Heaven & Hell

Ava Max

När Sweet But Psycho plötsligt dominerade Spotifylistorna och radiokanalerna hösten 2018 kom det lite som en chock för musikvärlden. Vem är denna Ava Max? När blev hon en världsstjärna? Varför har hon ena sidan av sitt hår hälften så kort som den andra? Succén med den självhäftande singeln var i alla fall ett faktum, en succé som faktiskt började med den första listettan här i Sverige för amerikanskan. Någonting med den nynostalgiska vinkeln på pop tilltalade uppenbarligen den svenska publiken, och så småningom resten av världen.

Efter att ha sjungit Happy Birthday på producenten Cirkuts (som skrivit åt bland andra Rihanna, Nicki Minaj och Katy Perry) födelsedagsfest 2014 började de skriva musik tillsammans, och nu är Ava Maxs debutalbum Heaven & Hell äntligen här med Cirkut som producent på alla spåren. Tillsammans med svenskar som bland andra RedOne, Tove Lo och en mängd andra låtskrivare är motivet tydligt – danspopen ska tillbaka dit den en gång var för cirka 10 år sedan. Vi serveras dänga på dänga på dänga, oavbrutet. Det är rakt, okomplicerat och kaxigt. Intressant? Inte lika. Men mer om det senare.

För något jag aldrig trodde att jag skulle ha en så stark åsikt om som jag har nu är albumomslaget till Heaven & Hell. På ett sätt har albumomslag större betydelse än vad som vanligtvis erkänns, men samtidigt är det förståeligt att musiken ges mest utrymme i recensioner. Här går det dock inte att undgå att det är ett av de fulaste skivomslagen på länge. Tanken var väl god, och för att inte gå den allt för uppenbara vägen med titeln förstår jag att de försökte sig på en minimalistisk approach – men det ger istället bara ett extremt slappt intryck. Utöver det har de valt ett typsnitt som hör hemma i något kasst medeltidstv-spel från 90-talet. Ett albumomslag är ändå artistens skyltfönster för innehållet av albumet, och om det varit någon annan än Ava Max på omslaget hade det här albumet kunnat misstas för att vara någon hobbysångerskas CD-omslag vars farsa som är “duktig på Photoshop” har knåpat ihop.

Det är synd, för omslaget hintar inte om att låtarna är konfettiexplosioner av glädje, och påminner om musiken man hoppdansade till på klassfester i mellanstadiet. Något som dock blivit uppenbart med låtarna från Heaven & Hell, och framför allt på majoriteten av singlarna som hon släppte på förhand, är att Ava Max och hennes låtskrivarteam inte skriver verser i nivå med refrängerna. Det genomgående temat är att det är refrängen som gör låtarna lyssningsvärda, och håller motivationen uppe till att ibland plåga sig igenom urtråkiga verser. I vissa fall är det värt det, i andra fall är det absolut inte det. Praktexemplet återfinns tidigt på albumet när singeln Kings & Queens kommer, och du fortsätter att lyssna enbart för att njuta av de praktfulla, och numera TikTok:ade, stämmorna i refrängen. 

Trots de ofta svaga verserna är det mycket som funkar på Heaven & Hell. Ava Maxs klangfulla röst gör sig intressant över popmusiken, och det mesta sätter sig på hjärnan efter endast en lyssning. Hon vet att hon inte kan uppfinna hjulet, men nog kan hon dekorera det med kombinationer av instrument, rytmer och vocoderstämmor. Det är något väldigt opretentiöst med Ava Max som tilltalar, på ett sätt känns det nästan som att hon alltid hört hemma på den europeiska popscenen där hon nu rönt som störst framgång. Det är lite bråkmonologer, lite fakeskratt och en hel del skrik i låtarna, vilket realiserar imagen av att hon faktiskt är sweet but psycho. Pop är det hon älskar, så pop är det hon gör – med en tydlig glimt i ögat. Några supertydliga övergångar till andra genrer finns inte, allt är något vi känner igen från popmusiken de senaste 10 åren. Det minimerar risken att någonting går snett, men det ger oss samtidigt ett extremt förutsägbart album – för att inte tala om att hela 7 av 15 spår släpptes som singlar på förhand. 

En fantastisk karriär som bygger på att bidra med lite kompromisslös pop är i sin linda för Ava Max, något den hade varit med eller utan Heaven & Hell i och med att albumet inte gör något särskilt för att befästa hennes plats i popvärlden ytterligare. Trots det, är det en debut som är klart godkänd, men som endast lever på sina himmelska singlar och de djävulskt klistriga refrängerna. 

Bästa spår: Torn, OMG What’s Happening