Nostalgi – ett dåligt fenomen i en dålig värld

Varning för potentiellt kontroversiell åsikt, men det här coronaviruset en rätt trist grej alltså. Det har stängt ner ungefär hela världen. Skrämmer människor till att hålla sig inne. Kraschar den globala ekonomin. Förstör ungefär alla framtidsplaner en stackare kan tänkas ha. Gör en ständigt orolig för sina äldre släktingars välmående. Dessutom verkar det vara ungefär allting någon kan skriva om i nuläget, och tyvärr även jag.

Men allting behöver inte vara dåligt! Kanske är det svårt att leva ett normalt liv för tillfället, men många av oss har åtminstone väldigt mycket tid över. Tid att dels tänka på allting fruktansvärt som pågår runt omkring oss, dels tid att göra det vi annars inte riktigt kunnat få in i schemat. Till exempel, som i mitt fall, se om gamla filmkärlekar.  

Det handlar nästan enbart om eskapism, det medger jag. En möjlighet att minnas tillbaka när jag såg filmerna i fråga första gången. Under en tid när samhället fortfarande var förhållandevis fungerande, och man kunde vara med sina 51 vänner på en och samma plats utan att en behövde lämnas utanför.

Så de senaste veckorna har jag sett coming of age-klassiker som Some kind of wonderful (”klassiker”), The perks of being a wallflower, och Say Anything…. Filmer jag såg som tonåring och verkligen älskade, men som jag, av anledning att jag är dödlig och den biologiska klockan ständigt rör sig framåt, inte riktigt kunnat prioritera att se om framför någon helt ny upplevelse.

Dessa filmer fick mig definitivt att börja tänka på annat, så uppdraget slutfört? Ja, fast också nej. Min situation har förändrats, men tyvärr har mest ett problem bytts ut mot ett annat.

Insåg tyvärr ganska fort att jag blivit en antik, vuxen människa. Till skillnad från en tonåring kan jag inte längre relatera till problem som att jag är kär i trummisen i mitt band, men vägrar inse det och därför går efter den rika tjejen eftersom hon representerar någonting ovanför vad jag tror mig kunna uppnå. Jag kan heller inte med gott samvete sympatisera med indie-ungdomar som aldrig hört talas om David Bowie, eller John Cusacks tonårsångest. Mest kände jag att jag såg rätt halvdana filmer.

Men här kommer en twist, som ungdomen säger: Min åsikt om filmerna är inte problemet med dessa omtittar. Smak förändras och det är visserligen trist att sluta gilla någonting, men det är bara en naturlig del av livet. Det har hänt förr, och det kommer hända igen. 

Vad som däremot är ett problem är att jag ändå kommer ihåg att jag varit tonåring. På grund av det faller det sig ganska naturligt att bli nostalgisk av att se dessa filmer igen. “Men nostalgi som är så härligt”, tänker du kanske. Visst, men nostalgi är ett tveeggat svärd. Å ena sidan känner jag värme över minnena av mina egna tonår (antagligen något romantiserade och väldigt känslomässigt manipulerade av att se dessa filmer).

Å andra sidan finner vi här ett av de största problemen med att romantisera en viss ålder. Tar man som konsument in nog mycket material på liknande tema är det svårt att helt och hållet uppskatta vad man har i nuet, framför allt när någonting tydligt skaver. Trots att dessa filmer inte är speciellt bra och att jag inte alls längre kan identifiera mig med någon karaktär, föds en stark vilja att återvända till den här tiden i någon mån. Och då är jag ändå fullt medveten om att mitt liv, corona åsido, är bättre nu. 

Jag är lite besviken över att denna flykt från rådande världssituation istället för ljuva minnen av min ungdom lett mig in på känslor av besvikelse över att den aldrig kan komma tillbaka. Men det är mitt eget fel att jag inte tänkte på hur farligt det kan vara med nostalgi i besvärande tider. Självklart är det omöjliga förflutna blandat med filmernas romanticism bättre än det faktiska nuet av ganska tveksam kvalitet. 

Som tur är har jag en effektiv metod för att helt och hållet motverka drömmen om de fantastiska tonåren. Sedan jag var 16 år har jag skrivit om film i olika former, främst recensioner, och ibland kan det vara hälsosamt att gå tillbaka och läsa någon av de allra tidigaste för att få lite perspektiv på saker och ting.

Ett exempel: ”Det hela låter väldigt, väldigt homoerotisk men så är det väl egentligen inte. Som sagt, se filmen så förstår du.” Okej, jättebra sätt att beskriva FIGHT CLUB, Jesper. En sjuk analytisk förmåga. Endast 16 år ung och redan ett geni. Herregud.

Det är kanske rätt dåligt just nu, men det var verkligen inte bättre förr.