Ord om Ord: Mars
Ord om Ord är KULTs månatliga inlägg om ord och texter. Här samsas blogginlägg med serietidningar, lyrik och böcker. Allt är ju ändå bara ord. Det du läser just nu är ord. Din sexting tidigare i veckan, bara ord. Ditt hyreskontrakt, ord ju! Grundlagen, jamen visst är det ord! Dina egna tankar, ja du fattar.
Alice Hines – How Many Bones Would You Break to Get Laid?
Är det bara jag som känner skräckblandad humor och en enorm nyfikenhet angående konceptet incels? De måste ju vara den mest skumma gruppen av kvinnohatare, då de också är de män som är mest desperata efter kvinnors uppmärksamhet. De är så kåta på kvinnor som de inte kan prata med på ett normalt sätt att de väljer att kalla hela kvinnosläktet (binära som icke-binära) för monster. Samtidigt vill de göra allt för att bli åtråvärda av just kvinnorna de skriver näthat till.
I The New York Magazine skriver Alice Hines en av de mest intressanta artiklar jag läste under förra året, om just incels. Artikeln handlar om incels önskan att vara åtråvärda och hur långt de kan gå för att bli just det. Det handlar om deras bild av den perfekta mannen, som är åtråvärd av både kvinnor och män. Hines berättar om en värld fylld av incel-chattar på nätet där killar skriver om kvinnohat och våld, men samtidigt också om deras konstanta försök att bli “den perfekta mannen” för just de kvinnor de hatar på. Genom dyra plastikoperationer och steroider som pumpar muskler tror dessa torra patriarkala snubbarna att J.Lo kommer dansa in i deras sovrum. Frågan som ställs är dock inte om de lyckas, utan hur många ben de kommer knäcka innan de inser att det är mycket mer än deras utseende som gör dem oattraktiva. Läs artikeln för att få inblick i deras tankesätt, vem deras ideal-man är och Hines tankar om hur vi ska bli kvitt dem.
Sara Raziullah
Bodil Malmsten – Mitt första liv
Bodil Malmsten tar i Mitt första liv med oss på en resa genom barndomens bravader i byn Bjärme, vuxensträvandets vansinniga vulkanutbrott i Vällingby och allt som får plats däremellan. Kanske berör boken mig på ett alldeles särskilt sätt bara för att den utspelar sig i en trakt jag känner till och vuxit upp i, föraktat och förundrat. Ändå är jag övertygad om att Mitt första liv är en stark läsupplevelse för alla levande varelser, alla med rädsla för huruvida minnet talar sanning eller inte, en rädsla för att fastna men också en rädsla för att inte vilja göra det. Malmsten undersöker platsens betydelse på samma gång som hon beskriver hur det är att växa upp som kvinna på femtiotalet och vad socialdemokratin en gång och var och blev. Mitt första liv slukade mig och snabbt gick det. En bladvändare där frågan inte var huruvida boken skulle sluta, utan varför den behövde göra det överhuvudtaget.
Josefiné Josefsson
Matilda Gustavsson – Klubben &
Katarina Frostenson – K
Två böcker som inte undgått någon, men jag vill råda er att läsa de i förhållande till varandra, för det är en unik upplevelse. Det handlar om att de refererar till varandra och rymmer två olika sanningar. Två i sig självt helt otroliga böcker som är svåra att isolera från varandra.
Matilda Gustavssons långa reportage är en förlängning av avslöjandet i DN. Välskrivet och hemskt. Både personligt och professionellt. Bilden av Jean-Claude målas tydligt upp som en djupt störd, hotfull, manipulativ men också platt individ som lever på sin hustrus kulturella kapital och status. Katarina Frostenson finns med i Klubben som ett mysterium i bakgrunden. Någon som ser allt och låter det passera, lever i konstant förnekelse.
Katarina Frostensons poetiska roman K följer istället Jean Claude Arnault. Från hans frus egna ögon. Han beskrivs som ett offer på flykt. Utstött av ett helt land, men Katarina Frostenson skriver som vanligt på ett helt underbart sätt. Fångar alla känslorna, en efter en. Det är en roman som funkar även utan sitt sammanhang. Om en främling och en kär, lojal kvinna.
Man har bildat sig en tydlig uppfattning av Jean Claude. Man vet var man har honom och är så att säga “inte ett fan”. Nu när han är fälld känns det egentligen lite obefogat att ge honom mer utrymme, plats och tid. Så vi låter bli. För mig blir den huvudsakliga känslan jag lämnar dessa böcker med en enda stor fascination för Katarina Frostenson som person. För hon må ha tagit ett udda parti, och vem vet hur mycket av ett offer hon är i fallet av sitt egna äktenskap. Oavsett lämnar hennes livshistoria och hennes konst mig i förundran. Om ni inte redan läst båda böcker, gör det. Det är samtidshistoria.
Alva Lundin
Jandy Nelson – Jag ger dig solen
Jag ger dig solen är väl egentligen en ungdomsbok. Köpte den när jag var 16 och älskade skiten ur den. Läste den kanske hundraelva gånger och ändå räckte det aldrig till. Plockade fram den nyligen för att låna ut den till en vän (“Har du lästips?” “Om jag har”) och började bläddra för nostalgins skull. Kunde inte hålla mig, bara bläddra lite lite lite, och sen var det kört. Jahapp, då var man 16 igen. Den pubertala känslostormen i en har vaknat och man är intrasslad i längtan och sorg.
