Performance – lek, skratt och tårar
Gymnasieskolan Schillerska i Göteborg är välkänd för sina teaternördar, radikala vänsteraktivister och excentriska hårfärger. Jag gick på Schillerska men hade varken radikala åsikter eller grön hårfärg, utan var helt ärligt en ganska tråkig och intetsägande person som mest var där för plugget. Även om jag inte alltid passade in bland alla dramaqueens, konstnärer, BD-älskande poppare och Håkan Hellström-fans så var det här som jag mötte konsten, på riktigt.
En av konstformerna jag fick bekanta mig med under tiden på Schillerska var performancekonsten – något jag tidigare aldrig hört talas om. Jag fick lära mig om Marina Abramović, Yayoi Kusama, Carmen Beuchat och många fler. När jag i början av januari i år fick tillfälle att besöka performancekonst festivalen 13festivalen i Göteborg blev jag därför extra glad. Festivalen fick mig att minnas gymnasietiden, samtidigt som jag fick möta nya intressanta artister och verk. 13festivalen sätter nämligen performancekonst på kartan och gör konsten mer tillgänglig för alla, då den är gratis och erbjuder möjligheten för åskådare att själva prata med konstnärer om deras verk.
Förutom att se olika konstverk fick jag även en pratstund med Jill Lindström – som tillsammans med Anna Carlson arrangerat 13festivalen sedan 2015 – för att få hennes bild av vad performancekonst är. Vad finns det för värde i att skapa en performancefestival? Hur skapar man en plats där konstnärer från olika konstdiscipliner, åskådare och skapare kan mötas?
– Vi som anordnar 13festivalen definierar inte vad som är ett verk, utan det handlar om att personer som tycker att de gör performance får vara medverkande. Det finns plats för alla sorters verk. Performancekonst har ju en tradition inom bildkonsten från cirka tidigt 1960-tal som egentligen består av att man gör en handling live. Så alla måste vara där och göra sin handling i stunden, berättar Jill.
Verk som lyckas är de som berör människor på något sätt. Alla former av konst kan visserligen göra det, men det som är speciellt med just performance är att publiken ofta involveras i verken, vilket innebär att den traditionella distansen mellan konstnär och åskådare minskar. När åskådaren får ta del av ett verk är det en interaktion som sker. En interaktion som ibland är svår att förutse, vilket gör att verket konstant förändras för varje möte mellan konstnär, konstverk och åskådare. Exempel på ett verk som har lyckats skapa närhet mellan åskådare och konstnär är bland annat A minute of silence av Marina Abramovićs eller konstverket Tår-arkivet, som jag fick medverka i under 13festivalen.
Tår-arkivet var ett verk som verkligen berörde mig och andra besökare på 13festivalen. Vi var inne i en trång lokal där det i ena hörnet fanns ett rum med glasväggar. Rummet liknande ett apotek, eller ett väntrum i ett sjukhus, där nummerlappar delades ut av en kvinna som stod bakom en bänk inne i glasrummet. Där gavs möjlighet att välja olika sätt att delta på.
Tår-arkivet arkiverade nämligen folks sorger, stora som små. Antingen kunde man lyssna på andra personers sorger eller skriva ner en av sina egna sorger i ett brev. Jag bestämde mig för att delta genom att skriva ner en egen sorg. I början var det en lättsam och rolig grej, men det blev ganska snabbt känsloladdat då jag på riktigt tvingades tänka över sorgerna i mitt eget liv. I det där “väntrummet” satt jag med brevet i mitt knä och skrev, skrev, skrev. Sedan fick jag lämna brevet inne i arkivrummet, som var ett annat litet och tomt rum — förutom på de hundratals pappersfåglar, gjorda av de kuvert som breven lämnades in i, som var upphängda i taket. I det lilla rummet lämnade jag kvar brevet och de sorger som fanns nedskrivna i det – sorger och tankar om känslor som jag innan inte visste existerade men som i Tår-arkivet dök upp.
Förutom att beröra känslor, handlar performancekonst även om att tänja på gränser mellan olika konstformer. På 13festivalen var det konstnärer, skådespelare, musiker, författare och poeter som fick dela samma scen och interagera med varandra, något som de annars inte gör så ofta. Detta är ett av huvudmålen med 13festivalen.
– Det ska vara en scen som skrider över gränserna. Här är en plats där vi kan mötas, i performance. Det största syftet med festivalen är skapa en mötesplats, inte bara mellan konstformer, utan även att vi har både små barn som är med och samtidigt väletablerade konstnärer som hållit på med detta hela livet. Det är också en testplats; vad händer om jag gör detta? Vågar jag det? Blir det bra?
Jag såg även ett annat verk under dagen som berörde mig, men på ett annat sätt. Verket bestod av att publiken fick gå in i ett vitt omöblerat rum där det satt en kvinna med ett litet barn och tillsammans lekte de lekar. Kvinnan kastade pappersflygplan i luften mot publiken som ofta fångades eller träffades av dem, vilket fick barnet att lyfta på armarna som för att fånga flygplanen när de kastades tillbaka. Det var inte bara barnet som blev förtjust av detta, utan även publiken log stort, infångade i leken och av barnets sprudlande energi. Vi kollade på detta i mer än tio minuter, kvar i leken med barnet och kvinnan tills verket var över. När vi väl gick därifrån kom min kompis med den perfekta beskrivningen av verket: “ett väldigt wholesome content”.
Jag hade tur som fick en så nära tillgång till konst under min gymnasietid och möjligheten att lära mig om just performancekonst, en så otroligt spännande konstform. Men alla har inte samma möjlighet. Och det är därför 13festivalen och liknande event är viktiga. Konst borde finnas tillgängligt för folket med öppna mötesplatser där alla kan delta som konstnärer eller som åskådare. Det känns också som att performancekonst är en konstform som annars sällan syns, vilket gör det av ännu större värde att det finns gratisfestivaler som denna. 13festivalen var kul, intressant, konstig, wholesome och ibland lite jobbig, men trots detta ser jag redan fram emot nästa gång jag får ta del av performancekonst och åter igen få skapa, känna och uppleva konsten tillsammans med andra.
