Månadens VHS: Stand by Me
Melankoli + sommar = sant? Uppenbarligen! Månadens VHS är Stand by Me – coming of age-filmernas mamma, som lyckas varva äventyr med existentialism.
Det är slutet på juli, och därav mitten på sommarsäsongen. Eller början på slutet av sommaren, som det brukar anses vara efter midsommar. Eller – för att dra det ännu längre, så är det helt enkelt början på slutet av… allt. Ja, det är svårt att komma underfund med att allting har ett slut, trots att det är så nära en ren och objektiv sanning man kan komma. Såpass att det är något vi oftast och helst undviker att tänka på. Men det kommer en tid då denna sanning måste konfronteras för att sedan, i bästa fall, accepteras.
Hej igen, förresten. Kul att du är tillbaka för 5:e upplagan av Månadens VHS. Och välkommen till dig som precis snubblat över detta. Normalt börjar inte texterna så vemodigt, istället brukar jag låtsas att du har en motpart som lever i början på 00-talet med hela VHS-filmklyschan: skateboards, Walkmans och gnuggisar – och hyrfilmer i VHS, såklart.
Men månadens film, hur somrig och äventyrlig den än är, har också en genomgående melankolisk underton – och därför kommer denna text fokusera på det. Så hämta månadens VHS, stoppa in den i bandspelaren och tryck på play!
En snabb synopsis
Stand by Me (1986) är en filmatisering av Stephen Kings novell The Body, regisserad av Rob Reiner. ”Rob Reiner?”, frågar du. En del kanske känner igen honom som pappan i några komedier, exempelvis Jess pappa i New Girl eller Jordan Belforts pappa i The Wolf of Wall Street. Med sådana biroller kanske det lätt flyger över huvudet på en att Reiner är en regissör i klass med Scorsese och Spielberg, med flera klassiker i sin repertoar: The Princess Bride, mockumentärens urmoder Spinal Tap, When Harry Met Sally och A Few Good Men (“I want the truth!” “You can’t handle the truth!” – Ja, den!). Känslorna i Reiners filmer varierar mellan att vara roliga, äventyrliga, seriösa och melankoliska – men alla har ett genomgående kännetecken: hjärta. Han går extra milen för att ge filmen en eftersmak som resonerar med alla människor på en själslig och emotionell nivå.
Stephen King var, och är, notorisk för att avfärda filmatiseringar av hans böcker, som till exempel den högaktade Kubrick-rullen The Shining (King hatade den så mycket att han istället gjorde en egen version i miniserieformat). Det sägs dock att han efter att ha fått en privat visning av Stand by Me, satt i tystnad under hela eftertexterna innan han lämnade rummet, för att senare komma tillbaka och berätta för Reiner hur tagen han blivit. Varför? Troligtvis för att filmen hade det hjärta som King tycker att filmatiseringar av hans andra böcker saknat.
I filmen introduceras vi till skribenten Gordie Lachance, som efter att ha läst en artikel om ett knivmord börjar minnas sensommaren 1959, när han och hans tre vänner var tolv år gamla. De hade varit ute på en lång upptäcktsfärd, under vilken de hittat en död 13-årig pojke i skogen. Det var dock ingen slump att just de hittade kroppen – en av vännernas bröder hade nämligen själv snubblat över liket, men valde att inte rapportera det till polisen då han nyss stulit en bil. Vännerna bestämde sig därför för att promenera flera mil för att officiellt bli de första att hitta kroppen och rapportera det, och därmed hamna i lokaltidningen (clout-chasing, 1959). På sitt mörka äventyr möter de hinder på vägen, samtidigt som de gör allt för att spendera tid tillsammans i vad de outtalat tror kommer bli deras sista sommar tillsammans.
Vad knivmordet som den vuxne Gordon läser om i tidningen har för koppling till just detta sommarminne får man inte veta förrän senare.
Att hitta mening, eller meningslöshet, och att konfrontera sin dödlighet
Hur många gånger har du inte stannat upp medan du beundrat en solnedgång, hängt med vänner sent in på natten, dansat eller ätit något vansinnigt gott och tänkt: “Jag är väldigt tacksam för det här, men jag vet också att det här har ett slut”. Jag påminns av ett citat från tv-serien The Good Place: ”Every human is a little bit sad all the time, because you know you’re gonna die, but that knowledge is what gives life meaning”.
Melankoli är ofta känslan som uppstår när glädjen oundvikligt befläckas av några droppar sorg på grund av det vi alla vet är säkert: allting har ett slut. Just den känslan är genomgående i Stand by Me. Trots att vi följer pojkarna genom en massa olika spännande händelser, som när de blir jagade av en arg gubbe med hund, klarar sig från att bli påkörda av ett tåg, och när de blir helt täckta av blodiglar efter att ha ramlat ner i ett träsk — är den melankoliska känslan överhängande ändå. Att syftet med vandringen är att leta efter en död kropp betyder också att de bokstavligen kommer ansikte mot ansikte med döden. De kommer också alla från trasiga hem och finner tröst hos varandra, även om vissa saker i filmen indikerar att sällskapet inte alltid kommer att bestå.
