Rapport från Seriefest i Väst: ”Som vilken konstform som helst”

För många, inklusive mig själv, är serier inte en lika självklar del kulturkonsumtion som musik, filmer, tv-serier, podcasts, eller romaner är. För att uppmärksamma formatet har Seriefest i Väst därför varit i gång med ett fullspäckat program. Jag besöker lördagens marknad och scenprogram på Frilagret i Göteborg, och möts av en bred repertoar av uttryck och genrer. Det är allt från otillgänglighetssatir och Bamse-superhjältar till riddare och ockultism. 

I ett panelsamtal med KulturUngdoms konstkonsulent Nomi Spziro Eriksen, Seriefrämjandets verksamhetsledare Marie Tillman och serietecknaren Bianco Casco diskuteras ungt arrangörskap. Hur når man ut egentligen som ung serietecknare? Det är läskigt och exponerande att skicka ut sina verk som nybörjare. Under samtalet är den kritiska inre rösten en återkommande punkt. Många, kanske framför allt unga, lider av en rädsla för att bli påkommen som en ”bluff”, vilket gör att man drar sig för att våga satsa. Marie Tillman understryker att det är viktigt för nyblivna serietecknare att få stöd i form av exempelvis föreningar eller andra likasinnade för att bygga en trygg grund. För att våga ta klivet ut är det viktigt att komma ihåg att en del av lärandeprocessen är att misslyckas. Självklart är man inte särskilt duktig i början. 

“Ignorera rösten för den kommer att tjafsa med dig hela livet” säger Nomi Spziro Eriksen. 

Det viktigaste är att hitta människor med intresse

På KulturUngdom erbjuder de en arena för unga med utrymme att testa sig fram, utan prestationskrav. Man behöver inte ha en färdig idé, och ingen bedömer någon konstnärlig kvalité. Snarare går de på om projektet är genomförbart. 

Bianco Casco berättar om tron på att hitta kraft och inspiration från det kollektiva. Man behöver inte genomföra allting själv i ett arrangemang, och ett kollektiv behöver inte endast bestå av serietecknare. Det viktigaste är att hitta människor med intresse. Att man har producerat fanzines i flera år, eller bara är en enorm serietidningsmal spelar ingen roll. Med allas olika erfarenheter och ingångar kan man bygga sitt eget superhero-crew. I stället för att sitta själva sin kammare förespråkar Bianco Casco att man kan vara introverta tillsammans. Panelsamtalet lider mot sitt slut. 

Senare är det dags för intervju med serietecknaren Cecilia Vårhed. Hon har gått på Sundbybergs Folkhögskola och Serieskolan i Malmö. För tillfället studerar hon på Konstfack. Nyligen har Vårhed släppt sin seriebok Fattigt skryt, som beskrivits av Galago som en ”trippad generationsroman”. Serien handlar om ett ungt kompisgäng. Alla har sina problem och lever självupptaget. Boken är ett slags förlöjligande av livet författaren själv levde som 20-åring. Storyn utforskar vardaglighet med surrealism i form av karaktärer som giraffen Giraffa, ankan Alfons och den intergalaktiska krigarprinsessan Love Warrior. 

”Jag blir ganska förfärad när jag läser sammanfattningar av boken. Jag har inte riktigt insett hur sjukt allting låter” säger Cecilia Vårhed.

Mycket av innehållet i serien bygger på självupplevda händelser och kombinationer av personlighetsdrag från människor som hon har träffat på i sitt förflutna. 

”Jag har en del kompisar som är stötta över att de inte är med i serien, men det har att göra med att jag inte skriver om rimliga personer. Det finns inte utrymme för att ha med alla snälla kompisar. Vad ska de göra liksom? Man kan ha med en snäll person.” Hon skrattar.

Efter en inblick i seriernas universum framstår serietecknande som vilken konstform som helst

Ett tips hon har till serietecknare är att ge sina figurer fem separata egenskaper som inte överlappar med varandra. På så sätt tydliggörs diffusa karaktärer och det blir dessutom lättare att bygga upp en spännande dynamik. När det kommer till storlek på projekt rekommenderar Cecilia Vårhed att man lägger ihop sidorna från sina tidigare arbeten och har det som utgångspunkt. Har man exempelvis producerat tre fanzines som är 30 sidor långa vardera kan man satsa på att göra ett projekt som är 90 sidor långt. Vårhed förespråkar även att man ska inspireras av megalomaniacs i stället för att irritera sig på dem. Skrytsamma killars självförtroende är något hon försöker anamma i sitt serietecknande. 

Efter en inblick i seriernas universum framstår serietecknande som vilken konstform som helst. Att mediet svävar mellan konst och litteratur ger det en spännande dimension. Serietecknande känns som ett perfekt alternativ för folk som älskar storytelling och bildkonst, men inte tilltalas av varken rent skrivande eller filmskapande. Personligen tycker jag att det är inspirerande och befriande att se etablerade serietecknare som har en avskalad och ”ful” tecknarstil. Utan att förringa kompetensen som krävs för att skapa bra serier så är det här något som gör det till en förlåtande konstform för nybörjare. Det är en liten bransch, men utifrån atmosfären på marknaden känns den lättsam och välkomnande. Den erbjuder något för alla.

Text: Sofia Bel Habib