Månadens VHS:
Do the Right Thing
Fight the power! Men hur? Det är frågan som ställs i Do the Right Thing (1989) – en av Spike Lees mest ikoniska filmer (eller ”joints”, som Lees filmer ibland kallas i folkmun). Den har en stjärnspäckad rollista, en färgglad stil och ett budskap som resonerar.
Månadens VHS är här igen och det är tredje gången gillt! Den här gången är den publicerad lite senare än vanligt, men i all ödmjukhet skulle jag säga att den här månadens film är värd att vänta på.
Låt oss förflytta oss till VHS-världen, där din 00-taliga motpart befinner sig.
Det är en varm försommar. Du ger din Tamagotchi ett kalkonben att tugga på och några words of affirmation (jag vet inte, jag har aldrig haft en Tamagotchi) innan du rullar iväg i dina Teenage Mutant Ninja Turtles-inlines till videobutiken (jag tänker mig att det var peak-trendigt med TMNT-inlines på 90-talet). I takt med att du växer upp och blir medveten om samhällsklyftorna och orättvisorna i din egen omgivning, börjar du reflektera över dina värderingar och vad som är rätt och fel.
“Var sjutton hittar jag något som är en kombination av ALLT det där?” frågar du (och hade du varit i en gammal instruktionsvideo i utbildningssyfte, så hade du brutit den fjärde väggen och tittat in i kameran samtidigt som du ställde frågan, medan jag hade varit berättarrösten du kommunicerar med). Say no more! För som vanligt så har denna upplaga av KULT Magasin av en ren och skär tillfällighet tips på en film som är klippt och skuren för just dig i precis denna stund.
Så, du rullar fram till kassan i dina asfräna TMNT-inlines, så smooth/elegant att kassören du har en crush på lägger märke till dig medan du bläddrar igenom din superhippa KULT-tidning. Du stannar på sidan om Månadens VHS och läser att det denna maj blir filmen Do the Right Thing, från 1989.
Berättelsen visar ett segregerat Brooklyn, med primärt afroamerikanska medborgare och andra minoriteter. Man följer deras vardag, samtidigt som de tacklar strukturell rasism och samhällsklyftor. Den har både drama och humor med en ikonisk estetik.
Filmen är lika absurd som den är viktig. På sin tid fick den två Oscarsnomineringar och har nu fått kultstatus. Precis som filmtiteln hintar så är poängen att skapa en diskussion – att ta sig an frågan om vad som egentligen är det rätta att göra.
En snabb synopsis
Filmens handling äger rum en sommardag under en värmebölja. Likt Clerks, en annan ikonisk 90-talsfilm, utspelar sig berättelsen på en begränsad yta med olika karaktärer som kanske inte bidrar till en konkret handling, utan till olika, orelaterade händelser i samma miljö. Även om det ändå finns en röd tråd, så är konceptet mer som en titt in i deras vardag, snarare än en klassisk dramatisk berättelse.
Mookie (Spike Lee) är filmens huvudkaraktär. Han ser orättvisorna runt omkring sig: rasismen, den sociala utsattheten och segregationen. Trots det håller han sig helst undan konflikter, och vill egentligen bara tjäna fickpengar. Han är inte helt åsiktslös, kan konfrontera ibland, men vill egentligen ha det lugnt omkring sig.
Mookie jobbar som pizzaleverantör åt den amerikansk-italienska pizzabagaren Sal (Danny Aiello) och hans två söner Vito (Richard Edson) och Pino (John Turturro). Sal och Mookie tjafsar rätt mycket med varandra, och under ytan bär båda två på fördomar om varandra och deras respektive etniciteter; den ena italienare, och den andra afroamerikan. Ändå är Mookie någon som Sal värnar om, och har gjort under nästan hela Mookies liv – och vice versa. Sal och Mookie reflekterar hela området. Det finns tjafs, men också en underliggande respekt och hänsyn som hålls samman av att de alla bor i ett marginaliserat område och att de alla blir rasifierade och trakasserade av polisen. Men – i takt med den stigande värmen växer frustrationen mellan invånarna.
