Postfeminismens diskhögar

Tredje vågens feminism har ebbat ut, kvinnosymbolen har hunnit gå från att vara radikal, till en trendig accessoar (på ett par örhängen? En tröja? Ett halsband? Styrkan finns överallt så länge du är beredd att betala för den!) till att redan vara urvattnad, och den nya generationen av unga män är medvetna och införstådda med begrepp som “samtycke”, “patriarkala strukturer” och “det är väl klart att vi delar på arbetsbördan älskling”. Jämställdheten är löst! Voilá.

Hur kommer det sig då att varje gång jag och mina tjejkompisar som är i heterorelationer pratar om våra partners, finner oss i samma, uttjatade diskussioner som kvinnor fört genom tidernas gång? Borde inte våra samtal ha ändrats nu?

Sanningen är att samtalen inte har ändrats alls — de har bara bytt skepnad. När vi går igenom de största störningsmomenten i våra relationer hamnar vi alla i samma, pinsamma slutsats: vi stör oss på allt det som vi, i egenskap av moderna, medvetna kvinnor, trodde att vi skulle slippa. Som diskhögar. Smutstvättshögar. Papperskorgen-är-full-så-jag-la-det-bara-bredvid-högar. Vi stör oss på städning, matlagning, disk, inhandling, planering. Och vi är inte villiga att erkänna det för varandra — att vi har hamnat i en fälla vi trott oss vara alldeles för pålästa för. Att vi så ofta tjatar på våra pojkvänner om att de ska städa. Att vi ännu oftare inte tjatar (skön tjej whaddup) och istället plockar upp efter dem. Att vi återupprepar samma mönster som våra mammor, mormödrar, deras mormödrars mormödrar. 

Att vi gör det är i sig inte speciellt intressant — snarare är det väl varför vi gör det som blir den här diskussionens Pandoras ask. Vi är nämligen allihop tillsammans med män som vi upplever vara vettiga, hjälpsamma och villiga att förstå. Så vad har vi gjort åt det här problemet? Vi har frågat dem såklart! Communication is key, som man säger, och här, kära läsare, kommer sammanfattningen av våra personliga studier: 

Samtliga av våra pojkvänner har, på frågan om varför de inte bara kan plocka upp efter sig, svarat: Jag ser det inte. Starkt svar nummer två är: Jag tänker bara inte på det. Slutsats? Det stör ju inte mig om det är stökigt. Om du tycker att det är så viktigt, så är det ju inte konstigt att det blir du som städar mer.

Nej, det är inte så konstigt att den som stör sig på det blir den som gör något åt det. Frågan är hur i hela friden det kommer sig att killar inte stör sig på att det ligger ruttna bananskal bredvid papperskorgen? Eller att det inte finns rena bestick? Har de begåvats med ännu något som vi kvinnor saknar, en ultra-syn som ser förbi allt jobbigt och rörigt? Handlar det om att de vill, men inte vet hur? Att de aldrig har lärt sig att lägga märke till stökigheten omkring dem, därför att den alltid sopats undan av en kvinna innan den hunnit bli till ett störningsmoment? Att de aldrig lärt sig att lägga märke till den därför att de aldrig någonsin har förväntats lägga märke till den? Eller är det kanske vi tjejer som blivit plågsamt indoktrinerade till att se ett värde i sådant som städning? 

Vi älskar inte att handla disktrasor och hålla koll på antalet toarullar och vi har faktiskt börjat utveckla andra hobbys än matlagning, men något slags grundläggande behov av ordning kvarstår för många av oss.

Som med det mesta ligger troligtvis även detta svar i en gråzon: vi tjejer har blivit plågsamt indoktrinerade till att tycka att städning är ett ansvar – ett ansvar som, precis som många andra av hushållets sysslor, ofta hamnat på våra axlar. Det är inte 1876 längre men de flesta av oss har fortfarande växt upp med vanan att hjälpa våra mammor att plocka av från matbordet och hålla det prydligt i våra rum. Vi älskar inte att handla disktrasor och hålla koll på antalet toarullar och vi har faktiskt börjat utveckla andra hobbys än matlagning, men något slags grundläggande behov av ordning kvarstår för många av oss. Samtidigt kan det ju inte vara så enkelt som att killar inte ser saker, även om det givetvis utgör en fett skön ursäkt. “Älskling, kan du ta ut tvätten?” “Ah shit jag önskar jag kunde, men alltså jag ser den inte.” Mmm what a world. Kan inte vi tjejer också få bli invigda i denna värld av salig ovetskap? 

