Recension: Army of the Dead
Efter fyra timmar av Justice League tänkte kanske de allra flesta att Zack Snyder skulle ligga lågt resten av året. Han fick slutligen färdigställa den film han efter en familjetragedi var tvungen att lämna 2017, och som en fjäder i hatten blev detta passionsprojekt också en av årets hittills mest streamade filmer.
Ligga lågt är det dock det sista han gjort, för bara två månader senare kommer han nu via Netflix med Army of the Dead, en film som lätt kan ses som en slags andlig uppföljare till debutfilmen Dawn of the Dead från 2004. Ingen dålig idé egentligen. Än idag kan nog remaken av George Romeros zombieklassiker vara Snyders allra starkaste film. Tyvärr, måste det kanske sägas, låg Dawn of the Deads främsta styrkor i dess manus skrivet av James Gunn och han har ingenting att göra med Army of the Dead. I stället är det Snyder själv som står för detta och med tanke på att hans tidigare författarförsök resulterade i bland andra Sucker Punch och specifikt Justice Leagues nyinspelade epilog är det omöjligt att inte bli lite orolig när hans namn dyker upp som mer än bara regissör i förtexterna. Med facit i hand var oron heller inte obefogad.
Rent premissmässigt är Army of the Dead ändå ganska problemfri. Las Vegas har drabbats av en Zombie-invasion och utan att se någon annan lösning har hela staden murats in och kommer inom kort utrotas via en atombomb. Innan detta hinner ske får däremot den tidigare legoknekten Scott Ward (Dave Bautista) i uppdrag att bryta sig in i ett av casinobyggnadernas bankvalv för att stjäla 200 miljoner dollar. För att lyckas med det måste han samla ihop ett gäng omaka typer och mot sin vilja även sin dotter Kate (Ella Purcell) när en väns försvinnande bakom Las Vegas murar också leder in henne på zombiemarker.
Det är ett enkelt high concept till hundra procent. Slitna typer med olika specialiteter måste stjäla massor av pengar i ett zombieinvaderat Las Vegas. Kul grej, lite som en Ocean’s Eleven med zombies. Kates inblandning som otränad för situationen bör på pappret också skapa någon slags nerv i handlingen. Dessutom kan interaktionerna mellan far och dotter göra Scott till en mer empatisk person för tittaren att heja på och i sin tur också bry sig om mer än vad Bautistas ganska träiga skådespel annars skulle bjuda in till.
Utförandet sviker däremot konceptet. I stället för en kul heistfilm med zombieaction inbakat, finns här endast ett enda stort ingenting. Snyder gör till exempel verkligen ingenting av miljön eller det faktum att zombies fungerar strålande som metafor för stadens spelberoende (som hade varit en snygg blinkning till Dawn of the Deads zombiekonsumenter). Det mest intressanta han kan göra med sina odöda är att inkludera en mycket passiv zombietiger och att göra huvudskurken till någon slags superzombie vars främsta tecken på intelligens är att bära en hjälm (vilket ändå måste ses som mycket smart av honom eftersom alla skott som skjuts går mot hans huvud). Det mest intressanta han nu faktiskt gör med Las Vegas är att säga att det är där karaktärerna är och då och då visa upp någon spelhall för att verkligen göra det tydligt för tittaren att det faktiskt är där filmen utspelar sig. Att flytta filmens handlingen till en slumpmässig bank i en slumpmässig amerikansk stad hade inte gjort någon skillnad överhuvudtaget, vilket inte borde vara fallet när det handlar om en så visuellt slående plats.
De levande karaktärerna är heller inte mycket mer intressanta eller karismatiska än de zombies de möter, men Snyder försöker verkligen få dem att fungera. Främst sker det genom att lite från ingenstans koppla olika karaktärer till varandra, eller kanske stanna upp handlingen för att beskriva någonting som hänt i det förflutna (alternativt döda en annan karaktär så att vi ska bry oss om någon levandes sorg). Kort senare dör relevant karaktär så att det verkligen ska smärta och man tänker ”åh nej, den här personen som vi precis fick vet någonting om hade ju så mycket att leva för”. Eftersom karaktärerna tyvärr är så tunna och verkligen inte har någonting till sig bortom dessa empati-lockande scener fungerar det dock inte alls. I stället blir deras död en axelryckning och filmen fortsätter utan att någonting egentligen förändrats. För Zack Snyder verkar det lite som att en person skapas enbart genom stora stunder i livet, men ingen kan definieras enbart genom en enda erfarenhet och genom den oförståelsen faller hela filmens mer melodrama kärna.
Vad finns då egentligen kvar? Humorn? Nja, den består mest av att gruppens kassaskåpssprängare Ludwig (Matthias Schweighöfer) skriker i en hög oktav. Tig Notaro dyker upp då och då som helikopterpiloten Marianne och är visserligen relativt rolig, men mer på grund av att hon verkligen inte bryr sig om att skådespela överhuvudtaget än att hennes repliker faktiskt är speciellt kul.
Det är inte som att något av detta är helt ovanligt för en Zack Snyder-film. Han har i flera av sina filmer visat sig ha det svårt att få sina karaktärer att kännas speciellt mänskliga, men ofta ser filmerna åtminstone väldigt bra ut. Tyvärr inte i Army of the Deads fall. Bland Las Vegas storslagna vyer och en en del större actionsekvenser som tjänat på ganska vida bilder satsar Snyder istället på väldigt smal och närgående vy av karaktärer och platser som inte alls förmedlar den här storheten som borde finnas där. Att han också verkar ha upptäckt skärpedjup på sin kamera och bara låter den absoluta förgrunden vara någorlunda skarp gör inte direkt saken bättre. Möjligtvis kan just det ursäktas med att det var Snyders bästa idé för att maskera filmens ofta mycket tveksamma CGI (se till exempel fram emot årets allra fulaste explosionseffekt som av oförklarliga skäl dyker upp flera gånger).
Army of the Dead är inte någon katastrof, trots uppenbara problem. Den är verkligen inte heller bra, men det är inte som att Snyder råkat göra zombiefilmernas Cats eller ens någonting i närheten. Paradoxalt nog kan det däremot vara filmens allra största problem i längden. Ett mästerverk hade den aldrig kunnat bli, men den hade kunnat leva vidare som ett legendariskt snedsteg. Nu är den mest bara dömd att bli bortglömd av den stora massan ungefär så fort som den setts klart. Med tanke på att dess starkare scener och en stor del av handlingen också är direkta stölder från James Camerons strålande Aliens är det också väldigt värt att fråga sig själv innan Army of the Dead om det inte bara är bättre att se den i stället och ignorera detta ytterst mediokra verk.
