Månadens VHS:
The Lost Boys
Vad har tonåringar, motorcyklar, en barkroppad muskelknutte som spelar saxofon och vampyrer gemensamt? INGENTING – förutom att de i kombination resulterar i en utav de mest inflytelserika vampyrfilmerna som skapats.
Men först: Vad sjutton är Månadens VHS? Och… vad är ens en VHS?
Det finns debatter om när sista årgången för generationen millennials är och när gen Z börjar därefter. Vissa menar att 95:or är den sista kullen millenials och att gen Z började med 96:orna. Men nästan lika många menar att 95:or hör till gen Z. Minst sagt har vi 95:or hamnat i ett trångt mellanläge. Vi föddes i slutskedet av den förgångna tekniken: VHS, kassettband och telefoner med sladd. Samtidigt började CD-skivor, MP3:n och mobiltelefoner dyka upp och bana väg för tekniken vi använder oss av idag. En smådryg identitetskris kan därav uppstå när det gäller att placera in oss i en kategori, vilket är varför 95:or egentligen bör få en egen. Så, från och med nu tänker jag använda mig av begreppet zillenial – ett ord jag myntat för att beskriva oss i generationslimbot (medan jag skriver detta får jag reda på att zillenial redan är ett etablerat begrepp med samma betydelse. Men, i en perfekt värld är det fortfarande jag som gett upphov till ordet).
Teknik är alltså en viktig identitetsmarkör för vilken generation man kopplas till och som zillenial kan man vara lika nostalgisk över ett kassettband som en iPod. Men… minnet av att stoppa in ett förstorat kassettband i bandspelaren och se den blåa rutan dyka upp på TV-skärmen medan bandet backade är svårt att återskapa. För att få tag på en VHS behövde man alltså låna en från en kompis, köpa en eller hyra en från en fysisk butik.
Det är detta som är tanken med Månadens VHS. Föreställ dig att du är en tonåring på 90-talet. Du har kepsen bak och fram, en alldeles för oversized tröja, en läsk i ena handen och en skateboard i den andra. Du är rätt så filmsugen, men har världens beslutsångest (något som dessvärre kommer sitta kvar i vuxen ålder när du är inne på en streamingtjänst med oändliga valmöjligheter). Plötsligt kommer du ihåg att du har 90-talets sexigaste kulturtidning KULT Magasin i ryggsäcken. Du bläddrar fram till Månadens VHS för att se vilken film din favoritskribent skriver om den här månaden. Kanske lyckas skribenten övertyga dig att ge rullen han skriver om en chans. Du litar på skribenten, går fram till kassan och säger “den tar jag”. Kassören tittar på dig efter att ha slängt ett öga på ditt filmval, och med en nickning godkänner hen dig som en sann filmkonnässör, innan kassetten lämnas över till dig i en plastpåse.
I en tid där Hollywoodmaskinen ständigt ser ett behov att pumpa ut innehåll till streamingtjänsterna, tar vi istället ett steg bakåt för att upptäcka de skatter som funnits här länge. Därav kommer inte Månadens VHS att framhäva dåtidens blockbusters som än idag gör ett stort kommersiellt intryck (som till exempel Back to the Future, Star Wars, Jurassic Park osv). Men det kan mycket väl vara välkända filmer med ett gediget kultfölje – bara att de inte har statusen som ett hushållsnamn.
Månadens VHS tar därför avstamp i en film som kanske inte är ett hushållsnamn, men som har nått ikonstatus med tiden: Joel Schumachers klassiska skräck-komedi från 1987: The Lost Boys.
Ingen Twilight utan The Lost Boys
När regissören Joel Schumacher (känd för mästerverket Batman & Robin, som står stadigt med inget mindre än 3.7/10 i betyg på IMDB) fick manuset för The Lost Boys, var berättelsen tänkt att vara en barnfilm, med karaktärer i 12-årsåldern i fokus. Det tyckte inte Schumacher var tillräckligt häftigt, och valde därför att casta äldre tonåringar för att göra filmen mer “sexig”. Tur det! Skräck-komedin The Lost Boys blev nämligen urmodern för vad som senare gjorde vampyrfilmer till en återkommande genre bland ungdomsfilmer. Med andra ord, filmen gjorde vampyrer coola. Vad Buffy the Vampire Slayer, Twilight-filmerna och The Vampire Diaries hade varit utan The Lost Boys är därför svårt att föreställa sig. Istället för antagonistiska vampyrer som är propert klädda, förföriska, vältaliga, diskreta och minst i medelåldern, är hans vampyrer unga, högljudda och klädda som dåtidens trotsiga tonårsrebeller.
En snabb synopsis
Filmen följer en familj bestående av mamman Lucy (spelad av Oscarsvinnaren Dianne Wiest), och tonårsbröderna Michael (Jason Patric) och Sam (Corey Haim). Efter föräldrarnas skilsmässa flyttar de till den fiktiva kuststaden Santa Carla för att bo med deras morfar. På dagen är småstaden en typisk amerikansk västkuststad, med hav, sol, skateboards och karuseller. Men på natten? Utöver karnevaler och konserter är stämningen rätt ”hysch hysch” bland folket gällande en sak: på natten härjar vampyrer. Ve den som ger sig ut och partajar i mörkret.
