Spöken

Promoe

Promoe, eller Mårten Edh som han egentligen heter, har varit med länge nu. Hans karriär sträcker sig så långt tillbaka som 1992, och sedan dess har han varit mer eller mindre konstant aktiv som både soloartist och medlem i hiphopgruppen Looptroop Rockers. 2016 började han plugga till jurist vid Göteborgs universitet, och det benämns som en av anledningarna till att Spöken kommer ut nu, trots att det spelades in redan sommaren 2018. Promoe menar att kreativiteten för att skriva låtar helt däms upp under pluggåret, för att sedan flöda över på sommarlovet. På grund av detta skapade han både Spöken och dess tvillingalbum, det engelskspråkiga The Art of Losing som kom ut 2019, under samma sommar 2018.

Promoe beskriver båda albumen som ett sätt att hantera en kris, vilket gör att släppet av Spöken känns extremt relevant för samtiden, och den kris vi alla lever i för stunden. Albumet illustrerar dessutom nästan en kris i sig självt: det börjar näst intill kaotiskt för att sedan stabiliseras och närma sig någon sorts normalläge ju längre man lyssnar.

I den här kontexten är tyvärr ”kaotiskt” ekvivalent med ”inte så bra”. För det hela börjar ganska svagt med Godmorgon, som skall fungera som en sorts primer till resten av Spöken. Det får antas vara en nödvändighet att låta Promoe förklara lite vad som hänt sedan sist, men det är mer och mer lockande för varje genomlyssning att bara hoppa över Godmorgon, istället för att kämpa sig igenom de kaotiskt stötiga verserna som aldrig riktigt kommer upp i något bra flow.

Som tur är räddar Promoe upp det hela snabbt, redan på påföljande spåret Sanna ord har han börjat hitta tillbaka till den stil och det flow som kännetecknat honom ända sedan sent 90-tal. Det är den klassiska kombinationen av reggae och hiphop som nästan inte går att sätta fingret på, men när man hör den vet man att det är Promoe bakom spakarna. Det är samma sound som på Promoes Kråksången från 2009, innehållande klassikern Svennebanan, och det påminner till och med om solodebuten Government Music, ända från 2001. Eller, det är ”samma” som i att det är likt tidigare publikationer. Men Sanna ord, och Spöken i stort, är ändå något distinkt nytt och annorlunda, samtidigt som det innehåller essensen av vad Promoes musik är. Det är lite som att inreda ett rum med olika möbler: man kan ändra känslan av rummet närmast oändligt, men det är fortfarande i grunden samma rum.

Promoe-rummet är på Spöken möblerat i en lite långsammare och mer melankolisk stil än tidigare. Det är svårt att inte märka av att det är en några år äldre Promoe vid micken än på till exempel Svennebanan, alla låtar är överlag lite mer avmätta och lågmälda. Det finns såklart lite snabbare partier, som exempelvis No ragrets där Promoe tar hjälp av den danske rapparen Raske Penge. Rappandet här är fräscht och lekfullt, så till den grad att jag inte förstod att 50% av låten är på danska förrän andra genomlyssningen. No ragrets handlar om att leva till hundra procent varje dag, eftersom ingen vet om man får leva till hundra år. Ett budskap att ta fasta på i tider av tristess och isolering. Men trots att No ragrets är albumets snabbaste låt är det fortfarande inte i klass med de elektroniskt influerade album som Promoe släppte under 00-talet. Albumet är, som sagt, lite långsammare.

Några låtar på Spöken som alla intresserade bör lyssna lite noggrannare på är Tillsammans och i samråd, Tiden, och tidigare nämnda No ragrets.

Tillsammans och i samråd är en vinkning till tiden då Promoe pysslade med att klottra på godståg, och stundom åkte fast för det. Just termen ”tillsammans och i samråd” är tydligen vad en åklagare säger för att inte behöva visa uppsåt hos alla gärningspersoner i exempelvis ett klottringsfall. Texten är en målande beskrivning av både graffitin och rättegångarna, och skillnaden i tempo och de känslomässiga svängningarna i Promoes rappande gör att Tillsammans och i samråd blir som ens eget äventyr att uppleva, precis som Promoe upplevde det på 90-talet.

Tiden är en sorts brev till en av Promoes vänner i fängelset. Alla kan inte relatera till vänner i fängelset, men såhär års är det inte någon som inte har en vän eller släkting som bara inte går att träffa. I introt till Tiden hör man Promoe be om ursäkt för att han är dålig på att höra av sig, och när låten kommer igång rappar han: ”Läget kid jag vet det är skit för lång tid”. Alla bör se Tiden som en uppmaning att höra av sig till någon man inte pratat med på ett tag och, precis som Promoe i resten av låten, prata om gamla minnen.

Allt som allt är Spöken ett album som inte överraskar särskilt mycket. Det är mest bara ett naturligt nästa steg på vägen för Promoe, en fortsättning på en snart 30 år lång kreativ karriär som inte verkar ta slut än på ett tag. Personligen tror jag att Spöken skulle ha potential att slå för en bredare publik än bara Promoes hardcore fans om det var mer som de tidigare släppen: mer fart, lite elektroniskt på något spår, lite mer skillnad från låt till låt. Som det är nu är Spöken ett trevligt album att lyssna på någon gång ibland, men det lämnar ingen önskan om att direkt höra mer av Promoe när sista spåret, Slutet klingar ut.