Boken handlar om tvillingarna Jude och Noah, som är hur olika som helst men ändå varandras andra halvor. Jude är populär och modig, får allas odelade uppmärksamhet och vågar surfa obrytt bland vågorna. Noah är ensam och utstött, älskar att måla och vill inget annat än att leva i sitt skissblock. Helt plötsligt slås familjen i spillror, och tvillingarna slutar att prata med varandra. Tre år senare har de bytt personligheter, Noah är populär – Jude är utstött, ni fattar grejen, och vi får lägga ett dåtidens, nutidens och framtidens pussel (Vad var det egentligen som hände? Hur är allting nu? Vad kommer att hända?).
Tiden hoppar mellan varje kapitel, pre och post tragedi, och en otrolig historia fylld av kärlek (lycklig, olycklig, syskon-, familje-, första, sista) målas upp. Det är en känslostorm utan dess like, med ett språk som är så fruktansvärt vackert och sprängfyllt av färger att man blir utslagen i flera timmar. När jag läser behöver jag ofta pausa mitt i en mening och stirra ut i luften ett tag, girigt suga åt mig allt som finns gömt bland bokstäverna. Alla formuleringar, alla inre bilder, alla känslor greppar tag i en på ett sätt som stannar kvar väldigt länge. Kanske är jag fånge i min egen nostalgi när jag älskar den här boken så djupt, men det är väl inte hela världen? Att vara 16 har väl ingen dött av.
Ellen Algren
Alan Moore & Dave Gibbons – Watchmen
Internet svämmar över med texter, poddar och videor som förklarar varför Watchmen är världens bästa serietidning. Seriealbumet, av Alan Moore och Dave Gibbon, hamnade på Time Magazines lista över de 100 bästa romanerna skrivna på engelska. Vad kan jag skriva som någon kunnigare och mer vältalig serienörd inte redan har skrivit? Äh jag vet inte. Men för mig var Watchmen en inkörsdrog till seriemediet, det var det slutgiltiga beviset på att en serietidning om superhjältar kan vara bra, riktigt bra till och med.
Trots att superhjältarna numera dominerar på vita duken kan jag ofta tycka att de doftar av svettiga tonårsrum och banalitet. Men Watchmen är annorlunda, bredare, mer allmänmänskligt. För att använda ett oerhört pretentiös bildspråk är Watchmen ett myllrande, ändlöst fascinerande kalejdoskop över människans liv i moderniteten. Man kan vrida och vända på det i oändligheten och hela tiden upptäcka nya sidor och gnistrande facetter.
Intrigen kretsar kring en grupp superhjältar i New York under ett alternativt 80-tal där Richard Nixon aldrig avgick och istället sitter sin tredje mandatperiod. Kalla kriget är i full gång och världen balanserar på en knivsegg. Superhjältar är förbjudna och de flesta är pensionerade kändisar, men några få bekämpar brott i hemlighet. Samtidigt är en mördare på fri fot, och hen tycks vara ute efter de gamla hjältarna…
Knorren på Watchmens premiss är att albumet djupdyker i karaktärernas sinnen och låta dem vara människor snarare än superhjältar. Människor med erektionsproblem. Ensamma människor. Ibland svaga och onda människor, men människor ändå.
Serien ställer frågor som andra superhjälteberättelser gärna lämnar obesvarade: Hur skulle Supermans flickvän egentligen må? (Sämst). Hur är en moraliserande ”vigilante” a lá Batman privat? (En illaluktande galning). Blir samhället verkligen bättre av att rika tonåringar i färgglada kostymer spöar fattiga småbrottslingar? (Nej).
Kort sagt; om du bara ska läsa en serietidning i hela ditt liv, läs Watchmen.
Tobias Sundin
Lina Wolff – De polyglotta älskarna
De polyglotta älskarna är uppdelad i tre delar; ett utifrån mannens perspektiv, två ur kvinnliga erfarenheter och samtliga tre i förhållande till Mannens blick. Denna köttsliga, hänsynslösa blick som mäter och styckar upp kvinnan, som förgör och frigör, är ledmotivet i Wolff´s atmosfäriska väv av livsöden. I romanen får vi följa hur begäret efter denna mannens blick, efter att äga berättandets gåva och att närma sig drömmen om förlåtelse driver person efter person till förödmjukelsens rand – deras fall som dominobrickor.
Först ut är Ellinor som lämnar Skåne för en isolerad tillvaro i Stockholms skärgård med en man hon avskyr och begär – en man hon inte kan avstå av den anledningen att han är just en man.
Maxs drömmar om polyglotta (flerspråkiga) älskarinnor och om en tillvaro som är mer lik fiktionen än verkligheten drar på honom en förbannelse och sedan ned honom till Italien. Ett fritt fall som pågår länge och tar Max långt bort från där han började, både fysiskt och spirituellt.
I sista delen får vi följa Lucretia vars undergång tog start redan innan hennes egen ankomst i världen, i det att födas in i släktet till en hårdhudad markisinna, och som fördjupas ytterligare av att drabbas av en kvinnas värsta förbannelse; genetiskt fulhet och dumhet.
Till slut når dominobrickorna runt, den sista slår ned på den plats där den första tog sats och det, tillsammans med språkets återkommande symboler, bildar en sluten enhet som inte bara är vacker utan också lämnar läsaren varmt tillfredsställd. Trots den många gånger groteska handlingen går jag efter läsningen vidare med en känsla av att ha baddats i timmar av fluffiga och lätt fuktiga moln. Något som har allt med språkets lyriska och drömska stil och inget med handlingens råa karaktär att göra – men där den kontrasten, mellan det hårda och mjuka, kanske är den främsta anledningen att vänligt (men bestämt) rekommendera alla att läsa De polyglotta älskarna.
Lejla Cato
