Mittemellan-männen och kronprinsessan kravlös
Jag tänker ibland att vad lätt det vore om jag föll för ”the traditional douchebags”. De som ghostar och på förfest frågar sina polare om de är bröst eller rövkillar, ni vet den eviga frågan som delar manssläktet i två. Desto lättare vore det om jag föll för ”the good guys”, de som (av vad Google berättade för mig) ger komplimanger och genuint bryr sig om en och hur man mår. Men icke. Här står jag med fickorna fulla av förtvivlan, fötterna leriga från marken på ingenmansland. Männen jag faller för befinner sig nämligen här, någonstans på mitten.
Mittemellan-männen vet inte riktigt om att de är snygga varför en ödmjukhet, dock inte självvald, hela tiden ligger och trycker. I sitt förflutna har de ett eller flera förhållanden som aldrig varat kortare än ett år. Och innan de ska bli dödskära på nytt behöver de en paus. Behöver de singellivet. Men det här är okänd mark för mittemellan-männen och när jag träffar dem märker jag snabbt att de har svårt att inte hänga på ett parigt sätt. De har ganska tidigt inget emot att bli exklusiva. De har heller inget emot att gosa flera timmar efter att vi legat med varandra. Inget emot att gå på bio, ta promenader eller äta middag ihop. Men glöm för allt i världen inte bort att mittemellan-männen fortfarande inte vill ha något seriöst. Inte den här gången.
Jag vet inte om det är jag som dras till mittemellan-männen eller om vi helt enkelt dras till varandra. Jag kan nämligen inte kalla det en slump att jag gång på gång hamnar hos just dem. Tillsammans befinner vi oss i deras ingenmansland, på platsen där de vill äta kakan men kanske framförallt ha den kvar. Kakan heter singellivet, heter sms till vem man vill, när man vill. Kanske heter kakan framförallt; om jag skulle vilja, kan jag.
Ibland nämner mittemellan-männen sina ex utan att säga deras namn. En gång när jag känner mig bortprioriterad förklarar han att det här var en av anledningarna till att han gjorde slut med sitt ex, det faktum att han prioriterar jobbet så väldigt högt. Många av möblerna han har i sin lägenhet köpte de säkert tillsammans. Hand i hand på Ikea. I magarna fanns köttbullar och den där känslan jag tror heter framtidstro. De köpte säkert stolen jag sitter i när vi äter middag. Soffan jag suger av honom i ibland. Sängen vi sover i när han snart ska börja rycka sådär som han rycker i kroppen innan han somnar. Ibland nämner de sina ex utan att säga deras namn. De besparar mig förstås detaljerna. De om hur de doftade, vilka kläder de hade, hur kära de var i varandra.
Vad som gör mig ledsen, har jag insett, är inte det faktum att jag träffar killar som inte vill ha något ”seriöst” utan att deras inställning till tvåsamhet, har kommit att lägga grunden för min. Jag kommer nämligen på mig själv med att säga till mina vänner att jag absolut inte söker en fast partner. På samma sätt som jag i mitt dagdrömmande någonstans uteslutit tanken om något bestående. Kanske är det ett sätt för mig att vattna min egen föreställning om en självständighet jag vill ska blomma i all oändlighet, över alla väggar och tak.
På samma sätt som mitt samspel med mittemellan-männen fått mig att begränsa min egen längtan, har också mitt beteende tagit en annan riktning än vad jag själv hade velat. Jag vet att jag ofta kommer på mig själv med att vilja vara precis allt som jag föreställer mig att en traditionell flickvän inte är. Det innefattar främst en obehaglig eftersmak så fort jag yttrar minsta fras vilken kan låta som ett krav. Nog finns det en idé hos mig, en tanke om att ju lättare jag gör relationen, desto längre kommer de att stanna hos mig. Det här bottnar förstås i en slags rädsla. En rädsla som bygger på ett ständigt medvetande om att relationen aldrig kommer att bli just seriös. En rädsla som således utmynnar i en attityd hos mig som säger att det bara är bra om de inte blir kära i mig. Men en rädsla som trots detta fortsätter ställa mig frågan om natten; varför kan de aldrig bli kära i dig?
När jag och min roomie kollar på True Detective säger en av karaktärerna att anledningen till att män inte blir förälskade på samma sätt som kvinnor är för att de ”vet vad de vill ha och inte är rädda för att vara ensamma”. Han kan ha rätt. Men han kan också ha fel. För jag tror att män är rädda för att vara ensamma. Jag tror att de är så rädda för ensamheten att de, trots att de inte är ”the traditional douchebags” går in i låtsasleken, kär-leken, leken där de flätar fingrar och delar ut löften till en person vars enda uppgift egentligen är att hålla dem sällskap i väntrummet. Väntrummet mellan deras ex och nästa person de ska bli kära i.
Jag tror jag brukar känna att jag vill rädda dem. Varsågoda, höj på ögonbrynen och ropa KVINNOFÄLLA! Men jag vill att de ska kunna känna som männen i Maria Maunsbach roman, nämligen att de ska kunna ”bara ha roligt”. Och vi kan bara ha roligt i några veckor, månader. Men sen inser jag varje gång att jag är väl ingen cirkusapa heller. Kan väl inte gå runt som kronprinsessan kravlös och bara servera. Och då måste mittemellan-männen bestämma sig, äta kakan – ha den kvar, äta kakan – ha den kvar. Ni förstår nog vad de väljer. Men bara för en stund för sen är numret på nummerlappen i handen, detsamma som det på skärmen. Kärleksnästet öppet igen, varsågoda att stiga på!
Nog måste det vara så att jag inte vill rädda männen för deras skull, de vill ju inte ens bli räddade. Jag vill rädda mittemellan-männen för min egen skull, men jag kan inte sätta fingret på vad det är jag vill rädda dem från. Förhållanden? Andra kvinnor? Det går ju inte. Förmodligen vill jag nog bara träffa någon utan att vara rädd. Rädd för att känna. Rädd för att den andra personen inte ska känna lika mycket. Jag vill nog bara träffa någon som inte har mig som personen efter sitt ex, före sin nästa. Jag vill inte vara en mittemellan-kvinna. Vill vara mer än det där plåstret på såret eller den där mjukgörande krämen i förebyggande syfte. Jag vill bara finnas med i bilden lite längre än en stund, är det verkligen för mycket begärt?
