Recension: Belle

Skönheten och Odjuret, ja. Du vet hur det är. Skönheten är hon. Odjuret är han. Men så mycket mer än vad ögat ser, ser de hos varandra. Den älskade och möjligtvis också lite problematiska historien om Belle vars pappa fängslas i ett magiskt slott av ett odjur varpå hon tar hans plats och efter en tid blir förälskad i sin fångare. Skriven 1740 av Gabrielle-Suzanne Barbot de Villeneuve och otaliga gånger gjord till film (Disneys tecknade version från 1991 är väl både den mest kända och lyckade, men se gärna också Jean Cocteaus magiska filmatisering från 1946) är det en klassiker som blivit svår att undvika.

Som ännu en tolkning av den klassiska sagan är Mamoru Hosodas Belle (2021) även den delvis en väldigt bekant upplevelse, om än i en lite ovanlig kostym. Här är huvudpersonen Suzu (Kaho Nakamura); en 17-årig tjej som i ung ålder såg sin mamma dö när hon försökte rädda någon annans barn och även flera år senare är svårt traumatiserad av händelsen och känner ett starkt självhat. En dag tipsas hon av en vän om onlinetjänsten ”U”, ett slags VR-socialt nätverk. I U och i sin nya, anonyma form som sin avatar Bell, vågar Suzu ta mer plats, synas mer och blir inom kort hela nätverkets mest framgångsrika sångerska.

Mitt under en konsert dyker plötsligt ett mystiskt Odjur (Takeru Satoh) upp och förstör tillställningen, jagad av den virtuella världens självutnämnda polis ledda av avataren Justin (Toshiyuki Morikawa) som har ett vapen med förmågan att av-anonymisera U:s användare. Intresserad av odjurets identitet börjar Suzu undersöka vem han egentligen kan vara i verkligheten, vilket leder henne till hans virtuella slott. Trots ett kyligt mottagande från Odjurets sida kommer de med tiden varandra närmare, dock utan att han någonsin vill avslöja vem han är för henne. När Justin får reda på deras umgänge tvingas de båda till en svår kamp för att inte få sina identiteter avslöjade för hela U.

Så det är Skönheten och odjuret, fast också inte. Det är fortfarande en historia om självacceptans, men snarare än att det finns en fängslad och kär Belle som, liksom, ”I can fix him” är filmen mer Odjuret och Odjuret med ett tydligare fokus på identitetsskapande i en onlinemiljö och psykisk ohälsa. I den riktiga världen är de två huvudpersonerna fast i det kroppsliga köttet och sin närmiljö som bara påminner dem om allting de inte står ut med i sig själva. Genom att återskapa sig själva i en helt ny kontext klarar de ändå av att visa upp aspekter av sig som de i vanliga fall inte kan. Samtidigt består hatet mot det fysiska jaget så även om Suzu som Bell är klart mer självsäker och medveten om hur omtyckt hon är av andra och vågar söka upp ett odjur, så är hennes största rädsla ändå att hennes identitet avslöjas. 

Det är väldigt allvarliga ämnen Hosoda tar upp med Belle och kanske att han ibland gör det lite enkelt för sig genom att både Suzu och Odjurets resa går lite väl fort och slutar på en märklig plats för vissa parter, men det är samtidigt också en lättillgänglig, respektfull skildring av olika personers depressioner som verkligen inte sensationaliseras utan visar på hur den här tudelningen av ens egna identitet kan hjälpa en kortsiktigt, men i längden inte kommer leda till någon större förändring eftersom föraktet för den ena halvan fortfarande finns kvar. Sett till hur övertydlig anime har en tendens att vara, till exempel genom att ofta låta karaktärer bara rakt ut säga precis vad som pågår, är det en positiv överraskning att Suzus tillvaro oftare visas och antyds till snarare än att det direkt pratas om mer än någon enstaka gång, och då i en passande kontext som inte känns skrivet i ett manus för att förklara situationen för “dumma” tittare. 

Filmen visar gång på gång att för Suzu har ingenting förändrats utanför U bortom att hon nu är rädd för att avslöjas och förlora det positiva liv hon äntligen funnit. Men genom sina interaktioner med Odjuret och de få vänner hon har utanför U tvingas hon att konfrontera och lära sig att acceptera sig själv för den hon faktiskt är för att i sin tur kunna hjälpa honom. Inte plötsligt må bra som om en lampa tänts inom henne, utan verkligen bara just acceptera den hon är och ge sig själv möjligheten att påbörja vägen mot någonting bättre. Det är fint, rörande och rimligt återhållsamt i var det slutar, inte minst för att Suzu både är en så trovärdigt deprimerad person och lätt att tycka om med sin sympatiska, men extremt nervösa utstrålning. Verkligen en karaktär som gjord för att man som tittare ska heja på henne och det kan Hosoda definitivt sägas ha lyckats med. Kanske inte en nyskapande karaktär att kretsa sin film kring, men en som fungerar bra i den här kontexten likväl. Tack vare ett starkt soundtrack främst i form av de låtar som Bell framför känns det heller aldrig alltför orimligt att just hon ska ha blivit en stjärna i U eller att det gick så pass fort.

