R.Y.C

Mura Masa

Att växa upp är svårt. Den insikten slås många av när de lämnar tonåren bakom sig och kommer in i tjugoårsåldern och livet som ungvuxen; en tid där en ser ut som en vuxen och gör vuxna saker, men känner sig tillika som ett barn. Till de konfronterande utmaningarna tillkommer ytterligare dimensioner under det tidiga 20-talet och inte minst klimatkrisen som ingen med makt verkar vilja få bukt med. Att dåliga nyheter dessutom strömmar till människans skärmar i överflöd leder till ett konstant stresstillstånd där saker känns som att de kan rasa samman när som helst.

Att nostalgi har varit ett kännetecknande stildrag i media under det förgångna decenniet är därför förståeligt. En hel som generation beskrivs som ångestfylld och deprimerad längtar givetvis till en tid då allt var enklare, en svunnen barndom vars kvarlämningar speglar sig i den musik, de memes och den aesthetic de konsumerar. Mura Masas (som egentligen heter Alex Crossan) R.Y.C (Raw Youth Collage) är ett album som riktar blicken bakåt, i ett fixerat tillstånd av att känna både nostalgi över en tid som aldrig kommer tillbaka, och en sorg över en verklighet som inte stämmer överens med ens barndomsdrömmar.

No Hope Generation, skivans andra låt, fångar mycket av R.Y.C:s (och samtidens) anda: depressed, but make it meme. Mura Masas sång på låten uppmanar lyssnaren att göra “The No Hope Generation”, en slags dans som ska spegla både tendensen hos zoomers att göra virala dansvideos på TikTok och tendensen att skämta bort sina bekymmer på sociala medier. Den cyniska inställningen återkommer under albumets gång, och som starkast träffar den på Deal Wiv It, vars vokaler framförs av slowthai. Northamptonrapparen är bekväm i sitt framförande över ett punknummer, där han uttrycker frustrationen över livet i ett brittiskt council estate.

Albumet kontemplerar i andra stunder över kärlek och relationer, där Crossan utforskar tomrummet som kvarstår efter att en förälskelse dött ut — på a meeting at an oak tree berättar Ned Green om en tonårskärlek, där att gömma sig för tjejens pappa och smyga in genom fönster hör till det vanliga. På andra spår och med hjälp av Clairo respektive Tirzah berättas det om kärlek som går fel — vare sig det gäller insikten att ens partner inte behandlar en väl, eller längtan efter en person som valt bort en. På albumet sätts oron över växthuseffekten på titelspåret inom samma ram som den dansvänliga Live Like We’re Dancing. Mura Masas låtar bildar ett kollage av bilder på RYC — han väljer ut flera ögonblicksbilder från samtiden, och illustrerar vidare med hjälp av diverse karaktärer som berättar om livet för en 20-något-årig människa idag.

Soniskt är skivan lika varierad som lyriskt, och i paletten finns färger från Storbritanniens brokiga musikscener under de senaste 10 – 20 åren. Postpunk blandas med garage på In My Mind respektive med funk/house på Live Like We’re Dancing. Gitarren är skivans främsta instrument, där electropunken som Mura Masa producerat på Doorman från slowthais debutalbum Nothing Great About Britain återskapas på Deal Wiv It. Medan producentens självtitulerade debutalbum hämtade inspiration från sin samtids musikstilar, blickar RYC i kontrast bakåt till främst den engelska indiescenen under 00- och 10-talet och toppar dem med en elektronisk touch. Receptet blir framgångsrikt ibland, som på den smakrika I Don’t Think I Can Do this Again, eller som på den varma Today.

Skivan har dock för många stunder där Mura Masa vägrar ta av sig sina rosa glasögon och hamnar i en endimensionell nostalgitripp. Artisten jobbar dessutom bäst bakom sitt producentbord, då hans författar- och sångförmåga inte lever upp till den nivå som kollaboratörerna på skivan håller — som bäst är No Hope Generation, som skrivs och sjungs av Mura Masa, lika djup som en 17-årings meditationer. Clairo, Tirzah och slowthai väcker starka känslor på sina respektive verser, till skillnad från låtarna där Mura Masa väljer att köra själv. Det är inte att säga att samtliga gästande artister håller en jämn nivå över hela albumet heller; samarbetet med Georgia ger lika mycket glädje som vilken medelmåttig radiohit som helst.

Idén att fånga en hel generations vibe är storslagen, och Frank Oceans Blonde är ett enastående exempel på hur det kan genomföras. Mura Masa är skicklig på att skapa innovativa ljudbilder — däremot visar inte han på samma förmåga att sätta ihop narrativ, välja ut ögonblick, berätta med tomrum eller göra sina historier mångsidiga. På sin höjd är Raw Youth Collage känsloladdat och charmigt.

Mura Masa är och förblir en skicklig producent som lyckas med att skapa slående musik mer ofta än inte, men det krävs mer än det för att sammanfatta en så universell upplevelse som ungdomen. På Raw Youth Collage fastnar han för ofta i tankefällan att saker var bättre förr, vilket sällan leder till en nyanserad förståelse av nutiden.