Du minns nog de gånger man som barn fick sova över hos en kompis. Och särskilt minns du kanske att det var när lamporna släcktes och det var läggdags, som man hade de mest flummiga, intellektuella och sårbara diskussionerna: ”Hur tror du att du kommer dö?” ”Tror du Gud har humor?” ”Kan man bygga en koja av lasagneplattor?”. Nåväl, visserligen uppstod dessa konversationer och frågor för att krama ur det mesta av det roliga man haft under dagen med polarna. Men ironiskt nog är det oftast de frågor vi vill ha konkreta svar på allra mest, som endast kan besvaras spekulativt.
Stand by Me är ingen flummig arthouse-film som utforskar melankoli på ett sätt som endast är upp till tolkning, utan den vilar liksom på axlarna av just den fasen i barndomen under vilken existentiella frågor och melankoli frodas. Det är en coming-of-age-film, som går steget längre än att bara utspela sig i övergångsfasen från barn till vuxen. Den får en att fundera på frågor som vad vår lott i livet är och vart vi är på väg. Accepterar vi vår lott, ignorerar vi den eller gör vi allt för att ändra den? Och den underliggande frågan i kärnan av filmen är den fråga som många av oss ställer långt senare i livet – vad sjutton spelar det för roll vad jag gör, om jag ändå ska dö?
Rob Reiners Stand by Me är en film som är relaterbar livet ut. Vi kommer alltid att vara de fyra pojkarna, och egentligen är vi alla i en oändlig coming-of-age-fas på en lång promenad som, så länge vi åldras, tar oss närmre döden, steg för steg. Men vi lever också fram tills dess. Vi fortsätter att lära oss, fortsätter att brottas, göra misstag på vägen, hittar på dumheter. Framförallt fortsätter vi att andas.
Filmen The Lobster (2015) har en av världens mest udda premisser: i en halvdystopisk framtid skickas människor som anses vara för gamla för att vara singlar till ett center för att mingla och hitta en partner. Om personen inte lyckas hitta en partner förs deras medvetande över till ett valfritt djur, och de får leva ut sitt liv som det djuret. I en scen från filmen ska en ung och kvinna snart gå igenom processen och bli en pony. Men innan dess får hon vissa förmåner, som att välja en sista valfri maträtt – och valfri film. Utan att tveka, väljer hon Rob Reiners Stand by Me. Jag vet inte vad jag hade valt för sista måltid, sista låt eller sista film. Men jag vet att jag hade velat komma till ro med slutet, och accepterat det. Med Stand by Me hanterar den unga kvinnan sin mortalitet.
Varför du bör se Stand by Me
Miljön: Filmen utspelar sig i Stephen Kings egna, fiktiva lilla amerikanska småstad Castle Rock. Inspelningen skedde däremot i en alldeles riktigt liten stad i Oregon. Ni som sett Stranger Things, Twin Peaks eller liknande underhållning med stark nostalgifaktor, kommer definitivt tycka om miljön.
Musiken: Melankolisk och vacker. Munter och ledsen på samma gång. Lead-temat är dessutom en lågmäld symfoniversion av just låten Stand by Be.
Skådespeleriet och dialogen: Alla fyra pojkar i den här filmen gör en fantastisk insta och skådespelar så naturligt att man ibland glömmer att de är skådespelare. De avbryter varandra, säger töntiga skämt och svordomar bara för att. De spelar precis såsom tolvåriga pojkar brukar bete sig. Men den som sticker ut mest är den tragiskt bortgångne River Phoenix, storebror till ingen mindre än Joaquin Phoenix. I en hjärtskärande scen där han öppnar upp sig för Gordon, är det varken musiken eller handlingen, men helt och hållet hans uttryck som ger en gåshud.
Minnesvärda citat
“Wish the hell I was your dad. You wouldn’t be goin’ around talkin’ about takin’ these stupid shop courses if I was. It’s like God gave you something, man, all those stories you can make up. And He said, ”This is what we got for ya, kid. Try not to lose it.” Kids lose everything unless there’s someone there to look out for them. And if your parents are too fucked up to do it, then maybe I should.”
Nästa vecka i Månadens VHS
Tack för att ni ännu en gång läste Månadens VHS. För att balansera ut, så blir nästa text mycket livfullare. Vi tar oss till Hawaii, bland spirituella surfare och teatraliska bankrånare.
Vi ses!
