Collapsed In Sunbeams

Arlo Parks

Brittiska poeten och artisten Arlo Parks har med sin karaktäristiska ljudbild och öppenhjärtiga poesi blivit ansiktet utåt för många av de känslor och tankar som dominerar vår samtid. Hon besitter en ömhet inför verkligheten hon porträtterar, sjunger om depression och uppbrott utan att någonsin höja rösten, bäddar in lyssnaren i en sfär av efterlängtad trygghet. Efter två år av EP- och singelreleaser släpper Parks nu sitt debutalbum Collapsed In Sunbeams.

Albumet inleds med ett spoken word-spår under samma namn som skivan; en mjuk start som efter 55 sekunder leder in lyssnaren till Hurt, ett av albumets starkaste spår. Plågsamt och vackert på samma gång skildrar Parks ett liv i smärta och beroende, samtidigt som hon erbjuder tröst och låter hoppets strålar leta sig in mellan depressionens gardiner. Trösten blir också ett återkommande tema på albumet — de följande spåren rör alla vid olika ämnen, men det är smärta och lindring som står i fokus för verket. 

Parks blir vännen, psykologen och rösten som säger att det kommer bli okej; ”You’re not alone like you think you are / We all have scars, I know it’s hard” sjunger hon mjukt på spåret Hope. Även om budskapet är menat att vara upplyftande, får det lindringen att stundtals framstå som oproblematiskt lättillgänglig, vilket drar ner det i övrigt rättframma och verklighetsförankrade textförfattandet och får vissa rader att kännas som ett slags trösterik Rupi Kaur-poesi med tonsättning. Samtidigt vore det orättvist att avfärda Parks poesi på detta vis — det finns också gott om djup, och stundtals låter hon mörkret träda fram utan att släta över det, som till exempel på spåret For Violet vars uppgivenhet skänker ett välbehövligt avbrott från trösten och istället låter smärtan och uppgivenheten ta mer plats. 

Parks berättar i en intervju med The Irish Times att den konst som hon dragits till, och som kommit att influera hennes eget skapande, är den från artister som vågar vara sårbara, råa och ärliga. Hon nämner King Krule och Soko som exempel, och trots att Arlo Parks skiljer sig en hel del från dessa går det att skymta lite av King Krules hänsynslösa musikaliska fingertoppskänsla, melodierna som svingar sig från ton till ton; lite av Sokos fantastiska, plågsamt direkta sätt att ta sina rader direkt från dagboken till musiken. Collapsed In Sunbeams är fylld av influenser, men står samtidigt stadigt bland dessa — ljudbilden är konsekvent, jämn och sammanhängande. Stundtals lyckas olika särdrag dominera på spåren, men utan att helt ges utrymme att faktiskt ta plats och briljera. På Too Good skymtar vi en släng av old school R&B och blinkningar till artister som Tyler, The Creator och Anderson .Paak, medan Green Eyes kryddas med en släng jazz-inspirerade ackord och trumkomp. Trots dessa olika inslag känns det ibland som att Parks fastnar i precis samma trygghet som hon genom sina texter försöker förmedla — ett slags fälla som inte bara får skivan att kännas som ett safe space, utan som även vittnar om hennes egen musikaliska och tematiska komfortzon.

Allt som allt är Collapsed In Sunbeams varmt, vackert och välgjort. Samtidigt kan man som lyssnare sakna en mindre polerad yta, längta efter sprickor på fler platser än bara i de atmosfäriska vinyl-samplingarna. Albumet beskrivs kanske bäst genom sitt sista spår, Portra 400, som är döpt efter den klassiska analoga färgfilmen av Kodak. Spåret bygger kring låtraden “making rainbows out of something painful” — en nästintill övertydlig, men träffsäker, sammanfattning av Collapsed In Sunbeams. Stundtals riskerar Parks att snubbla på sin egen snuttefilt, men hon lyckas göra något vackert av det smärtsamma och fula.