Pandemin – vi har levt som om vi var deprimerade

Hur kommer vi någonsin kunna hitta tillbaka efter pandemin? Vi kommer säkert återgå till klubbliv, att krama alla, skaka hand och någon gång gå till jobbet med en ”förkylning”. Men jag undrar: Hur kommer vi hitta tillbaka till oss själva?

Om du, liksom jag, identifierar dig och har byggt en stor del av din identitet på kulturella uttryck, konserter, musik och så vidare, så har de här åren varit fruktansvärda. Sammanhangen vi tidigare byggt våra identiteter och relationer på har försvunnit och med dem har förhoppningar och drömmar skrotats. Människan är anpassningsbar, och många har kunnat hitta andra medel för uttryck och umgänge – om än torftiga substitut för det vi egentligen behöver. En slags avtrubbning har infunnit sig. Vi har lärt oss att vi klarar oss på nästan ingenting i social och kulturell väg, vilket har blivit det nya normala. Snart ska vi återgå till det gamla normala och jag har ärligt talat glömt vad det är.

Situationen påminner mig om mina depressioner. Min upplevelse är att depressioner skapar tidsstämplade fraktioner i ens personlighet. Det är vem man är innan och den man blivit efter. Symtomen för depression är många men de “klassiska” är orkeslöshet, låg självkänsla, koncentrationssvårigheter, en känsla av hopplöshet, ångest, ilska eller irritation och i värsta fall förlorad livslust. Kroppsliga symtom kan bland annat vara huvudvärk, obalanserad mat- och dryckeslust samt sömnsvårigheter eller att man sover för mycket. En annan version av depression är dystymi. Det är ett “lättare” depressivt tillstånd som varar i minst två år. Depressionen är mild, vilket gör att man fungerar i vardagen, men är ständigt pågående. Låter det bekant?

Dessa känslor har infunnit sig i varierande grad under pandemin. Även om jag nödvändigtvis inte varit deprimerad i kliniska termer så har alla yttre omständigheter sett till att skjuta in symtomen i mitt liv. De sociala och kulturella sammanhangen rycktes bort och i samband med det slutade jag göra planer för framtiden då allt ändå ställdes in eller ändrades. Det liknar beteendet jag uppvisar i depressiva perioder, bara det att nu är hopplösheten och orkeslösheten påtvingad av en världsomspännande kris.

Efter min första depression i gymnasiet slutade jag måla. Innan dess kunde jag sitta i timmar och måla; det var min tillflykt och på många sätt ”den jag var” i tonåren. Sedan tappade jag det och kunde inte hitta tillbaka. För varje dipp var det något nytt som glömdes bort. Jag lärde mig att jag klarade mig utan det och övergick till en ny vardag. Nu när restriktionerna lättar ser jag mig själv i samma sits, trots att jag inte har varit deprimerad. Jag började glömma att konserter och teaterföreställningar varit en stor del av mitt och mina vänners liv och umgänge. Människans otroliga anpassningsförmåga gjorde att vi hittade andra sätt att umgås; sitta på bar var moraliskt klandervärt men fortfarande görbart, till skillnad från det omöjliga i att ens gå på en föreställning. Så en stor del av ens identitet skalades bort. Efter en tid började vi ifrågasätta om vi egentligen varit så intresserade av teater, musik och konst. För när det väl funnits en föreställning har vi avstått. Det har känts fel och konstigt att gå på något, även om det följer pandemirestriktionerna. Den låga självkänslan slog an: hela världen hatade en och allt man gjorde var fel bara för att man gick på en föreställning. Tillslut glömde vi den delen av oss själva och nu känns det som en otrolig uppförsbacke att ta sig tillbaka.

Nu i efterhand måste jag påminna mig om att det faktiskt inte rör sig om en rent klinisk depression, i alla fall ingen som kan liknas med dem jag haft. Hela pandemiperioden har snarare varit som en kollektivt konstruerad depression, där alla symtom lagts in i ens liv via restriktioner, förlusten av sammanhang och resultatet av en kropp instängd i en lägenhet, vars enda möjlighet till omväxling har erbjudits av kvarterskrogen. Vi har levt liv som om vi var deprimerade.

Tillslut är vi nu här, vid mållinjen. Depressionen ska tydligen vara över snart, vi ska sakta men säkert börja återgå till våra gamla liv. Men vad händer med oss som inte är redo? Jag känner mig ärligt talat vilse. Jag känner inte igen den personen och livsstilen jag ska tillbaka till. Hon som regelbundet gick på museum, hade full koll på teatrarnas repertoarer och hade stora delar av sina sociala relationer relaterade till föreställningar. Jag kan liksom inte förstå att det där var jag, än mindre hur jag ska hitta tillbaka. Människan är anpassningsbar, det har gjort att vi har överlevt.

Vad behövs för att ta sig ur detta då? Återigen ser jag liknelser med att komma ur en depression. Min bästa återhämtning har varit att dels uppsöka sammanhang och att genom vänner tvingas göra planer för framtiden. Att tillsammans köpa biljetter till kommande konserter, även om de är nästa år, har gett en liten optimistisk ton till vardagen – i pandemi såväl som i depression. Hoppet återvänder och tillsammans påminner vi varandra om att något värdefullt väntar.