Mirror’s Edge:
Tänk inte, spring
Långt ovanför gatorna, bilarna och människorna finns en annan värld. En värld bortom lönearbetets mekaniska dygnsrytm, trafikens ebb och flod och den diskvattengrå vardagen. Här finns inga lagar och föreskrifter. Här finns bara du och staden, fria till slut.
Du har pulserande ambient i öronen. Vit betong under fötterna. Över ett staket, under slingrande rör, mellan hustaken, snabbare, alltid snabbare springer du. Ingen höjd är för hög, inget hinder oövervinnligt. Himlen är oändligt blå och inget kan stoppa dig.
En bild säger mer än tusen ord, sägs det. Men varken bild eller ord gör Mirror’s Edge, släppt 2008 av svenska spelutvecklaren DICE, rättvisa. Det förtjänar att spelas. Mina taffliga försök ovan bleknar jämfört med känslan, tro mig.
I Mirror’s Edge spelar du som Faith Connors och ser världen med hennes ögon. Hon är en “runner”, en sorts budbärare och spion som levererar information och smuggelgods för motståndare till den totalitära regeringen som styr Staden. På hustak och fasader springer hon ifrån polisens kulor och helikoptrar.
“Runners” är en sorts subkultur, anarkister i athleisure, som saknar dagarna när Staden var fri och farlig. Som Faith själv säger i början av spelet: “Once this city used to pulse with energy. Dirty and dangerous, but alive and wonderful. Now it’s something else.” De skyr gentrifieringen, kontrollen och övervakningen.
Som Faith utforskar du Staden, från dess pråliga köpcenter till dess avskalade akvedukter och byggarbetsplatser. Med sin stilrena arkitektur i vitt och primärfärger måste det vara en av de vackraste spelvärldar som någonsin skapats. Dess miljö dikterar spelets rytm, dina möjligheter och begränsningar. Solar Fields elektroniska soundtrack pendlar mellan det eleganta, rena och vackra och det hetsiga, aggressiva och livfulla. Likaså är spelet stundtals adrenalinpumpande jaktscener och stilla upptäcktsfärder i urban miljö.
Det är tragiskt vanligt att, när det kommer till tv-spel, fastna i det kvantitativa och det dekonstruerande. Spelindustrin älskar att prata siffror, prestanda, avancerade funktioner, de oändligt antal timmar du kan sänka i spelvärlden, den svindlande mängden val du som spelare har och så vidare. Och fans klappar entusiastiskt med. Men missar man inte något när man håller på så här?
Att som en urmakare plocka isär en guldklocka och hänföras över alla intrikata små delars precision och kvalité är ett nöje värdigt en ingenjör eller forskare. För oss lekmän är det kanske bättre att låta pjäsen vara hel och orörd, så att man kan ta upp den ur fickan och glädjas åt dess skönhet och funktionalitet.
Mirror’s Edge är min guldklocka, ett fantastiskt verk som är vackert, lekfullt, medryckande, spännande och ändlöst roligt, men som man gör bäst i att inte nagelfara. Det uppskattas bäst i sin helhet, holistiskt, och är så mycket större än sina individuella delar. Det förtjänar att spelas, snarare än att skrivas om och analyseras.
Mirror’s Edge är fortfarande vackert idag, tolv år efter att det släpptes. Men det är inte snyggt för att grafiken är otroligt detaljrik eller strävar efter realism, utan för dess ikoniska stil och genomarbetade estetik. Saktar man ner och skärskådar miljöerna syns snabbt sömmarna och Staden blir en kuliss i vitt och grått.
För Mirror’s Edge är långt ifrån ett perfekt spel. När det släpptes lät inte kritiken vänta på sig och det är först på senare år som det uppnått en sorts kultstatus. Tydligast blir spelets brister när Faith tvingas slåss mot Stadens poliskår, i sekvenser som inte bara är onödiga och taffligt utförda, utan förgiftar och koagulerar spelets livsblod; att kvickt och lekfullt springa och hoppa i den vackra storstadsdjungeln. Och visst, Mirror’s Edge är inte heller särskilt långt, knappa åtta timmar från start till eftertext och storyn däremellan är förutsägbar och något platt.
Men som tidigare nämnt är Mirror’s Edge ett spel som förtjänar att spelas, kanske mer än de flesta andra spel. Det fantastiska glider alltid utom räckhåll när man som mig dåraktigt försöker förklara eller visa. Styckar man upp Mirrors Edge, pratar individuella funktioner, prestanda eller krass mekanik så dödar man det.
Låt er därför inte luras av de petitesser och skavanker jag tog upp förut. För Mirror’s Edge levererar än idag en fantastisk upplevelse som är närmast unik i dataspelsvärlden. Ta in de vackra vyerna. Lyssna på det fantastiska soundtracket. Gör som Faith och spring. Spring och njut.
