Modus Vivendi

070 Shake

070 Shake är en käftsmäll i musikformat. När hon år 2016 släppte Honey tillsammans med Ralphy River och Hack & Tree var det inte bara en viss undertecknad som fick en fullständig chock — hiphopvärlden gjorde en kollektiv, imponerad bugning åt den då 19-åriga artisten som hänsynslöst intog sin plats i hiphopsfären. Hon plockades snabbt upp av Kanye Wests skivbolag GOOD Music, fick sjunga vokaler på hans album ye och ackompanjerade Pusha T på låten Santeria. En vågad gissning är att Danielle Balbuena, som hon egentligen heter, har haft ganska fullt upp — kanske kan det förklara varför hennes egna debutalbum Modus Vivendi tagit nästan fyra år att få ut.

Modus Vivendi må vara hennes första längre verk, men att få fram en enhetlig, röd tråd verkar ha varit varken främmande eller speciellt svårt. Tvärtom – 070 Shake är stundtals petigt konsekvent med sin ljudbild. Trots de olika influenserna och de i stor utsträckning rika produktionerna är uttrycket koherent och tydligt. Rap och sång blandas precis som på tidigare verk, med skillnaden att hennes röst här inte alltid får det utrymme den förtjänar — stundtals försvinner 070 Shake bakom de stora trap-produktionerna. Den röstmässiga styrkan som hon demonstrerat på tidigare låtar såsom Honey, Somebody Like Me och Accusations kommer fram ibland, som på det fantastiska spåret Under The Moon, men skyms i övrigt ofta bakom den lågmälda rappen.

Den lågmälda rappen skulle kunna funka, om inte den kändes som en nickning åt de senaste årens topplistor snarare än ett eget uttryck. Att använda ordet “generiskt” känns snopet, men inte desto mindre sant när det gäller spåret Rocketship. Förutom att det låter som något skapat av Future år 2016, så försvinner hela 070 Shake bakom en dimma av energilöshet. Låtrader behöver inte nödvändigtvis tolkas bokstavligt, men texter som “Ain’t nobody stoppin’ this rocketship” i kombination med en röst som knappast verkar sikta högre än till vätskeersättningen på nattduksbordet bredvid, är varken övertygande eller speciellt roliga. Även låten Divorce bär på samma problem — låtrader som “Me and you, we were one / That was once, but now we’re two” känns banala när de kommer från en artist som skrivit långt bättre texter än så, och smärtan som texten ska symbolisera verkar aldrig ta sig igenom den välmixade rösten. 

Om man bortser från det fåtal trötta trap-spår som smugit sig in på albumet, så lyckas 070 Shake också överraska en hel del. När hon väl bryter igenom barriären av finputsningar så är det fantastiskt — Under The Moon är lika hjärtslitande vacker som melodisk, Microdosing är snygg, smart och aggressiv medan Nice To Have är en skör, vacker låt som blottar vår allas innersta önskan: att ha någon som finns där för oss. “It’s nice to have someone to hold you / Tell you they chose you / Someone you can’t fool ’cause they know you / Nice to have someone to love you / Come to your bed in the night when you’re alone” Sjunger 070 Shake och det är precis så simpelt att det blir träffsäkert. 

070 Shake har inte heller varit rädd för att prova nya inslag. Såväl syntar och stråkar som stenhårda klubbproduktioner vävs in i varandra och skapar ett uttryck som känns dynamiskt och levande. Guilty Conscience är en synthistoria som råflirtar med sovrumspopens skimmer samtidigt som den flyter över starka basar och trapbeats, och på Daydreamin pratar 070 Shake snarare än rappar, vilket tillsammans med den hårda, elektroniska produktionen låter som något taget ur Shygirls tidiga katalog. Textmässigt briljerar hon på albumets sista spår Flight319, där droger och längtan efter rus får överhanden och framtidsvisionerna försvinner från synfältet: 

“She’s betting on science, she say she needs proof / If I was out of my body, you would see the truth / And my brains bruised from all of the bad news / And my brains bruised from all of the bad news / Lost her only son and he wasn’t even three / Now try telling her that everything is meant to be / It’s hard to believe a vision you can’t see”

Modus Vivendi är ett album som visar upp 070 Shakes många styrkor och som fastslår var de bäst kommer till sin rätt. När hon tar ut svängarna är det fantastiskt, och man kan inte annat än förundras över den karaktäristiska rösten och den genomtänkta visionen. Samtidigt är det just det välpolerade uttrycket som skaver, och som gör att den förväntade käftsmällen stundtals blir mer som en liten örfil. Det går inte att göra annat än att konstatera att 070 Shake har alldeles för mycket kraft för att komma undan med att ge halvdana slag.