About Last Night…

Mabel

Året innan corona var en ny svensk popexport på frammarsch. Eller ja, halvsvensk i alla fall. Mabel må ha spenderat stora delar av uppväxten i Sverige, men det var inte förrän efter flytten tillbaka till London som musikkarriären tog fart på allvar. Fast besluten om att inte ta hjälp av svenska 90-talsprofilen Neneh Cherry och den brittiska producenten Cameron McVey, eller mamma och pappa som Mabel förmodligen kallar dem, gjorde hon sig sakta men säkert ett namn på den brittiska R&B-scenen med mixtapet Ivy To Roses. Till slut kom även framgångarna internationellt 2019 med hittar som Don’t Call Me Up och Mad Love, något som ledde till att hon vann priset för bästa kvinnliga soloartist på Brit Awards 2020.

Det man hoppades skulle bli en Dua Lipa-fortsättning på karriären har istället mynnat ut i något annat. 2020 var tydligen året då skivbolaget Polydor skulle befästa Mabel som en global popstjärna, men efter att singeln Boyfriend förmodligen presterat långt ifrån vad de hoppats på, märktes det att första singeln Let Them Know från det nysläppta albumet inte fick den push som förväntades för en artist av Mabels kaliber. Efter att albumreleasen sköts upp avföljde hon både Polydor och Universal som hennes musik är licensierad av på sociala medier, och snacket om skivbolagens sviktande intresse för henne gick igång hos fansen. Efter ett par singelsläpp under våren som nästintill gått omärkt förbi släpptes äntligen Mabels andra fullängdare About Last Night… i fredags, och det ett drygt år efter första singeln.

TIll skillnad från debutalbumet High Expectations är ALN en mycket tydligare dansplatta, en genomgång av en utekvälls toppar och dalar i albumformat, och de första fem låtarna cementerar inriktningen direkt. De fyra första spåren utgör en oväntat stark start, och framför allt en oväntad lojalitet till den på förhand utsagda inspirationskällan: ballroomkulturen. Animal förför med sina mystiska melodier och suggestiva stråkar, och singeln Let Them Know befäster sig som det självklara singelvalet och den tydligaste ballroom-hommagen. Därefter tar Mabel inspirationskällan, kastar den i torktumlaren och ger oss Shy – tömd på det mesta från 90-talet, men med houseslingan och pianot kvar som grund, samt en produktion som vrålar MNEK. Autotuneade samples slingrar sig in och ut ur ljudbilden, beatet är slött men på helt rätt sätt och den avslappnat lekfulla refrängen tillsammans med den vassa produktionen får det att kittla till ordentligt i en popfanatikers trumhinnor. Bastunga Definition rundar av den första delen snyggt, låten är ett väntat inslag på albumet men briljerar med en växande produktion som toppas med himmelska adlibs mot slutet.

Det är när singeln Good Luck med Jax Jones och Galantis som problemet med det här albumet kommer upp till ytan. Även om Good Luck funkar inom albumets ramar går det inte att komma ifrån det faktum att låten hade stått sig lika bra utan Mabel – vilket är märkligt med tanke på den distinkta röst hon faktiskt besitter. Det blir snart tydligt att detta tyvärr gäller alla resterande spår. Det betyder inte nödvändigtvis att låtarna inte håller måttet, snarare att det inte finns en tillräckligt stark hängivenhet till musikaliska visionen för ALN. Let Love Go med Lil Tecca är en supersnygg discodänga i midtempo, men låten gör sig bättre i en tidigare version utan Lil Tecca, som slunkit med på vinylversionen av albumet. I Love Your Girl låter så svenskproducerad så det stinker surströmming om den, och påminner om något som kunnat platsa på Taylor Swifts 1989, men det går inte att vara allt för bitter över en klockrent befriande och queerig poprefräng. 

De låtar som kvarstår är istället vad som gör en bitter. Singeln Overthinking med 2020 års guldpojke 24kGoldn är rent ut sagt katastrofalt mixad, Mabel drunknar totalt i refrängen och den stökiga produktionen gör inte saken bättre. Crying On The Dancefloor är plågsamt anonym, jag kan svära på att den här låten har funnits på varenda album av en halvstor kvinnlig internationell popartist sedan 2010. Även om texten är klyschig, vilket tyvärr är ett återkommande problem på albumets spår, finns det i alla fall något gulligt i att låten är en uppmuntran till en nedstämd vän innan det är dags att dansa bort tårarna. When The Party’s Over låter som överblivet material från debutalbumet High Expectations. De dova syntarna gör en helt nedslagen och tillsammans med stråkarna blir det som ett alldeles för tungt tyngdtäcke för en med klaustrofobi. Att malplacerade och sororityskrikiga LOL rundar av albumet blir på något sätt symboliskt för hela lyssningen. Det är skrattretande hur hög nivå Mabel håller på vissa spår, när den är så… Jag skulle inte sträcka mig till att säga låg, men i alla fall relativt låg på andra spår.

About Last Night… utvecklar sig precis som de flesta utekvällar, intrycket av vad som från början känns som en felfri kväll mattas av ju närmare avslutet kommer, med undantag för några gyllene fyllestunder in på småtimmarna. Vissa stunder undrar man kanske vem man faktiskt dansar i dimman med, men det förstör visserligen inte stämningen helt för det – About Last Night… bjuder trots allt på tillräckligt många höjdpunkter för att man ska vilja spendera fler kvällar i Mabels sällskap.

Bästa spår: Shy, Let Them Know