Petrus: ”Jag blir som mest inspirerad när jag bara får gå på känsla”

25-åringen från Borås som slog igenom förra året med låtarna 1000 skäl att fira och Kom för att se dig gå har nu släppt sitt första större projekt: EP:n Emily.

Hans musikaliska resa började dock långt innan. Redan som tonåring fann Petrus intresse för skrivande och hiphop som uttrycksform, och 2017 började han officiellt släppa musik med sin dåvarande label Same Plate Music i Göteborg. Petrus musik kännetecknas av ett experimenterande med olika stilar, ett unikt textförfattande och en talang för att förmedla känslor på ett genuint och målande sätt. 

KULT träffar Petrus efter en hektisk dag i Stockholm för att prata om EP:n som släpps idag, 17:e juni. 

Hur skulle du beskriva dig själv och din musik för dem som inte har koll på dig? 
– Oj, tre ord! Jag tycker alltid att det är så svårt att kapsla in sig själv i en kort fin beskrivning. Jag kan nog vara väldigt saklig: Jag är 25, jag gör musik, jag befinner mig någonstans mellan pop och hiphop. Det är så svårt att svara på! 

Du är ofta gränsöverskridande i ditt musikskapande. Hade du själv velat placera dig själv i en genre? 
– Vissa dagar tycker jag att det är jätteskönt att inte kunna sätta mig i någon genre, och vissa dagar känner jag mig alldeles för lössläppt, som att jag inte vet vad jag gör. Det är dock väldigt kul att göra nya saker, och jag blir som mest inspirerad när jag bara får gå på känsla. Jag försöker bara göra och hoppas att avtrycket blir jag, istället för att det ska behöva passa i någon konkret genre. Det är nog både en blessing and a curse. Så länge det är jag, så är det ok att det är spretigt! Jag är mer mån om att mitt musikaliska DNA skiner igenom än att det ska vara en tydlig röd tråd från låt till låt eller ett visst sound.

Ditt musikaliska DNA – hur skulle du beskriva det? 
– För mig är det att det jag skriver ska stämma överens med vem jag är, snarare än att mitt sound ska göra det. Textförfattande är nog den viktigaste delen för mig. 

”Skrivandet är kanske en större del än musiken.”

Du är väldigt skicklig på att förmedla känslor på ett ärligt och målande sätt genom dina texter. Var tror du att det kommer ifrån? 
– Jag tror att det har att göra med att jag hållit på med musik länge, att jag började rappa och skriva när jag var ung tonåring. Skrivandet är en stor del av mig, och i perioder har det varit en livsviktig del. Jag har det nära till hands hela tiden. Det som kommer ut kommer ut, även om det inte alltid mynnar ut i en låt. Skrivandet är kanske en större del än musiken. Därför är det inte så jobbigt att vara personlig när jag skriver, för jag skriver nog aldrig med tanken att det ska bli en fet låt. Det har snarare varit något jag har behövt skriva för att få ur mitt system. 

Det märks att texterna på EP:n är emotionellt laddade och väl utformade, och att de olika spåren förhåller sig till varandra och skildrar det genomgående temat kärlek på ett mångfacetterat sätt. På spåret Emily hör vi rader som: “Första tjejen jag blev kär i hette Emily, men det var nog ingenting hon kände till” och “Träffad utav pilarna från Amor, men Emily hon duckade dem fint”. Emily är även en av låtarna på EP:n som Petrus proddat helt på egen hand. 

Vem är Emily? 
– Emily är den första tjejen som jag kommer ihåg att jag blev kär i. Men låten handlar egentligen inte om Emily, utan mer om att hon inte var så kär mig och att jag blev väldigt ledsen över det. Men jag hade vänner där och då som tröstade mig. Det är mer en kärlekslåt till mina vänner, än till Emily. Hon blev mer en symbol för vänskapen.

Petrus nämner att han ville att denna symbolik även skulle sätta en prägel på EP:n, vilket är en av anledningarna till att namnet fick bli just det och att låten kommer som nummer tre i ordningen.  

– Det är svårt att bygga en dynamik med bara sex låtar, varav tre av låtarna redan är släppta singlar. Att Om vi faller skulle bli öppningsspåret kändes dock självklart,  då det var låten som inledde året och mitt nya sound. 

