Ord om Ord: April
Ord kan vara så olika. Olika värda. Olika värda att älska. Olika möjliga att älska. Omöjliga att älska. Så skriver Nina Wähä i sin roman Testamente, fast med “ord” utbytt av “människor”. Och visst är vi människor, liksom orden, olika. Vissa ord närmre vissa människors. Andra ord närmare andra. Så enskilt, och så gemensamt. Här har vi på KULT åter samlat några ord som vi älskar speciellt mycket den här månaden, och vill dela med oss av till er. Noveller, satir-romaner, nyhetsbrev, landsbygdsromans och mer. Kanske finns det något här för dig att älska med.
Call me by your name – André Aciman
När jag hade sett Call me by your name på bio var jag helt uppslukad av italiensk landsbygd, ett otroligt jävla manus som satte ord på alla känslor i världen och ett orimligt mysigt soundtrack som med sin nostalgiska ton passade perfekt. Medan jag deklarerade min nyupptäckta kärlek till Timothee Charlamet klagade mina vänner på hur stelt det är med sexscener på bio. Ett halvår senare landade boken i min brevlåda och lyckan var total. Jag älskade den lika gränslöst som jag älskade filmen, och såhär två år senare måste jag säga att den fortfarande definitivt har något. Eller jättemycket.
Boken utspelar sig en sommar ”somewhere in northern italy” på 80-talet. 17-åriga Elio blir störtförälskad i Oliver, en några år äldre amerikan som bjudits dit av hans pappa. Medan solen gassar och det pratas mycket om aprikoser försöker Elio reda ut sina känslor inför Oliver. Är han jobbig, dryg eller fantastisk? Vad tycker de om varandra? Varför är sånt så svårt att veta? Meningarna är långa och invecklade, ibland överdrivet pretentiösa, men dialogen flyter fram med korta meningar där hälften sägs mellan raderna. Elios pappa tar, precis som i filmen, priset för att säga mest med minst ord när han mot slutet håller en monolog som innehåller allt det som en tonåring med identitetsbekymmer behöver höra. De sista sidorna lämnar mig med rörda tårar och gåshud. En pretentiöst vacker bok om att komma ut inför sig själv, att acceptera sig själv och att tycka så mycket om någon att det inte spelar någon roll VAD hen tycker om en, bara hen vet att en existerar. En hopplös romantikers drömbok. Läs till filmens soundtrack och låt tårarna rinna.
Elvira Rosenlund
Det här kommer göra ont – Adam Kay
Flera gånger biter jag mig hårt i tungan för att inte skratta. Jag ifrågasätter min moraliska kompass medan jag bläddrar bland sidorna – får jag verkligen skratta åt det här? AT-läkaren, med specialinriktning på gynekologi, beskriver den verklighet som för många oftast känns avlägsen, men som nu i kristider gör sig påmind. Dödsfall, blodiga ingrepp och kejsarsnitt nedtecknas i Det här kommer göra ont med en så pricksäker humor att man inte kan göra annat än att just skratta. Och bita sig i tungan. Och skratta igen.
Adam Kay beskriver en vardag där timmarna knappt räcker till och han ständigt tvingas kompromissa med sin privata tillvaro för att få yrkeslivet att gå ihop. Kay är ständigt pressad, trött och osäker på huruvida han handlat rätt. Det känns absurt att man på ena sidan läser om ett dödfött barn för att på nästa sida få ta del av Kays funderingar kring en middagsbjudning. Ja, det är närmast komiskt.
Titeln Det här kommer göra ont är mångbottnad. Dels det fysiska, som när Kay smärtsamt detaljerat leder oss genom listan av olika saker patienter (av outgrundliga anledningar) stoppat upp i analen. Men det onda befästs även i arbetsvillkor, dåliga löner och galna arbetstider som läkare tvingas leva i och med. Det gör ont när man får följa Kays 14 år av dagboksanteckningar och inser att arbetsförhållandena inte verkar ha förändrats alls från första till sista anteckningen. Det tar en tillbaka till år 2020. Hur ser dagböckerna från vården ut idag? Jag kan bara föreställa mig.
