Mer exkluderande språk, tack!
Det tycks finnas en allmän åsikt om att alla har rätt till att på lika villkor delta i det offentliga samtalet. Redan i västvärldens första demokrati, Aten, var detta ett vanligt sentiment (“alla” betydde ju då alla fria män). I Platons dialog Protagoras så diskuterar Sokrates och sofisten Protagoras huruvida man kan lära ut de dygder som krävs för att styra ett samhälle. Diskussionen i sig hör egentligen inte hit, men vid ett tillfälle betonar Sokrates att i frågor som rör samhället, alltså politik, så bedöms varje åsikt vara likvärdig, medan i andra hantverk, såsom byggarbete, är det självklart att en byggmästare vet bäst.
Detta jämlika ideal är en av hörnstenarna i den demokratiska tanken och appliceras på det mesta. Jag vill dock bestrida det på ett område, och det är när det rör texter. Essäer, krönikor och böcker bör skonas det egalitära projektet. En värld där alla förstår allt är inte bara omöjlig, utan hopplöst ful och tråkig.
Författaren och journalisten Lena Andersson, som bland annat är verksam i DN, Fokus och Kvartal och har gett ut ett flertal böcker, är en av mina favoritskribenter. Inte för att vi håller med varandra särskilt ofta, för det gör vi inte. Lena Andersson är bra för att hennes texter är så oerhört roliga att läsa. Hon skriver snårigt, tyngt av fackspråk och akademisk jargong. Meningarna är en ovanlig blandning av frodighet och kärvhet, långa men med snäva betydelser. Att läsa Lena Andersson är som att lägga ett intellektuellt pussel, varje mening fyller ett syfte, men vad betyder den för helheten? Särskilt spännande är det eftersom hon ofta ställer sig i oppositions till månadens zeitgeist. När sista pusselbiten är lagd får man ta ett steg tillbaka och ta in hela bilden, och bestämma sig för om man håller med eller inte.
Det är en spännande och nyttig övning varje gång, även om jag kan erkänna att det nästan alltid brukar saknas en eller två bitar av pusslet. Men ibland känns det som att jag är ensam i att njuta av de här pusslen. Varje gång Lena Anderssons skriverier kommer på tal (skönlitteraturen borträknat) så hör jag det beklagas att hennes texter är svårläsliga. “Vill man övertyga folk måste man ju se till att de förstår” menar kritikerna.
Det här tror jag är ett missförstånd, baserat på det jämlika idealet som jag beskrev ovan. Det finns nämligen fler sätt att bedöma en texts värde än på hur många som nås av den. Den marknadsmässiga logiken i “populärast vinner” bländar en för andra faktorer som gör en text bra. För det första så betonar Lena Andersson kvalitet snarare än kvantitet i vilken påverkan texten har på publiken. En text som är stimulerande, djup och ett reellt hantverk gör större inverkan på läsaren än ett dussinskriveri. Sådana texter växer i ens minne istället för att blekna bort och försvinna som orden på baksidan av ett mjölkpaket. Till skillnad från Arlas copy kan sådana texter förändra hela ens liv.
För det andra är svåra texter en ingång till vidare kunskap och ökad förståelse. Jag tänker på Jacob Phillips essä “Because I told you so” i Jacobite Magazine som, oavsett vad man tycker om det auktoritära budskapet, är ett mästerverk. Jacob Phillips väver en komplex väv bestående av bland annat en historisk skildring av “Isle of Dogs”, en halvö i östra London, Hannah Arendts reflektioner om makt, den italienska Futuriströrelsen och samtida nätkultur. Resultatet är mycket långt, mycket snårigt och helt fantastiskt. Inte nog med att texten får ihop alla dessa trådar till ett samlat tyg av slutsatser, den bjuder också in läsaren till att med sin nyfikenhet och Googles hjälp ta reda på mer. Vem var egentligen Hannah Arendt? Och målade italienarna några snygga tavlor?
För det tredje och slutgiltiga, så är det i det delade sammanhang som kan bildas mellan en text och dess publik som den högsta formen av läsarglädje finns. Det här är ju såklart inte begränsat till texter, utan ta musik till exempel. Alla har vi de där låtarna som verkligen talar till oss. Kanske handlar de om staden du bor i, eller så beskriver de din tidigare relation med spöklik exakthet, det kan vara så enkelt som att låten refererar till en tv-serie du gillar. Det är när man känner samförstånd med författaren eller låtskrivaren som man möts som människor, trots att man kanske är tusentals kilometer eller hundratals år ifrån varandra. Men för att en ska kunna känna igen sig, så måste någon annan inte kunna göra det. Vi människor är ju trots allt olika, och det är väl tur det?
Nästa gång du skriver; var inte rädd för att ta till slang, fackspråk, obskyra referenser, subkulturella termer och så vidare. I rätt måtta och på rätt plats lyfter de en text till skyarna och högre.