Vad som dock blir mest påtagligt här, och som kanske utgör det riktiga problemet, verkar vara den kollektiva woke snubbe-övertygelsen om det räcker att tro att man är medveten för att vara medveten. Sanningen är densamma som i många andra fall: ens självbild hänger inte nödvändigtvis inte ihop med ens faktiska handlingar. Jag ser mig själv som en skön tjej, men sitter ändå här och skriver en tjatig krönika om feminism och städning. What can I say?

Vid påpekandet av att det möjligtvis kan vara ett snubbigt beteende, rotat i generationer av patriarkala strukturer, blir männen arga. Ledsna. Kränkta. Hoppar undan som om vi bränt dem med ett strykjärn genom att placera in dem i mansfacket. “Snubbig” är ett epitet som de absolut inte vill jämföras med, absolut inte identifierar sig med, och absolut anser sig stå utanför. Allt jag gör behöver ju inte vara för att jag är snubbe. Jag är också en individ. Och jag bryr mig bara verkligen inte om städning. 

Nej, alla brister och mindre charmerande egenskaper behöver inte vara ett uttryck för patriarkala strukturer. Men när man lägger ihop ett och ett och märker att många relationer tycks se ut på samma vis, är det svårt att bara se det som något slags individuellt förakt för rena ytor. Snarare ser man kanske ett gemensamt mönster, där den största faktorn verkar vara vanan av att ta ansvar för sin omgivning. Banbrytande insikt, jag vet. Men något är det ju som får oss att ta ansvar och ägna uppmärksamhet, eller att inte göra det. Det är inte medvetet. Vi förstår. Så här kommer två jättebra tips: 

1. Om du är en snubbe: inse att du är en snubbe. Försök att bli lika medveten om det när du står hemma i hallen som när du spelar datorspel, fixar håret eller tävlar med en annan snubbe om vem som kan namedroppa flest snubbar. Inse att ja, du kommer ha ett snubbigt beteende ibland, fastän du inte vill det. Det suger, jag vet  — vi kvinnor lever ständigt med påminnelsen om att vi är kvinnor, när vi för femtonde dagen på raken reflexmässigt sköljer ur juiceglaset som du glömt på nattduksbordet.
   
   
2. När du ändå står där i hallen, ta dig en titt omkring. Gå in i sovrummet, fortsätt titta. Stäng av VR-glajjorna. Reflektera: hör täcket verkligen hemma på golvet? Ska dina kallingar ligga i mitten av rummet? Den där tallriken i hörnet, finns det inte ett jättefint skåp som din farsa lärde dig snickra ihop där den ska ligga? Se det som ett pussel, där du ska försöka para ihop rätt sak med rätt plats. Ett spel. Addera lite action om du behöver!

Det enklaste man kan göra för att börja märka saker är helt enkelt att börja titta efter dem. Ta sig tiden, make the effort. Njut av allt som den feministiska utvecklingen gett dig — ett internet som kryllar av #FreeTheNipple, mer pengar på kontot på grund av alla notor du slipper betala, möjligheten att erkänna existensen av ditt känsloliv. Men låt dig inte luras av tanken att du är medveten bara för att du ser dig själv som medveten. Inse istället att kunskapen om en struktur inte automatiskt lossar de bojor som håller dig kvar i den. Kort och gott och i all välmening: om du inte vill vara snubbig — sluta då anamma världens mest snubbiga drag, det vill säga bristen på självinsikt. It’s not rocket science, baby. 

Tills att insikten är nådd kvarstår dock frågan:

När kvinnorna blivit för ifrågasättande för att ständigt plocka upp och städa, och männen tror sig vara medvetna och i egenskap av individer inte se sig ett behov av att städa—vem tar då hand om postfeminismens diskhögar?