A Light for Attracting Attention
The Smile
8
”Supergroups” är tyvärr ett ganska oklart koncept. Få har lyckats leva upp till hypen. Framgångsrika artister har oftast visat sig vara för dynamiska för att man ska kunna kombinera dem valfritt till en tämligen logisk summa större än sina delar. Med få undantag. Detta är ett av dem.
Med detta i åtanke kändes det till en början oklart hur man skulle bemöta The Smile, som är Radiohead-affilierade Thom Yorke, Johnny Greenwood, och trummisen Tom Skinners nya projekt. Ska det bedömas på Radiohead-skalan? På Thom Yorkes sidoprojekt-skalan? Eller som ett helt eget band? Gruppen växte alltså fram under pandemin som ett sätt för medlemmarna att kunna göra musik utan press och projektet har kommunicerats som mycket live-drivet. Projektet premiärades genom en streamad konsert på Glastonbury följt av en livestream som visades på biografer världen över, inklusive Stockholm, och nu är bandet på en fullsprakad sommarturné. Denna innovativa lansering är typisk för skivbolaget XL Recordings som släpper skivan.
Flera av medlemmarna har också antytt att detta projekt i huvudsak är ett liveband, med mindre fokus på texturer och produktion: i centrum är trumbeats, math rock-iga rytmer, tight knaprande gitarrer och syntar med en klassisk Radiohead-touch, som brutalt tydligt ska kunna framföras, och förmodligen låta bättre, live.
Resultatet är albumet A Light for Attracting Attention – en mycket stark och opretentiös skiva, där trion med Radiohead-producenten Nigel Godrich i bakgrunden lyckas skina i sin nerskalade ton. Detta tillåter att medlemmarnas individuella brillians nyttjas till fullo. Det enda som får skivan att kännas sidoprojekt-ig är faktumet att den inte är så satsig – men det är också det som gör skivan så bra. Missförstå mig rätt; det är “inte satsigt” på så sätt att det inte är övertänkt. Vilket leder till en grymt bra samling låtar. Det märks att The Smile har haft kul när de gjort skivan, och att dess produktion drivits av en stark vilja att bara vilja göra musik med ens vänner. Och det låter levande. Kanske till och med mer levande än Radioheads ambitiösa, hyper-genomtänkta projekt.
Singeln The Smoke, spåret Pana-vision och magnifika We Don’t Know What Tomorrow Brings drivs av avancerade loopade melodier och rytmer som utvecklas och byggs på, utan att komplicera låtarnas grundidéer för mycket. Likt musiken upprepas textrader väldigt ofta av Yorke. Vid en första genomlyssning låter det lite väl monotont och odynamiskt för en hel skiva, men med korta spårlängder och den råa talang, teknik och kreativitet som dessa individer besitter känns det så skönt att lyssna på en grupp veteranmusiker som bara jammar och har kul. Gitarrerna låter extremt bra, Yorke bara kör med sina vocals och Skinners trummor pangar på intensivt. Skinner hittar en kemi med Yorke och Greenwood som tyvärr sällan hörs när de spelar med Radioheads Philip Selway, vars kemi med dem ofta försvinner bland de komplexa de lager som på senare år präglat kvintettens musik. Jag vill inte jämföra för mycket, men det är svårt att undvika när vi talar om legenderna Thom Yorke och Johnny Greenwood.
Med jämna mellanrum hör man guldkorn i låtarnas riktigt snygga partier, som klimaxet på tidigare nämnda We Don’t Know What Tomorrow Brings, upptrappningen i Speech Bubbles och det typiska, tighta gitarrspelet från Greenwood på singeln Skrting On The Surface. The Opposites trummar på med en fet rytm och ett fantastiskt stick-parti som bara kommer och går vilket ger låten känslan av en live-improvisation. Jazziga Pana-vision bygger på en skrämmande melodi och falsettsång, allt under Skinners snygga trummor. Låten peakar när den övergår till ett bastant blåsparti. Yorke, Greenwood och Skinner försöker inte överträffa sig själva, och till skillnad från de flesta andra artister (*host* de flesta rappare *host*) som gör samma grej har detta gäng ett så unikt sound och brand att allt landar precis på rätt ställe när artisterna bara har kul och gör det de är bra på.
Free In The Knowledge, med stråk-tung produktion, levererar en av Yorkes bästa texter någonsin med temat att bara acceptera livet. “And this / Was just a bad moment / We were fumbling around / But we won’t get caught like that / Soldiers on our backs / We won’t get caught like that”. Ugh, det är så bra. Yorke kopplar sin inre Michael Jackson i texten och melodin med det fantastiska outrot “I talk to the face in the mirror / But he can’t get through / I said it’s time that you deliver / We see through you”. Med annorlunda produktion hade låten kunnat bli en powerballad passande på en Taylor Swift-skiva eller till och med gjort sig bra på radio. Skivans kanske starkaste låt Open The Floodgates har varit på Radiohead-fans radar i över ett decennium – bara faktumet att Yorke väljer att dedikera låten till den här skivan känns uppfriskande.
Allt är inte perfekt, och det blir ibland rörigt, som på introt The Same. Låten känns som ett väldigt konstigt sätt att ringa in bandets första skiva på då trummor från Skinner saknas, och spåret mycket tydligt låter som en C-sida som Yorke hade över från soloskivan ANIMA. Detsamma gäller de tidigare nämnda lugnare Open The Floodgates och Free In The Knowledge. I skivans helhet blir de en lite för stor 180-vändning och en aningen otacksam detour till solo Yorke-mode där plötsligt text är i fokus, till skillnad från resten av skivan. Faktumet att bokstavligen alla dessa spår kan paras med skivor från artisternas andra projekt gör också att projektet i det hela saknar lite oompf emellanåt.
Samtidigt låter det, precis som bandet sagt inför släppet, som om medlemmarna i The Smile ville ha ett projekt där de kunde finna ro i skapandet utan all den press och pretention som kommer med deras primära kreativa projekt, som sträcker sig från band till filmmusik till soloprojekt. A Light for Attracting Attention är avskalat. Mindre genomtänkt. Rytmer får leka. Låtar får jammas. Och plötsligt låter det minst lika bra som både det live-drivna sidoprojektet Atoms for Peace som skapades några år sedan, och… Radiohead. Det är skönt att höra dessa kreatörer, som ofta framstår som ganska pretentiösa och introverta – och ofta hyllas för just den imagen – inte bry sig för mycket om musiken de skapar. Det känns som att gruppen hittat en självsäkerhet och släppt övertänket. Följden blir att det smittar av sig på lyssnaren.
Glädjen i skapandet och liveframträdanden är helt enkelt i fokus och allt det där andra faller åt sidan. Med Greenwood och Yorke som de primära kreativa krafterna bakom Radiohead blir The Smile stundtals aningen likt, men Skinners trumspel och det direkta sättet gruppen skapar musik på är uppfriskande, och skapar trots allt något där summan är större än sina separata delar. Förhoppningsvis stämmer detta in ännu bättre live – det är ju sättet The Smile verkar vara menade att konsumeras på. Skivan är ju endast menad som en light for attracting attention. Och uppmärksamhet kommer den absolut attrahera. Vi ses i den icke-existerande moshpiten bland Radiohead-diehards i sommar.