Likt alla filmer Hosoda tidigare gjort, ända från sin debut med Digimon Adventure: Episode 0 (1999), är Belle en hemskt behaglig film att titta på och med väl uttänkta kulisser. Mycket smart i hur den är gjord i en mer tydligt CGI-animerad stil med mer bisarrt designade karaktärer när handlingen utspelar sig inuti U, medan den riktiga världen består av mer realistiska gestaltningar i en handritad stil. Ingenting är så där spektakulärt vackert som en Makoto Shinkai-film (Your Name, Weathering with You) där man bara vill rama in varje bildruta, men den finner en bra balans mellan sina två stilar varav den riktiga världen å ena sidan är så pass detaljrik, att när Suzu sitter i sitt rum med solblekta post-it lappar och oordning på sitt skrivbord kan man nästan själv tänka sig hur det skulle vara att sitta där. U är å andra sidan en värld helt konstruerad utan till synes någon enhetlig vision, med sin eklektiska blandning av olika stilar överallt och mer syntetiska ljus- och färgsättning. Misstolka inte den här beskrivningen som ett klagomål från min sida, för det här bidrar bara till upplevelsen av att miljontals användare av tjänsten var för sig har byggt någon del av den utifrån sina egna preferenser. Även för den som inte bryr sig om karaktärsstudien är Belle väl värd att uppleva bara för den visuellt slående och varierade upplevelsen.

U i sig är däremot en av de mest oklara formerna av sociala nätverk som visats på film. Stundtals är det lite som att magin i Skönheten och Odjuret är rimligare än vad som på riktigt pågår där och vilka regler som finns (eller inte finns.) Det väcks till exempel en hel del frågor när en karaktär ska förhöras av Justin och situationen kan få en att undra om den här personen inte enkelt borde kunnat fly bara genom att logga ut från U, men hen gör ingenting åt saken. Även lite oklart vad de som inte är framgångsrika popstjärnor riktigt kan göra på tjänsten annat än att sväva runt. Jag fattar att Hosoda ville fokusera på Sozu och Odjuret, hur de ser sig själva i varandra och hur de hjälper sig själva genom att hjälpa varandra, men det blir ganska märkligt att introducera en helt ny värld utan att riktigt etablera hur den fungerar överhuvudtaget. Man kan ha följare och vissa kan sjunga, men vad mer? Bygga lite egen arkitektur? Ta formen av en handflata med ett ansikte? Det är ett frustrerande grunt världsbygge som visserligen kan gå långt bara på sin estetik, men som också faller isär i stort sett så fort minsta tanke läggs på det.

Och det är också synd att U känns mer som ett ofärdigt koncept än en fullfjädrad värld eftersom skildringen av internet i stort är uppfriskande positiv. Visst, Belle vill definitivt säga att det kanske i längden är bättre att existera som sig själv i den verkliga världen, men den demoniserar aldrig Suzus användning av U utan visar snarare på hur det hjälper henne att kunna bilda kontakter med andra människor, vilket också i längden hjälper henne i den riktiga världen. Visserligen sprids negativa rykten om henne över U när hon först blir framgångsrik som Bell, men senare i filmen måste hon genom olika nätverk avfärda ett falskt rykte som spridit sig på hennes skola om att skolans populäraste kille, Shinobu (Ryō Narita) är förälskad i henne, där filmen då visar att det finns både bra och dåligt i båda sfärer, men båda två är i grunden positiva. Kanske inte direkt komplext, men trevligt att se hur som helst.

Allt som allt är Belle ändå en smart uppdatering av en klassisk saga som inte direkt uppfinner elden på något vis och hade kunnat lägga mer fokus på att bygga upp sin digitala värld något tydligare. Samtidigt gör den helt rätt i att kasta bort det mer problematiska innehållet som kanske var hett på 1740-talet, men inte så kul längre. Istället fokuserar den på vad som ofta tar en bakgrundsroll i de flesta versioner av Skönheten och Odjuret – vägen mot självacceptans. Den ger ett rättvist porträtt av en lidande person utan att göra det för miserabelt för tittaren, och lyckas även ge en positiv skildring av internet på vägen när många andra filmer fortfarande verkar tro att det är en bildlig port till Helvetet. Det är klart att den kunnat gå djupare in på en del punkter och slutet kan onekligen läsas som fruktansvärt naivt och lite tonmässigt dissonant med resten av filmen, men när allt är sagt och gjort är Belle ändå en film som lyckas väcka känslor när den vill det och både ser och låter väldigt bra ut medan den gör det. Det räcker ganska långt.