Kanske är det som gör ont det faktum att läsaren tvingas acceptera synen på läkaren som en vanlig människa, som måste ta till komik ibland för att orka med verkligheten. Även en läkare behöver skämta om saker uppstoppade i analen och vi andra behöver ibland bita oss i tungan. För att sedan skratta.
Matilda Olsson
The IKEA Humans – Samuel Biegette
Vad är egentligen Jacobite Magazine, den gåtfulla sidan där The IKEA Humans är publicerad? Hemsidans undertitel “The post-political magazine” är knappast upplysande. Men att innehållet är intressant är det ingen tvekan om. Designen saknar vänsterns röda eller högerns blå, utan är bara (post?)modernistiskt grå.
The IKEA Humans och dess författare Samuel Biegette (som är filosofie doktor i amerikansk historia) tar avstamp i Amerika, men det klingar minst lika äkta i Sverige– som den duktiga lilla slampa för amerikanska värderingar som vi är.
Samuels artikel är mer odjur än text. Exakt 7003 ord och tyngd av referenser till mängder med tänkare, författare och politiker. Tonen är allvarlig, språket precist och propert. Ändå kunde jag inte slita ögonen från den, utan läste allt i ett enda själsligt maratonlopp.
Essän är en obduktion av en viss sorts människa som Samuel Biegette menar exemplifierar det tjugoförsta århundradets nya intellektuella och politiska elit. Jag undrar om du känner igen henne? IKEA-människan bor i en fin, gentrifierad stadsdel av en storstad. Säg Södermalm i Stockholm eller Majorna i Göteborg. IKEA-människan är “högutbildad och, ännu viktigare, har högutbildade vänner”. Med hjälp av sina kontakter lever hon ett bekvämt liv med ett fint jobb inom marknadsföring eller något annat “kreativt”. Hon är politiskt tolerant men, trendkänslig som hon är, aldrig i motsättning till status quo.
Om IKEA-människan är historiskt materiellt rik (vilket är mer sant i Sverige än i USA) är hon också historiskt själsligt fattig. Ryckt från sina föräldrar och farföräldrars sammanhang och gemenskap och inkastad i den individualistiska samtiden, där hon måste slåss med näbbar och klor för överlevnad.
Med hjälp av den symboliska IKEA-människan försöker Samuel förklara vår tids största politiska händelser, från Trumps seger till det allt mer polariserade samhället. Nyckeln till att förstå samtiden är att förstå IKEA-människan, hennes drömmar, rädslor och ideal. Läs och möt henne.
Tobias Sundin
Jenny Häggs mamma solar brösten i sovrummet – Ida Säll
I flera månader har Jenny Häggs mamma solar brösten i sovrummet, vilken Ida Säll blev nominerad till Katapultpriset för, legat på mitt sängbord mest bara för att den är snygg. Boken kom ut 2008 och jag läste den för första gången i somras, för andra gången idag. Med korta numrerade stycken, ett på varje sida, lyckas författaren gestalta ett barns syn på världen på ett både precist och purt sätt. Läsaren får ta del av allt från Kenneth Anderssons berömda målgest till hur det känns att mista sin farfar. Språket är nära besläktat med det Sara Villius använder i Nej, det är en snöklump från 2002. Säll använder också precis som Villus, ett berättande där fragmentariska minnesbilder är det mest centrala. Berättelsen är stundvis sorgsen, stundvis väldigt rolig. Jag upplever att Jenny Häggs mamma solar brösten i sovrummet är en bok vars text är på rymmen, hela tiden ögon i nacken men också hela tiden en tacksamhet för att den blivit skriven, för att den redan hänt. Nästa gång du säger att du tycker boken är snygg när den ligger där på sängbordet och bara är, ska jag bannemej tvinga dig att läsa den också. Det vore konstigt om du blev besviken.
Josefiné Josefsson
Egalias döttrar – Gerd Brantenberg
I Egalia är kvinnan normen för kvinniskan (egaliska för “människa”) och mannen är det andra, svagare könet. Donna (Gud) vet att det är så naturen har ordnat det – för hur förklarar kvinna annars att kvinnan med menstruationscykel är naturliga förankrad till livscykeln medan mannen inte är det?