En ung Kiefer Sutherland gör sin debut i den här filmen som David, vampyrernas lömska gängledare, som lockar den äldre brodern Michael till att gå med i gänget. Michael gör knappt något för att motstå frestelsen. Och vem kan klandra honom för det? Grabbarna har örhängen, skinnjackor och motorcyklar. De kan dessutom flyga (vilket gör motorcyklarna rätt värdelösa, kan man hävda – men det är tufft och behöver därför inte fylla en funktion. Ni kan citera mig på det). Fun fact: filmen är helt gjord med praktiska effekter. Budgeten räckte dock inte till för varje flygscen, så man sparade pengarna till berättelsens klimax. Scenerna filmades förövrigt i förstahandsperspektiv med en dykande helikopter.
Michaels nya kompisar har ett dåligt inflytande på honom. Samtidigt som han ifrågasätter sitt val påbörjas processen att bli en fullblodad vampyr. Sam, den yngre brodern, misstänker vad det är som händer med hans bror och söker hjälp. Han lär känna tonårsbröderna Edgar Frog (Corey Feldman, posterboy för 80-talsfilmer, numera popartist vars fanbase verkar bestå av honom själv) och Alan Frog (Jamison Newlander) som driver en serietidningsbutik, men vid sidan är vampyrjägare. Bröderna är berättelsens comic-relief, och för att förbereda sig för rollen hade Schumacher gett skådespelarna i uppgift att hyra några macho-och-testosteronfyllda actionfilmer. Resultatet är en hysteriskt rolig tolkning av Rambo och Terminator av 15-åringar som tar sina roller på alldeles för stort allvar.
Berättelsen fortsätter sedan med hur Frogbröderna och Sam planerar att ta ner hela vampyrgänget och rädda Michael, samtidigt som Michael försöker rädda sig själv från att bli en helblodad vampyr. I slutändan bidrar allt detta till en och en halv timmes underhållning med en spännande blandning av skräck, komedi, äventyr och smöriga montage i sann 80-talsanda.
Varför du bör se The Lost Boys
Ibland är kanske inte en story i sig den primära anledningen till varför man vill se en film. Andra faktorer, som miljön och känslorna den väcker, kan vara drivkrafter bakom ett filmval. Här får du en lista med olika anledningar till att sätta på The Lost Boys på din filmkväll.
Kostym och estetik: Precis som en äkta Zillenial, utspelar sig filmen i ett mellanläge. Perioden mellan slutet av 80-talet och början på 90-talet, övergången mellan glam och grunge, är genomgående i hela filmen. De extravaganta och färgglada kläderna står i kontrast med svarta jackor och goth-smink. Helt ärligt, många utav karaktärernas outfits hade utan tvekan kunnat hamna på ett nutida Pinterest-board. Övergången i realtid är intressant ur ett historiskt perspektiv, och ger hela den visuella upplevelsen ytterligare en dimension.
Musiken: Helt oironiskt tycker jag att Cry Little Sister av Gerard McMahon är en av mina favoritsoundtracks från en film. Den inkapslar den kalla, onda vampyrkänslan som man samtidigt lockas av. Och precis som med filmens stil, hintar låten om skiftet från den storslagna 80-tals poppen till den lågmälda rocken under 90-talet.
Miljön: Vem gillar inte mysterier och äventyr som utspelar sig i en liten småstad vid kusten? Jag har aldrig sett Netflixserien Outer Banks, men jag vet att ni som dyrkar den vet precis vad jag pratar om. The Lost Boys är inspelad i den kaliforniska kuststaden Santa Cruz, och filmen hade inte fungerat lika väl i innerstan. Det finns något säreget, stämningsfullt och sentimentalt med platser längs havet, inte minst på film.
Nostalgifaktorn: Vi vet alla känslan som väcks när man tittar på Stranger Things eller lyssnar på The 1975. Någonting som transporterar en till en värld och en tid där fantasi, nyfikenhet och äventyrslust var de enda känslorna man behövde följa. En speciell typ av eskapism som spelar på saknandet av en bortglömd trygghet. Känslan är genomgående i The Lost Boys, inte bara för att den utspelar sig för 36 år sen, men också för att den utforskar teman om just trygghet, äventyrslust och nyfikenhet.
Coola vampyrer: Om inte, de allra coolaste vampyrerna. Läste du inte texten? De kan flyga OCH de åker motorcyklar. Medan Edward Cullen i Twilight står uttryckslöst och deppar i ett hörn är de här vampyrerna ute och gör sånt som alla hade gjort om de var odödliga.
Nästa gång i Månadens VHS
Det här var alltså historiens allra första Månadens VHS-text! Förhoppningsvis faller The Lost Boys dig i smaken, men gör den inte det så avfärda inte mina tips framöver. Nästa månad dammar vi av ett helt annat kassettband – en av regissören James Mangolds tidigare filmer: Girl, Interrupted från 1999, med inga mindre än Winona Ryder och Angelina Jolie i rollerna.
