Diza Guavas musik är, och har alltid varit, färsk, smakrik och färgglad. Redan på sin självtitulerade EP från 2020 visade hon sig bekväm med att ta samtida genrer och ljudbilder och prägla dem med sin egen tvist. Allt från future beats till karibiska rytmer och gammal hederlig pop har den Malmöbaserade artisten demonstrerat en förmåga att kunna återskapa. När hon nu släpper sitt debutalbum Autokritik är helheten vassare, produktionerna tajtare och låtvalen mer vågade. Ändå skaver det, och Dizas iver att demonstrera sin musikaliska skicklighet kan stundtals komma i vägen för helheten.
Albumets första singel är Tempo, en svängig, somrig, solkysst låt som för mina tankar till den typen pop Zara Larsson gjorde i sin Lush Life-era. Och Tempo, tillsammans med resten av Autokritik, ägnar sig åt att utforska Dizas mångsidighet som artist och person. Här utforskar Tempo drivet som tar sångerskan framåt och sätter det i kontrast till den avslappnade attityden som finns i hennes omgivning. Fakta, den andra singeln från albumet, är en psykedelisk berättelse som framkallar bilder på förtrollade skogar och stillastående öknar. Red Light District är en kuslig ordlek som anspelar på det oemotståndliga i red flags hos folk. På Autokritik lyckas Diza hålla balansen mellan personlig och allmän, lekfull och allvarlig, glad och sorgsen. Hennes självbiografiska album lyckas med att skildra de olika sidorna som kan samexistera hos en människa.
Albumet är dock inte utan sina brister. På vissa ställen kommer det in element som verkar ha slängts in för att de kunnat det, och inte för att de nödvändigtvis tillför något till låten. Ett exempel på detta är outrot till Red Light District, som aldrig riktigt låter lyssnaren landa. Nästan varje låt på Autokritik bär på en maximalistisk anda, och under en och samma låt kan Diza gå från att spela stränginstrument och en synt till att föra en monolog som berättar om en viss idé. Det är vågat och bryter från den försiktiga normen som återfinns i nutida musikskrivande, men den påminner också om varför artister ofta väljer den säkra vägen när de komponerar musik. Autokritik har svårt att bibehålla en samlad, genomarbetad och konsekvent helhet som inte tappar sin egen identitet under albumets speltid. Även om Diza är en otroligt skicklig musiker som kan utföra nästan vad som helst med lite produktionstrolleri, så har hon svårt att få alla idéer på rätt plats.
Sedan lämnar sången, som är Dizas främsta instrument, också en del att önska vid några enstaka tillfällen. För lyssnaren blir de akrobatiska tagningarna där flera toner sjungs på rad med millisekunders mellanrum distraherande. Och ibland känns sången lite svajig och halvdan, som på Hysteria när den görs alldeles för komplicerad för vad som behövs. Det är samma tendens som får Diza att brista i sin avgränsning av de olika uttrycken hon väljer att ta med på en låt – hon har svårt att skala av de redan invecklade arrangemangen som hörs genom Autokritik, vilket tar från albumets helhet.
Med det sagt är det uppfriskande att lyssna på albumet – Diza är en sann genreöverskridande artist som alltid kunnat leka med musikaliska uttryck, och Autokritik är helt klart det bästa hon släppt under sin karriär. Ljudlandskapet är, som sagt, varierat, lekfullt och vågat. Det finns stunder av briljans på Autokritik: Fakta förtjänar oändligt med beröm, och Trollskogens meditativa sång är späckad med känsla. Dessutom avslutas Autokritik väl med Lucky Lukes efemära, drömmiga pads, och slutet på den låten demonstrerar det bästa av Dizas skrivande.
Det är förståeligt att törsten efter att släppa ett mästerverk leder artister till att ta sig vatten över huvudet ibland, vilket tyvärr hindrar Autokritik från att vara ett riktigt bra projekt. Men detta ska inte heller ta från Dizas artisteri – på sin debutalbum framstår hon som en vågad, stilorienterad musiker som har ordentligt med bredd i sitt skapande. Med en mer samlad, strukturerad approach till albumskapandet har Diza stor potential att skapa mästerverket hon rör sig mot på Autokritik.