Pehåar (penishållare), faderskapsbeskydd (äktenskap) och trånga mansideal håller männen fast – fysiskt i hemmet och psykiskt inom den smala objektifierande kvinnliga blicken som män måste rätta sig efter. Detta tills männen får nog, går samman i maskulinitetsrörelsen och gör motstånd mot det förtryckande matriarkatet. De organiserar radikala aktioner där pehåar bränns och nyutväxta håriga mansbröst blottas.
Det är 40 år sedan Egalias döttrar kom ut i sin första svensk upplaga. 40 år som har fört med sig mycket (men ändå för lite) gott för icke-män på många platser runt om i världen. Farten fram- och uppåt har bland annat drivits av rörelser som Kimberlé Crenshaws intersektionella feminism, kroppsaktivism på sociala medier och allt vad metoo-hösten inneburit. Att vissa av dessa rörelser på många platser har erkänts så till den grad att de blivit mainstream-stämplade, ibland även norm, säger mycket om feminismens nyvunna plats i samhället. Trots detta så fungerar Brantenbergs satir-roman fortfarande som en så-träffande spegel av samtiden.
Denna spegelvända bild av samhället, där män och kvinnor bytt plats i könsmaktsordningen, gör förvånansvärt ont att se. Förvånansvärt eftersom Egalia vid en första anblick kan misstas som en utopi med sina flashiga förlossningskliniker, gudomliga hyllande av menstruationscykeln och ekonomiska kompensation för det tunga och livsviktiga samhällsinsatsen som graviditeten är. Men det är ungefär det enda önskvärda som Egalia har att erbjuda. Strax under de råa skrattsalvor som språket skjuter in i en, med sin absurda lek med det strukturella förtrycket som finns inkapslat i språket självt, målas en hård verklighet fram, väl igenkännbar från vår egna. Ilska, sorg och rädsla – känslor som männen bär till följd av att kvinnor våldtar, horkarl-shamar (Egalias motsvarighet till slut-shaming) och förnedrar dem – känns igen och känns hårt.
Att slutligen påminnas om att det varken är i mansnaturen eller kvinnonaturen förtryckarrollen finns utan i kulturen som upprätthåller en könsmaktsordning, den som korrumperar såväl kvinniskan som människan, inger dock en sista känsla av hopp. Att det kan vara annorlunda.
Lejla Cato
Fariha Róisíns nyhetsbrev
Alltså, nyhetsbrev. Denna trend hos frilansande skribenter som jag nyligen upptäckt är helt fenomenal. Det är allting jag vill ha. Veckovisa brev från några av mina favoritskribenter, bland annat från min idol Fariha Rósiní. Hon är poet, skribent, konstnär, poddare, författare, och jag är kär. Hon är som den mest drömmiga storasyster jag aldrig haft. Oftast handlar breven om personliga reflektioner, smarta funderingar, poesi, artiklar, serier, och tips på bra hudvårdsprodukter, men mest handlar det om att vara queer and brown. Brevet från veckan innan handlade bland annat om skönhetsideal och hur man som icke-vit nästan aldrig passar in i ramarna. Ett citat från det brevet:
“I never felt like I had access to beauty, so I didn’t really try. I relegated myself to a person of unattractiveness and used comparison as a way to minimize myself. Using other femme bodies as a way to diminish what I wasn’t.”
Varenda en av hennes brev är som att gå till en kiropraktor. Varje ord rätar ut, varje rad löser upp spänningar jag knappt visste fanns. Kroppslig terapi i ett enkelt, tillgängligt brevformat? Yes please! Den lilla stund då jag får blicka in i hennes värld genom orden är allt jag begär.
Sara Raziullah
Ett litet liv – Hanya Yanagihara
Pocketklumpen av Yanagihara hade stått i bokhyllan i närmare två år innan jag orkade slå upp första sidan. Hela boken kändes skrämmande. Förutom den ofantligt långa tid det skulle ta att läsa de 732 sidorna med sitt minimala typsnitt och omslaget med fotografiet av en gråtande man, så tog även förväntningarna emot.
“Ett mästerverk!”
