Ord om Ord: September
Hösten rasar över våra gator, hus och själar. Lämnar utrymme åt, utöver det mörka och melankoliska, läsning i skenet av ett ensamt stearinljus (i fall en vill påskynda en synskada) eller dataskärm (i alla fall). Hösten lämnar med andra ord möjligheten att välja sin mysform (ljussättning*).
I månadens Ord om Ord har vi samlat dikter om och ur diasporans upplevelser, dagbokslitteratur som vaggat svensk kulturdebatt till överhettning, blogg som är mer bok än annat, och mer! Läs tipsen, men framförallt: Läs det som klingar med dig när mörket sänker sig över det norra halvklotet.
Under tiden – Anna Hallberg
Poeten Anna Hallbergs senaste diktverk, Under tiden, utkom i början av september. Dikterna överväldigar med sina främliggörande skildringar av vardag, kropp och död, och är samtidigt ömma, pratar med läsaren som människor pratar mest, med slängighet och tafatt humor: “tycker om dina ögon allas / ögon / när de är öppna men bara två i taget eller fyra då om / mina också räknas”
En vänpoet skrev och bad mig fota en sida ur bokens sista svit, han bad mig fota formuleringen “där Hallberg skriver att havet reser sig som en fyrkant”. Innan jag slog upp det åt honom tänker jag att han mindes fel – visst är liknelsen med fyrkanten ständigt återkommande i sviten, vill han jag ska fota alla ställen där den förekommer? Men i själva verket stod liknelsen på en specifik sida. Och jag tycker det är en förunderlig effekt hos boken, att den skapar denna upplevelse av att varje dikt och fras är närvarande i det kommande, trots att dess beståndsdelar till synes skiljer sig åt i form, tilltal, och språk.
Jag kommer bära med mig Under tiden för alla verkets avväpnande naiva bilder av sorg: som när duets död beskrivs som stor och exakt, “avgörande som en VM-straff / ett fredsavtal”. Jag kommer också minnas och grubbla över den här enhetliggörande effekten, denna sortens upplösning av läsningens temporalitet som jag talade om nyss, där bilderna, trots att de skiftar, inte byter av utan ansluter sig till varandra och förblir närvarande. För mig som skriver är det inspirerande som ett välkommet, möjligt sätt att skriva sammanhållen poesi utan uppenbara tricks som en strikt, homogen form, stilnivå eller upprepade fraser.
Maria Bodin
A Lioness’s Roar – Fatima Faras
Det känns som att det släpps mängder med diktsamlingar av bra nya poeter just nu, lagom till höstens mörker när man som mest vill vara inne och läsa. Detta är en sådan. Fatima Faras har i egen regi släppt sin första diktsamling A Lioness’s Roar. Den är fylld av en story som blir alltmer uppmärksammad: Att vara en diasporan kid med berättelser om ett hemland som känns långt borta och ens egna tillvaro i lilla landet Sverige. Den sätter ord på rikedomen som existerar när man inte bara har en kultur utan fler.
Samlingen är nätt, inte så komplicerad men tydlig och berörande i sin enkelhet. Faras skriver också om den rasism och islamofobi som svarta muslimska tjejer utsatts för och den djupa sorg som fäster sig i de som lämnar sina hemländer. För den som vill känna igen sig, kännas vid eller tas in i Faras inre är detta en fin diktsamling att läsa när mörkret faller och att ha i bokhyllan.
Sara Razi Ullah
Året med 13 månader – Åsa Linderborg
Få ord finns kvar att yttra om hata-älska-knytet Året med 13 månader som vaggats het av svensk kulturdebatt den senaste månaden. Trots det tänker jag skriva några ord om den autobiografiska dagboksromanen för att den är fasansfull; uppslukande och omstörtande.
Metoo; dess banbrytande begynnelse, omskakande genomslag och revolutionära kraft, är vår följeslagare genom romanen, eller kanske mer rätt: Åsas ofrivilliga kompass. Ofrivilliga eftersom Åsa som dåvarande kulturchef på Aftonbladet, som utgör medieeldens brännpunkt, inte bara behöver förhålla sig till rättviserörelsen utan totalt styras utav den. Läsaren pendlar mellan utelämnande inblickar i det offentliga – i medielogik som sätts i gungning, drev och anklagelser som haglar över den ene till den andre (anklagelser Åsa själv spär på eller kontroversiellt och kostsamt ifrågasätter) – och hennes privatliv vilket likt det yttre krackelerar. När Åsas kärlek lämnar henne för en yngre blir hon kvar med ett avdunstat minne av varm kärlek och sperma rinnande längst benen och farhågan om att aldrig inge få uppleva det; att en man inte längre kan åtrå denna 50-åriga kropp som nu känns så gammal, grå, förbi. Det handlar om att vara mor och att vara dotter – att vara ofrånkomligt präglad av sin uppväxt (skildrad i hennes kritikerhyllade Mig äger ingen). Om att vara en kvinna som älskar att knulla och som synar sig själv i denna kåthet: Kan hon med ha betett sig tvivelaktigt i sexuella möten med män?
