En gång i tiden

Benjamin Ingrosso

Älskad av Mellopubliken. Älskad av kritikerna. Och numera i princip älskad av alla. Är det någon Benjamin Ingrosso inte är ‘Benji’ med vid det här laget? “Skitungen från Kanal 5” har efter vinsten i Melodifestivalen 2018 tagit vara på framgångsvågen på ett makabert sätt, och ridit på den i tre år nu. Det kanske känns självklart, men om vi tittar tillbaka på det mest framgångsrika decenniet i Sveriges Eurovision-historia är detta momentum något som inte ens de tidigare vinnarna Loreen och Måns Zelmerlöw lyckats ta tillfånga. Idag är Benjamin Ingrosso en av Sveriges största akter – och efter succén i Så mycket bättre har det nu blivit dags för honom att släppa sitt första album helt på svenska.

Titeln En gång i tiden hintar om ett verk som blickar tillbaka. Albumet är en tydlig hommage till den svenska musik Ingrosso själv lyssnade på en gång i tiden. Svenska 90-talsstorheter som Orup, Mauro Scocco och den nyfunna vännen Lisa Nilsson är tydliga influenser på Ingrossos andra album, som i och med detta flirtar med publiken han vunnit under hösten. Två spår från programmet återfinns även på En gång i tiden: Tänd alla ljus och Långsamt farväl som är tillräckligt applicerbara på Benjamin Ingrossos biografi för att de ska kännas rättfärdigade på plattan. Två ganska vitt skilda tolkningar, men som byggde hypen kring en svensksjungande Benji, eftersom han tidigare mest har fokuserat på att släppa engelskspråkig musik. 

Det inledande spåret Känns som att livet börjar hända är rent produktionsmässigt närmare nutida R&B, men melodierna och sångproduktionen doftar av ren nostalgi, vilket snyggt överbryggar den elektroniska popmusik han tidigare skämt bort sina lyssnare med. Därefter kommer Barnasinnet, ett spår som sprutar lika mycket wholesomeness som när vännen Felix Sandman grät över kaniner i Musikhjälpen, och som mycket möjligt kan vara albumets bästa. Likt thank u, next av Ariana Grande slås lyssnaren här av en ärlig och härligt personlig berättelse som lika gärna kunde varit en sida ur en dagbok. Texten lider inte av något överflödigt förskönande; Benji sjunger om fyllepasta, guzzar och hur han vill “garva hela livet” med sina barndomsvänner. Klart att det är lite smörigt, men det är äkta. Snarare en utsökt aglio e olio än snabbmakaroner med Arla Normalsaltat. 

Lyssnaren bjuds även på en floorfiller i Se men inte röra, en låt som enligt honom själv ursprungligen skrevs på engelska. Av någon anledning är det svårt att tro, för slutresultatet låter som klippt och skuret ur det svenska 90-talet. Samtidigt rotas låten tydligt i den amerikanska gyllene övergången från funk till disco som får en att drömma om färgglada discodansgolv á la Saturday Night Fever (vem kom förresten på att det inte var en cool grej längre?). Sedan har vi redan nämnda Tänd alla ljus, en adrenalinpumpande, oerhört modern tolkning av Silvana Imams magnum opus som även den är så självklar i sitt narrativ att den blir given inför vilken utmaning man än ska ta sig an. 

Albumet är i det kortaste laget, men med ett konceptalbum som detta kan det vara ett smart drag för att inte råka sväva ut alltför långt från kärnan. Trots detta märks en tydlig Spotify-anpassning här – varje spår har sitt eget uttryck, vilket utöver det svenska språket och olika influenser från den svenska musikfloran gör att albumet blir ganska spretigt. Spretigheten verkar dock vara medveten, fokus verkar istället ha legat på att släppa lite svensk musik nu när tillfället gavs. Längst inne i mitt huvud och Långsamt farväl är till exempel lite väl anonyma för att det ska bli mer än bara tolkningar av text och musik av andra verk. Vilket är synd, för trots att vi får förundras av Benjis enastående sinne för melodier och texter, höjer albumet inga ögonbryn högt nog för att identifiera en utveckling i Ingrossos artisteri.

Sveriges pop-prins bevisar att han är just det med En gång i tiden, men det bestående intrycket är att detta bara är ett steg på vägen. En bock i checklistan för en karriär som troligen kommer pågå lika länge som Benjis kärlek för pasta. Vi bjuds på ett otroligt välsmakande utbud av de influenser som format den artist han är idag. Tekniskt är det exemplariskt utfört, PopChef Ingrosso kan såklart det här med läckert producerad popmusik. Han vet dock med all säkerhet hur man lagar en mer spännande pasta än en aglio e olio, även om den mättar tillräckligt för nu.

Bästa spår: Barnasinnet, Se men inte röra