Paul Austers autodödsruna övertygar endast de invigda
Amerikan, kille, judisk släktkrönika, campusroman, postmodernism. Allt pekar mot att jag borde gilla Paul Auster, ändå klickar vi inte riktigt. Förmodligen upplever jag att han är normisvarianten av det jag gillar. Något begripligt och lättsmält att visa upp för A-studenter i litteraturvetenskap under ‘postmodern litteratur’. Ett stycke femtiotalsjazz.
Som bekant gick Auster bort i cancer tidigare i maj. I Baumgartner, förmodligen hans sista roman, väver han samman dessa teman och lyckas ge ett austerskt avslut till sitt författarskap. Genom att utsätta titelfiguren Seymour Baumgartner för en serie olyckor och sammanträffanden tvingar han Baumgartner att blicka tillbaka mot sitt liv, sin karriär och kärlek, och sin släkts historia. Dessvärre är inledningen på cirka femtio sidor kanske romanens starkaste avsnitt. Kapitlen som följer, en serie korta berättelser om New Jersey-judiskt liv på 1900-talet, står i skuggan av romaner av mer överraskande amerikansk-judiska författare som Philip Roth och Joshua Cohen, vilka framför allt har någonting mer att säga än berättartekniska experiment om motsättningarna i att vara amerikan.
Att Auster skulle väva samman berättelserna är därför missvisande. Han är inte intresserad av att knyta ihop säckar, det har han aldrig varit. Varje nytt kapitel öppnar upp nya spår som leder ut i det okända. Ett telefonsamtal från den andra sidan väcker Baumgartner mitt i natten, en blinkning till dem som minns den första sidan i City of Glass. I bokens märkligaste avsnitt tar Baumgartner läsaren till Lviv i Ukraina, där Austers eget ursprung utforskas och frågan om vad som över huvud taget är sant eller falskt väcks till liv. Kapitlet om Baumgartners bortgångna fru är en speedrun av en amerikansk ungdomskärlek som slutar i katastrof, förmodligen också ett av bokens bättre partier.
”Den borgesianska labyrint som Auster försöker teckna leder inte – vilket skulle göra romanen till större litteratur – till en större borgesiansk labyrint.”
Dessa spår förs samman av den åldrande Sy Baumgartners reflektioner om minnets natur, tidens gång och av hans gubbaktiga men charmiga temperament. Det är vemodigt men färgstarkt. Baumgartner ses bäst som ett litet kalejdoskop.
Däri ligger även romanens problem. Den borgesianska labyrint som Auster försöker teckna leder inte – vilket skulle göra romanen till större litteratur – till en större borgesiansk labyrint. Vid bokens slut är man imponerad. Auster skriver med en sådan lätthet att läsaren glider igenom romanen, samtidigt som han skriver så överraskande att den aldrig hinner bli tråkig. Men tomheten som trådarna leder bort mot är inte tomheten av något annat, utan tomheten i att Auster på 200 sidor inte gjort något mer än att skriva sin egen dödsruna.
Men han ligger steget före sina kritiker. Två tredjedelar genom boken i en berättelse om Baumgartners bortgångna mor kan man ana att modern vänder sig mot Austers läsare när hon sammanfattar sin livsgärning som sömmerska:
“Det jag har ägnat mig åt alla dessa år, jag har tagit de här ordinära klänningarna och sytt om dem […], så att de där kvinnorna ska se attraktiva ut i dem […], därför är jag stolt över det jag har gjort här, Sy, och jag känner inte att jag har slösat bort min talang på något som inte varit värt ansträngningen […].”
Sömmerskan (Auster) är nöjd med sitt liv för att hon (Auster) hon ägnat det åt att sy kläder (skriva romaner) som har varit värdefulla för andra kvinnor (män). Sant. Snyggt, till och med. Paul Auster har ingenting att ångra, och han kommer att bli ihågkommen, men inte för Baumgartner.
