Patriarken Harry Styles
En av de första sakerna som möter en när man går in i min flickväns lilla etta är det inramade fotografiet av Harry Styles. Det är stolt placerat på köksdisken, inte i framkant men svårt att missa.
Styles sitter på huk, hans smakfullt vältränade kropp är barbröstad och brundbränd. Hans ögon söker betraktarens, han vill ha kontakt, kanske vill han till och med ha dig.
Jag är inte den som blir svartsjuk på gamla pojkbandsstjärnor (trodde jag), men det är svårt att inte känna sig iallafall lite underlägsen när kulten dedikerad sexbomben Styles gör sig påmind. Mitt utseende är ganska väl anpassat för dess syfte; att locka till sig litteraturstuderande tjejer med lugg, men att Styles är min överman är det ingen tvekan om.
Jag må ha hyfsat hår men inte slår det Styles böljande, glänsande man. Jag är väl nöjd med min kropp, men jämför med Styles är jag spinkig som ett prepubertalt CS-proffs. Jag har ganska högt sittande byxor, men jävlar vad Styles har högt sittande byxor!
Ni förstår. Och som om det inte vore nog med att Styles är en sån uber-chad, så har han också en image av att vara woke och progressiv, en man som vågar(!) experimentera med ”manlighet” och könsroller. Ni hör ju, hur hett!? Men här tror jag att ni tjejer har låtit er förledas av Styles urcharmiga leende och skarpa käklinje.
För hur vågat är det egentligen för en man som har allt, utseendet, pengarna, kändisskapet och talangen, att sätta på sig en klänning eller blus ibland?
Är det inte bara en flex, en sorts peacocking som signalerar: ”Jag är så snygg och karismatisk och sexig så jag kan ha på mig DET ANDRA KÖNETS kläder och ändå vara sexigaste mannen i världen.”
Är det inte något av det urmanligaste som finns, att när konkurrensen är nermejad och du ensam står som segrare gotta dig i din vinst och pissa på dina fallna motståndare?
Är det inte här Harry Styles sex-appeal ligger, i hans tyranniska självsäkerhet? Det sant manliga är ju inte att följa ”reglerna” för smak och kutym som någon socialt medveten brud, utan att sätta sig över de och bara skita i allt och göra som man vill.
Man kan undra hur detta egentligen ska ”luckra upp” könsnormer för den gemene mannen. Jag känner mig ärligt talat inte tillräckligt snygg, rik, populär eller talangfull för att palla dyka upp på klubben i klänning. Sannolikt hade inte tjejerna fallit inför mina fötter heller, utan mest tyckt jag var en konstig typ.
Vi killar kan det här med hierarkier va. Vi vet att ett regelverk gäller för la noblesse och ett annat för oss borgare och bönder. Att män med pengar och status, universums två mest sexiga grejer, ”utmanar” könsrollerna är inte heller särskilt nytt och fräscht, Bowie, Prince och Lennon, någon?
Jag vill understryka att jag naturligtvis inte har något emot att folk trånar efter Harry Styles. Jag är ju trots allt kille, och är det något vi älskar är det att sexualisera och objektifiera det andra könet. You go, girls!
Kort och gott, Harry Styles är en urman och modern patriark i pinkwashad skrud. Jag kan inte göra annat än att böja huvudet för denna rättmätiga king som segrat i livets alla slagfält. Nä, nu ska jag försöka tvätta bort incelkänslan som spridit sig genom kroppen under skrivprocessen. Länge leve Harry Styles!