“Det bästa jag läst. Den förändrade min syn på vänskap!”
“Klarade inte av att läsa de sista kapitlen, grät för mycket.”
Det är ett litet urval av det jag hört om Ett litet liv och en anledning till att den fick stå där i hyllan. Hyllningarna till boken kunde väl knappast stämma överens med den faktiska läsupplevelsen. Trodde jag.
I vintras återfann jag en sedan länge tappad läslust och plockade tillslut ner klumpen.
I de första kapitlen kände jag mig lika förvirrad och sökande om Jude, Willem, JB och Malcolm när vi först träffar dem som nyinflyttade i New York. Boken är en porträttering av karaktärernas relationer, ambitioner, plågor, skam och framförallt förhållande till varandra. Som läsare kastas vi fram och tillbaka i tidslinjer och avgörande händelser i deras liv. Men det mellanmänskliga förblir kärnan i historien och det som lyfts fram framför allt annat.
Det är inte förrän några hundra sidor in vi förstår vems historia det verkligen är. Jude, den lovande advokaten som tycks vara genial i vad han än tar för sig, döljer både för läsaren och sina medmänniskor sanningen om sig själv. Sakta men säkert nystas hans historia upp och för varje kapitel får Ett litet liv ett nytt lager.
Jag skulle kunna beskriva handlingen olika för ett tiotal olika personer. Det går inte att sätta fingret på ett ensamt tema för berättelsen, eller att sammanfatta handlingen i några meningar. Likt livet självt handlar det om vad det innebär att vara människa. Den går inte att sammanfatta och varje läsare hittar sin egen relation till Ett litet liv och karaktärerna vi hatar och älskar.
Bland hyllningarna finns även kritik. En del litteraturkritiker har menat att boken är för mycket, att där andra författare bromsar in spär Yanagihara på. Våld, psykisk ohälsa och övergrepp skildras utan hämningar. Där läsaren tror att boken ska vända gör den inte den. Dramaturgin är oförutsägbar och liknar inget jag läst förut. Som läsare lämnas man med andnöd och rinnande ögon som biverkning av den höga fart, rika berättelse och absolut makalösa livsöden vi får ta del av. Karaktärernas rädslor, önskningar, handlingar och agerande är skrämmande relaterbara, i all sin svulstighet.
Det är en av de vackraste böckerna jag läst.
Felicia Malmqvist
Watch me – Megan Nolan
Megan Nolan skriver i kortnovellen Watch Me om den omätbara bekräftelsen i att bli betraktad av någon annan. Att genom speglingen av sig själv i någon annans ögon uppleva en erotisk känsla av liv, en efterlängtad konkretisering av det faktiska jaget. I novellen skriver hon om en kvinna som får reda på att hennes pojkväns föredetta har börjat stalka henne på sociala medier. Ex-flickvännen skuggar henne maniskt, ser varenda bild, läser varenda tweet. Efter ett tag börjar hon att se på sig själv med betraktarens blick, manifestera sig själv och sin vardag på det sätt som hon tror sårar ex-flickvännen mest. Efter en tids skådespel inser huvudpersonen något som förändrar situationen helt: hon inte är den vackraste av dem två. Helt plötsligt förbyts rollerna och hon blir den som är besatt. Hur ska hon kunna ge sig hän kärleken när ex-flickvännens skugga lever runt henne, i henne? Med sin egen kniv hugger hon och vrider om. “I tried to be open to what love might feel like when I knew I was not the prettiest girl he had touched”
Watch Me är som ett bombnedslag från ingenstans. Den sliter sönder mig totalt och när jag läser den känner jag mig uppgiven och kränkt. Vem gav henne tillåtelse att säga allt som är sant? Allt som man vet stämmer men som man inte vill ska göra det? Nolan håller inte inne på något. Hon tvingar läsaren att möta sina egna fula känslor, tvingar en att finna sig i ögonblicket, och resultatet är livsförändrande. Med nya vakna ögon tvingas man granska sig själv ifrån alla fula vinklar. Varje mening är som ett koncentrerat skott, hon vet precis var hon ska sikta och med vilka ord hon kan riva upp mest. En novell utan dess like.
Ellen Algren