Han berättar också att Ingens fel kändes som den rätta låten att knyta ihop albumet med på ett fint och framåtblickande sätt.  

På din senaste instagram-caption skriver du “Den här EP:n är slutet på en era, och således början på en ny..”.  Vad menar du med det? 
– Jag tror bara att det är en väldigt tydlig känsla i mig. De här låtarna porträtterar en del av mitt liv textmässigt, som vi nämnde just med ämnet kärlek. Men också soundmässigt – oavsett om jag befinner mig i något slags gränsland mellan hiphop och pop så är det ju väldigt tydligt att många av låtarna på EP:n är poplåtar. Jag tänker inte att mina sex kommande låtar nödvändigtvis kommer låta som den här EP:n gjorde. Nu har jag gjort det, och nu vill jag tillbaka och överkompensera åt andra hållet snarare. Jag har ändå brottats med detta. Hur mycket hiphop jag är liksom. Men det är ändå det jag kommer ifrån, och jag älskar det. Så länge jag tycker det är kul och jag känner att jag gör något bra av det, så kommer jag göra det jag känner för och det kommer låta på det sättet jag vill att det ska låta.

Att han är modig i sitt musikskapande bevisar Petrus tydligt med detta album – han rör sig i olika genrer och leker med sitt sound. Allt från det medryckande samarbetet med Felicia Takman på låten Allt jag har, till mer instrumentala och avskalade låtar som Om vi faller och poprockiga uptempo-spår som Keeper och Heartbreak Hotel.

Trots dessa varierande melodier samt genreöverskridande ljudbilder lyckas han hålla en uppenbar röd tråd i sina texter. Petrus skildrar olika kapitel av något som känns starkt inspirerat av hans personliga kärleksliv, vilket han gör på ett tillgängligt och sammanhängande sätt för den som lyssnar.

Skulle du säga att det är viktigt för dig att din musik är självbiografisk och speglar ditt liv?
– Ja, för mig är det så man skriver, tänker jag. Att man skriver om det som ligger närmast till hands. I annat fall har jag märkt att det inte låter lika bra eller trovärdigt, och då tycker jag inte om det. Speciellt när man kommer från en genre som hiphop där det självbiografiska berättandet är en central del av skrivandet. Det är då det är som roligast att göra musik, när man lyckas kapsla in någonting som kanske inte varit så gött för en i livet och kunna göra en bra låt av det. Det är någon form av drivkraft att kunna se det på det sättet. 

Har du någon favoritlåt på EP:n?
– Emily och Ingens fel, om jag ser till arbetet med dem och vad låtarna betyder för mig. Speciellt Ingens fel, vad jag processade när jag skrev de låtarna, då mitt skrivande ofta går hand i hand med saker jag funderar mycket på. Ingens fel är ju ingen kärlekslåt heller. Det är den enda låten på EP:n som inte är riktad direkt till en partner. 

Vad tar du med dig från arbetet med detta projekt? 
– Att jag blivit mycket mer självständig i mitt skapande, vilket jag är supertacksam för. Det är en helt ny värld som öppnats för mig, att kunna göra så mycket själv. Dessutom är detta mitt mest genomarbetade projekt, vilket ändå har varit på bekostnad av andra saker. Det är mer på allvar nu på något sätt, det är ett helt annat tempo nu.

Du har ju redan börjat ge dig ut på turné – hur känns det att träffa sina fans i verkligheten? Vad känner du precis innan du går upp på scen? 
– Det har varit skitkul och jätteläskigt. Men allt som är bra trumfar ju de grejerna som inte varit så kul. Mitt bästa gig någonsin var ett gig som det inte var så mycket folk på. Men istället för att bli stressad över att det är lite folk, försökte jag slappna av i att det för en gångs skull inte är många ögon på mig. Jag har nog aldrig varit så självsäker på scen som den gången. Det fick mig att inse att det inte ska spela någon roll. Jag lyckades sätta någon standard där och då. Samtidigt finns katastroftankarna som att tappa byxorna på scenen alltid i huvudet strax innan, och man frågar sig: Vad fan håller jag egentligen på med? 

EP:n Emily släpps idag 17:e juni.