Shoot For The Stars Aim For The Moon

Pop Smoke

På andra sidan atlanten från New York tog drillmusiken fäste i England. Genren, som i sin tur inspirerats av Chicagos drillscen, spreds som en löpeld genom Englands council estates, och dess glidande basgångar och råa texter speglade det värsta av gatulivet i England. Lyssnarna blev lamslagna av spänningen drill bar med sig, och snart blev den en viktig del av hiphopen även i Holland, Tyskland, Frankrike och även Sverige. Sedan hände något sällsynt: den amerikanska musiken tog efter Europa – inte tvärtom – och Pop Smoke blev ansiktet utåt för en växande drillscen i Brooklyn. Tragiskt nog sköts han den 19e februari 2020 i sitt eget hem, precis när han höll på att bli en superstjärna. Shoot For The Stars Aim For The Moon är ett postumt album, regisserat av 50 Cent, och består till lika stor del av kvalitetsdrill från den bortgångna artisten, som av fillerlåtar vars enda syfte är att kapitalisera på hypen av ett album från en död, folkkär rappare.

Pop Smoke har varit konsekvent genom sin alldeles för kortvariga karriär: Meet The Woo-seriens två delar har tagits emot positivt av såväl fans som kritiker, och på dem kapslas allt som vi har älskat med rapparen in: klipskt skrivande och en mörk röst som ger självaste Satan självmordstankar. Drillmusik har ett väldigt smalt känslomässigt register som pendlar mellan ilska, iver, arrogans och även sorg, och när Pop Smoke rappar som bäst förkroppsligar han alla de känslorna utan ansträngning. På albumet finns bra exempel på Smokes bästa drillegenskaper: Aim For The Moon, 44 BullDog och Creature visar honom i toppform. Bortom dystra hi-hats i 145-något BPM finns även flera stilar och metoder som Pop Smoke lyckas med att anamma: Got It On Me hämtar inspiration från Pops mentor 50, och på de andra trap och/eller West Coast-inspirerade låtarna är Pop med på noterna. Han har inte en enda dålig vers på albumet.

Där Shoot For The Stars fallerar är däremot hur lång och onödigt proppad med features det är. Tyga, KAROL G, Lil Baby, DaBaby och Quavo är numera memes i sig själva, och det är inte omöjligt att se 50 Cent klämma in dem på albumet i hopp om att få streams på RapCaviar och diverse andra spellistor på Spotify. Albumet är långt, och om det hade bantats ner till 30 minuter hade det nog inte försämrat kvaliteten – speciellt med tanke på att Quavo, som är fast i 2015, är på inte en, inte två, utan tre låtar. Om det här albumet hade hållit sig till drillen och de sentimentala låtarna i dess slut, skulle det vara högkvalitativt. Istället får vi fillerlåt efter fillerlåt, och det är nästan förolämpande mot minnet av en stjärna som gått bort att försöka att tjäna pengar på hans död – speciellt efter hela debaklet med Virgil Ablohs omslagsdesign.

Pop Smokes Shoot For The Stars Aim For The Moon skulle kunna vara så mycket bättre, men vi lever i en värld där musik är en kommodifierad vara med ett vinstmotiv bakom alla släpp. Därför förvånar det ingen att 50 försökt att skapa ett album anpassat för den streamingvänliga musikbranschen, och även om det inte ligger bortom det tänkbara att albumet skulle låta som det gör idag, om Pop varit vid liv, är det fortfarande en besvikelse att kvaliteten i det späds ut med mediokra verser från artister mycket mindre intressanta än den bortgånga Pop Smoke.