Oscars 2020: the Year of the Snubbfilm
Vi befinner oss i slutet av galasäsongen, med Oscars som det sliskiga körsbäret på toppen av en övermäktig skål glass. De senaste sex åren har jag i så stor utsträckning som möjligt sett alla Oscarsnominerade filmer. Inte bara de som nominerats till bästa film — vi snackar ljudmixning, scenografi och hela baletten. (Dock inte kortfilmerna, någonstans måste man dra sin pretto-gräns). Det här är ungefär det dummaste beslutet jag någonsin tagit, och jag fortsätter att ta det varje år. Att gå på bio 5 gånger i veckan under en månad låter fantastiskt roligt på pappret, men när jag hamnat tillräckligt långt efter i planen och måste se tre filmer om dagen så blir det bara till ännu ett poänglöst krav som jag satt på mig själv. Vem gör jag egentligen det här för? När pratade jag med min familj senast? Hur konstruerar man en lunch av de snacks som är etiskt godtagbara att ta med in i biosalongen?
I år känns det dock tyngre än någonsin att gång på gång släpa sig till biografen och betala för en ensam och sorgsen biljett i mitten av salongen klockan 15:30. Jag tittar på excelarket med de 26 filmer jag (minst!) borde försöka hinna med innan natten till den 10:e februari, och hör min egen röst knarra av missbelåtenhet. Majoriteten av filmerna är så snubbiga att de faktiskt suger livet ur mig. Bara bland de nio nominerade filmerna i kategorin “bästa film” hittar vi alla intressen som parodin på en man kan ha. Snabba bilar (Ford v Ferrari), krig (1917), sofistikerat kriminella män i kostym (The Irishman), Leonardo DiCaprio + mycket pengar + snygga tjejer (Once Upon a Time in Hollywood), missförstådda män som gjorts onda av samhället (Joker) och edgy humor om andra världskriget (Jojo Rabbit).
Med detta vill jag inte säga att dessa filmer är dåliga. Trots att Jojo Rabbit medvetet leker med vad som är okej och inte okej att skämta om ( = snubbigt) så lyckas den hålla sig självmedveten hela vägen igenom. Men få av dessa filmer gestaltar historier som hela världen har skrikit efter att få se, eller ens historier som överraskar oss särskilt mycket.
Joaquin Phoenix, huvudpersonen i årets kanske absolut snubbigaste film The Joker, tackade förra veckan för sitt BAFTA-pris genom att skämmas över att inte ha gjort tillräckligt för att bekämpa rasismen som genomsyrar industrin han jobbar i. Två år tidigare vann Frances McDormand en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll, bad alla kvällens nominerade kvinnor att ställa sig upp, och påminde publiken om att dessa kvinnor har historier att berätta och projekt som behöver finansieras. Redan 1973 protesterade skådespelaren Marlon Brando mot filmindustrins orättvisa behandling av den amerikanska ursprungsbefolkningen genom att låta Sacheen Littlefeather tala i hans ställe på Oscarsgalan när han vann sitt pris för Gudfadern.
Om och om igen får vi höra hyllade tal om hur vi måste släppa fram marginaliserade människor för att de ska få berätta sina historier. Ändå sitter vi här i det nya decenniet med tio nomineringar till en film om första världskriget, ett ämne som jag faktiskt tror att vi har avhandlat nu. Till och med trefaldigt nominerade Bombshell som ska berätta om en sann historia från Me Too-rörelsen är skriven och regisserad av MÄN.
Jag gör mitt bästa för att inte trilla ned i ett manshatardike under Oscarssäsongen, men jag är så trött. Så trött på att bli besviken och så trött på att inte bli förvånad. Så varför fortsätter jag att titta på galan? Varför matar jag monstret genom att titta på filmerna som det sagt åt mig att se, när vi uppenbarligen inte går mot den konstnärligt liberala framtiden som alla tacktal lovar att vi är på väg mot?
Kanske för att det nu och då dyker upp guldkorn som Parasite. Kanske för att jag ändå har hopp om framtiden. Eller kanske för att det är så skönt att ha något att peka på när det går så fruktansvärt dåligt för världen. Nej det är inte i hela världens struktur som problemet ligger, det är i Oscarsakademin! Om en kvinna bara blev nominerad till bästa regissör så skulle sexismen vara bekämpad, och om färre än 90% av de nominerade skådespelarna var vita så skulle rasismen vara löst.
Kanske är det naivt att se på Oscarsgalan som något annat än ett symptom på ett ihoptrasslat nät av mycket mycket större problem. Men vad säger det om framtiden när inte ens den kulturella eliten som haft den här konversationen år efter år kan göra en pytteliten ansträngning för att de filmer som hyllas ska representera fler än två och en halv målgrupp?
Genom att prisnominera och sätta kulturprodukter på årsbästalistor så säger vi att de spelar roll, och genom att utesluta andra verk låter vi dessa riskera att falla i glömska. Det är inte ett jätteklurigt koncept att förstå sig på. Representation spelar roll. Människor med makt har ett ansvar att verkställa den representationen. Och kanske är det mitt ansvar att strunta i Ford v Ferrari och lägga min biobudget på något som kommer vidga min världssyn till något annat än snubbar i krig.
