselt projekt, och Certified Lover Boy är inte dålig. Men det är inte guldåldern för Drake-eran som kanadensaren påstår på 7am On Bridle Path. Han baserar det såklart inte på musiken – endast på lönen som han och hans OVO-kumpaner kammar in år 2021: “Far as the Drake era, man, we in the golden ages / Look at the total wages”. Låten har uppmärksammats för att han på spåret dissar den stridslystne Kanye West, vars egna skiva slugt släpptes veckan innan. Låten är den senaste i artistens klassiska AM/PM-låtserie, och tillhör skivans starkare spår. Främst för att Drake släpper taget om Lover Boy och bara är… sig själv.
De handfull stunder då Drake slutar vara fixerad vid att vilja visa upp någon sorts fnissig glimt i ögat leder nämligen till ljusare resultat. Skivans två avslutningsspår, Fucking Fans och The Remorse, är likt 7am en perfekt storm av ohämmade bekännelser från Drake. Han ger oss sina tankar över snygga rim och vackra, storstadsekande beats som day one-kollaboratören 40 är så bra på att producera. Det var exakt detta som uppskattades för ett år sedan, när han i en av sina bästa videor någonsin dansade genom sitt helt maxade hus till den minimalistiska Toosie Slide. Den låten var bra på grund av honom – inte på grund av någon feature.
Det som kanske skiljer Certified Lover Boy mest från tidigare skivor är att den inte innehåller någon paradhit. Drakes låga street cred i rapvärlden har alltid balanserats ut av färdigetablerade hits som skivorna byggts kring. Men något försök till en mainstream pophit finns inte i sikte på Certified Lover Boy. Frånvaron av singeln Laugh Now Cry Later märks på albumet. Detsamma gäller Wants and Need med den extraordinära Lil Baby-versen som fick medvind tidigare i år. Dancehall kanske tillhör Drakes förflutna, men genren har väl åtminstone en Drake-signerad global superhit kvar i sig innan folk tröttnar? Tidigare halvbakade skivor som Scorpion hade i alla fall radiovänliga spår med exempelvis Michael Jackson och de tidlösa klassikerna Nice For What, God’s Plan och In My Feelings som till och med fick pretentiösa rap-fans att gå ner på knä framför Drake-altaret och dansa med. Hits kan såklart genereras lite slumpmässigt i vår TikTok-swipande UGC-era men Certified Lover Boys upptakt på denna front är så okaraktäristisk för Drake. Och plattan lider av det.
Ett album bestående av någorlunda starka deep cuts med verser från Travis, Jay-Z och Future som vi redan har hört är tyvärr inte nog för att göra Certified Lover Boy till en klassiker. Kanske kommer skivan att uppskattas på några håll. Men den tillhör bland det sämsta Drake gjort. Vilket, som nämnt, inte nödvändigtvis innebär att skivan är dålig. Men på tidigare album vågade Drake ta chanser och genererade en handfull otippade hits, dance-challenges och riktigt bra låtar i samma veva. Det verkar han inte ens vara intresserad av att göra på Certified Lover Boy. Tvärtom verkar han vilja göra exakt det han är van vid, bekvämt från toppen av rap-tronen.
