Okunskapsrevolutionen

Något i den stilen (men reviderat såklart, eftersom mitt minne och min “konstnärliga förmåga” kräver det) sa min vän till mig och några andra vänner en gång nyligen. Förutom denna hybrid av minne och fiktion har jag även ölbubbliga “minnen” av att jag svarade henne med typ ett halvt leende, en halv nickning och ett halvt skämt – sedan en halvseriös kommentar om att hon visst var mer kunnig än vad hon påstod, visste mer än vad hon själv verkade tro. Att det är lätt att vara väl hård mot sig själv. Sa det, motsatte mig hennes bekännelse och känslor medan mitt inre intog fosterställning. Lilla lilla själen så rädd men så redo med handen om bakhuvudet, där för att skydda från slag, sparkar, slagsmål. Att erkänna sin okunskap hade så länge känts som att bli utsatt för slag, sparkar och slagsmål att minnet blivit kroppsligt. En reflex så ostyrbar att jag där i det dämpade publjuset inte kunde känna igen revolutionen när den väl kom. När någon annan — från en annan plats, med en annan bakgrund och i en annan kropp – drog igång slaget, började med att säga det där jag känt men aldrig sagt, det jag aldrig ens tänkt tanken att säga, förstod jag bara till att ta skydd och stöta bort. Att säga saker som “jag vet inte”, “vad pratar du om” eller “ vem är det” var bortklippt ur min vokabulär och inklistrat på svarta-listan sedan forever. Reaktionen explosiv, vare sig överträdelsen gjordes av mig eller någon annan.

Forever, eller sen skådespelet för att “passa in” tog start. Började i början med andra: i leken på lekis eller någonstans bland sandlådesmutsiga fingrar. Tog form i nödlögner, svepskäl eller rent hittepå för att få vara med i den där leken. I viljan att bli omtyckt och anses vara som alla andra började uppdelningen mellan sanning att säga och sanning att förvränga. Metoden grundad i den egna erfarenheten av vad som flyger och vad som anses vara lite too weird, udda, annorlunda. Erfarenheter som att komma hem från den månadslånga semestern på Balkan och mötas av “Har du bott i en låda?” (en mer civiliserad verision av att bo under en sten) efter att tydligen ha visat prov på att ha oförlåtligt lite koll på allt det där en borde ha koll på. Allt det viktiga som hänt i (väst)landet sen en åkte, som att det och den och den har gjort det, och hur kan du inte veta det? Eller att bli vegetarian för kreddiga saker som miljön, djurens, hälsans eller så-myckets skull, men också för den dolda lättnaden över att slippa förklara en gång till varför en inte äter griskött. Eller att januariskämtet “vad fick du i julklapp i år” var min räddning, en stund att riskfritt och förklätt tala sanning och låta axlarna falla med garden när en säger “inget” med vetskapen att det alltid var sant, oberoende av vilken tid på året det är. Detta lärde mig fördelarna med att ljuga lite, så där lite att det fortfarande passerar som vitt, rent och skamfritt.

Fördelar som att ett skratt som träffar rätt vid snacket om julkalendern som du aldrig sett (eller kommer se) kunde resultera i en inbjudan till det där bowlingkalaset. Ett nynnande till den där låten du aldrig hört lika med att få höra skvallret om vem som hånglat upp vem på senaste hemmafesten. Hur en motfråga som döljer din okunskap eller tystnad med en spänd (intellektuell*) blick, möts med respektfulla, nyfikna och seende ögon – medan din blick sålt ut sig, vänt sig inåt och skakar livrädd i en vibration som slutligen spräcker själen itu. Detta blev de upplevelser, min sanning, som frodade rädslan och beslutsamheten att aldrig aldrig ALDRIG igen låta någon se det som synliggjorts den där gången efter semestern – se att jag lever i en låda.

En låda som jag förstod hade flera former, andra väggar och höll andra än mig infångade redan innan min kompis gjorde det där igenkännbara, falsettartade och omisskännliga ljudet, men där jag först då förstod att bryta ned dessa väggar inte bara innebar att visa dem utan att även göra det på rätt sätt. Ringa in en flyttfirma som drar själen ur dess vrå medan stadens mest kreddiga ljus- och ljudtekniker sätter det fetaste soundtracket till den fetaste neonstormen av lasrar. Satsa allt på att inte bara synliggöra väggarnas form och skrovligheter, utan make a frickin´ show of it, eller med andra ord: Äga det. Sådär som min vän gjorde den där gången på den där puben, och sedan fortsatte göra, sa: Se, här är jag! Hela jag! Ta mig som jag är, eller ta mig inte alls.

För mig fanns skavpunkten mellan två kulturer, där den ena värderades högre än den andra i sammanhang som jag ofta fann mig i. Där det betydde något mer att ha kollat Mello än att vara grym på bosnisk folklore. Att bli äldre, kunna byta sammanhang och skapa sig en faktisk självkänsla gav visst självförtroende att smörja den där skavande punkten med, göra den mindre smärtsam och mer hanterbar. Men den fula sanningen är att det som var mest hjälpsamt och smörjande i hanteringen av känslorna av att klyvas mellan flera kulturer, identiteter och erfarenheter inte var att lugnt gå denna mogna väg fram – lära sig att visa upp sig själv för allt vad en är – utan istället innebar det pinsamt ofta att färdas fram med ljusets hastighet, så rädd för att stanna upp, andas in och då riskera att bli sedd. En flykt, eller ett krigstillstånd, där kroppen oupphörligen rycker och sliter tag i all “relevant” kunskap som kan nås längs vägen, med händer som frenetiskt googlar svar under “toabesöket” och ögon som rör sig själva till sjösjuka av läsningen av böcker som “man borde ha läst”. Förutom att detta är ett högst pinsamt, och jävligt tröttsamt, beteende så repellerar det även iväg nära relationer och trevligare normer kring hur vi skulle kunna se på oss själva och varandra. I detta neurotiska begär att förstärka illusionen om att alltid “ha koll”, bygga sig själv utifrån detta ouppnåeliga ideal, reser sig jämsides en mur av tjock, grå dimma dit in ingen vågar gå – rädd att förlora sig själv bland dessa ryckiga händer och flackande blickar. För vem vill vara fast där, hos ett pretto som skådespelar ett pretto?

Svar: Ingen. För om det är något gott sociala medier lärt mig, i sin många gånger avsaknad av det, är vikten av genuinitet och liiite mänsklighet. Behovet att ges något smärtfyllt, skamfyllt, något riktigt pinsamt – men ack så äkta! Inser att lika lite som jag vill ha en vän, eller ens vara i samma rum som en besserwisser som inte kan säga “jag vet inte”, lika lite vill någon annan det. Förstår att det är de som vågar visa upp sina olikfärgade och -formade väggar som en vill omringa sig själv med. Folk som är äkta, som får en att släppa garden och skratta helhjärtat, utan en själ som förbereder sig på slag eller fingrar som är någon annanstans, fast i en ständig jakt efter svar ingen förväntar sig. Så jag har börjat klippa bland mina svartlistade ord, resa blicken och stanna upp på vägen framåt. Allt till tonerna av ett visst falsettartat ljud.