Året med 13 månader är en stark litterär upplevelse för att den få gånger duckar för det som bränns eller förenklar bort motsägelser och komplexitet. Den är att landa i någon annans medvetande, att förstå och inte förstå alls hur medvetandet fungerar, men att inte vilja skiljas eller kunna fly ifrån det. Den känslan känns igen från livet i sig – från att vara fast i sig själv – och är grandios enligt Bodil Malmsten när hon i Mitt första liv skriver: “Att flytta ut ur sin egen och in i en annan hjärna är den största resa en människa kan göra utan att dö.”. Detta tillfälliga insjuknandet i ett annat medvetande, trots dess mörka och otrevliga miljö som ibland rör sig likt, men många gånger helt olikt, ens egna tankebanor, är därmed en resa att rekommendera.
Lejla Cato
Amerika – Linda Boström Knausgård
Det är det inkännande barnets blick som jag bär med mig efter att ha läst Linda Boström Knausgårds roman Välkommen till Amerika. Mamman säger att “vi är en ljus familj”, men storebrodern spikar igen sin sovrumsdörr och kissar i flaskor som han gömmer under sängen och barnet, bokens jag, har helt slutat att prata. Hon bär skulden för den döda pappan, hon internaliserar familjens sprickor och smärta. De som blir kvar i det tysta huset längtar efter varandra, men den kvävande kärleken gör det svårt för dem att komma varandra nära på riktigt – så de flyr in i vuxenliv och tystnad.
Det är en kärleksfull, allvarlig och mörk roman. Jaget manifesterar sin maktlöshet genom vägran, men mörkret sipprar ändå ut ur henne. Boström Knausgårds förmåga att skildra en familj genom det yngsta barnets betraktelser gör boken till en lakoniskt sorgsen läsupplevelse.
Nicole Jonsson Wallin
Rebecca Hemming i Paris
Ibland råkar en bara ramla över saker på internet som tar ens uppmärksamhet. Som drar in en i en spiral som aldrig slutar snurra, där det är omöjligt att rikta uppmärksamheten åt något annat håll. När jag såg ett tips om Rebecca Hemmings blogg i en Facebookgrupp var det precis så. Jag kunde inte sluta läsa.
Hemmings blogg är som en bok, skriven med ett språk som är precis sådär enkelt, rakt och mystiskt att allt känns verkligt och lättillgängligt, men på ett sätt som gör att en bara vill fortsätta läsa. Rebecca har en förmåga att få de mest vardagliga händelser att bli vackra.
“Vi blir dränkta av havet. Där ligger vi på våra stora tygstycken och tror att vi är skyddade men så kommer en våg och gör allt så blött att vi skriker till. Fulla i skratt och lite rädda springer vi runt och samlar ihop våra saker. Människor hjälper oss. Sträcker fram en birkenstock, en hårklämma, en vattenfylld påse chips.“
Allting känns levande på ett sätt som gör att avsaknaden av bilder bara är positiv. De hade blivit överflödiga. Hon får mig att längta till Paris, trots att jag varit i Paris och aldrig blivit jättefrälst. Det är bara något med hur hon beskriver Frankrike och livet som får mig att vilja vara där. Leva där hon lever.
Jag kan fastna i timmar, läsa och läsa den där bloggen som är en bok som aldrig tar slut. När spänningshuvudvärken tar tag dessa långa, regniga hösteftermiddagar är Paris min tillflykt, och Rebecca min flygbiljett.
Elvira Rosenlund
Why Women Can Take Years to Come Forward With Sexual Assault Allegations – Shaila Dewan
“Was I raped?”
Det är en av de första frågorna som personer som ringer till jourtelefon för sexuellt våld ställer – i alla fall enligt Scott Berkowitz, ordförande för RAINN. Trots att det inte finns ett sätt som ett offer för våldtäkt kan eller ska reagerar på, så visar just den vanliga förekomsten av osäkerheten kring vad en har blivit utsatt för en viktig aspekt: Att offrets förhållande till våldtäkten är extremt komplex. Att varje offer och fall är olika – och att varje fall av sexuella övergrepp därför måste hanteras och bedömas utifrån att det inte finns något förväntat sätt att reagera på.
I en artikel i The New York Times från 2018 lägger Shaila Dewan fram fem förklaringar till varför kvinnor kan vänta i flera år med att erkänna en våldtäkt – och hur detta är logiskt, rimligt och förklarligt, medan det som är irrationellt, förtryckande och misogynt är att systemet; av normer, lagar med mera, är utformat för att inte ta hänsyn till detta.
Dewan ger oss några exempel på det:
Statistik visar att det är mer vanligt att våldtäktsmän utsätter offer som redan har blivit utsatta för sexualbrott tidigare, samtidigt som statistik också visar att kvinnor som rapporterar fler än ett övergrepp mer ofta blir ifrågasatta och ansedda som mindre trovärdiga. Den vanligaste typen av sexuellt våld som drabbar kvinnor sker i hemmet, där förövaren är någon som offret ofta har en nära relation till, vilket gör att det kan ta flera år innan offret kan identifiera, förstå och erkänna att hon har blivit utsatt för ett brott. Och när hon väl inser vilket brott hon har blivit utsatt för och anmäler det, så är det lägre sannolikhet att hon, offret, blir trodd för sitt vittnesmål.
Det är viktigt att förstå, som Dewan skriver, att ”victims behave in a wide variety of ways.” Läs artikeln för att bredda den förståelse något.
Lejla Cato