Rollistan är inget mindre än stjärnspäckad. Samuel L. Jackson, Rosie Perez, Giancarlo Esposito (japp, du läste rätt – innan han blev Gustavo Fring och Moff Gideon spelade han en jobbig, extravagant aktivist i Spike Lees film – nästintill en comic relief. Man måste se det för att tro det), John Turturro, Martin Lawrence och Danny Aiello, som nominerades till en Oscar för sin roll som Sal. Utöver själva berättelsen och samhällsåtergivningen, är filmen otroligt färgstark och stilistisk. Det ryker 90-tal i bästa bemärkelse, med färgglada kläder och gator skildrade genom intressanta kameravinklar som med tiden blivit unikt associerade med Spike Lee.
Antirasism till sin spets
Do the Right Thing handlar onekligen om rasism och strukturell orättvisa, framförallt mot svarta. Det är en milstolpe i svart filmhistoria, och likt Jordan Peeles filmer idag, har den gjort ett särskilt intryck för att den gestaltar den svarta kampen i en modern kontext. Den visade, och visar än idag, att kampen för rättvisa och jämlikhet inte är över.
Lee är dock mån om att påminna tittarna om att rasism inte bara drabbar afroamerikaner, och att antirasism inte slutar med dem. Och även om filmens fokus främst rör just den gruppen, handlar berättelsen i stort om Brooklyns förorter och alla minoriteter som lever där.
Denna påminnelse var inte självklar då, och är inte självklar nu. Till exempel: det har inte undgått något hiphop-head att Jay-Z också är från Brooklyn. När han var gäst på David Lettermans talkshow My Next Guest Needs No Introduction, så hade han och Letterman ett samtal om “mass incarceration” – en term som beskriver hur USA fängslar minoriteter, visserligen främst svarta män, i större utsträckning än vita. Under diskussionen ville Letterman fokusera på afroamerikaner, medan Jay-Z hela tiden flikade in med “and Latinos too”, för att tillägga att det inte bara är svarta som drabbas av detta. Eller för att ta ett exempel i närmare anslutning: när svenska rapparen 1Cuz var gäst på podden Raseriet och märkte att konversationen kring strukturell rasism nästintill uteslutande handlade om svarta, flikade han också in, likt Jay Z, att rasismen i Sverige också drabbar andra, som exempelvis araber och latinos.
Do the Right Thing kunde uteslutande ha handlat om afroamerikaner, och det hade varit befogat. Det är Spike Lees film, och han har mer än rätt att återge sin verklighet som svart amerikan. Men han ville återge en rättvis bild av Brooklyn, och precis som om någon återger livet i en svensk förort, är det svårt att göra det utan att ta hänsyn till den kulturella mångfald och den på vissa sätt gemensamma sits som nästan alla minoriteter i segregation sitter i.
Med det sagt är en av filmens viktigaste och starkaste premisser polisbrutalitet mot svarta. I mitt bästa försök att inte spoila något, är en minnesvärd scen i filmen direkt baserad på det verkliga mordet på Michael Stewart, en svart man som under 1983 ströps till döds efter att ha blivit påhoppad av 11 poliser. Det är därför inte konstigt att filmen dök upp till ytan igen år 2020 i samband med Black Lives Matter-rörelsen, till följd av mordet George Floyd. Han dödades av en polis på nästan samma sätt som karaktären i filmen och Micheal Stewart – och filmen är ändå drygt 30 år gammal. Drygt 30 år gammal! Inte nog med det – bara fem år innan filmens 30-års jubileum mördades Eric Garner av poliser, ännu en gång på ett liknande sätt. I en intervju med The New York Times, i samband med filmens jubileum, förklarar Lee passionerat varför filmen fortfarande är relevant:
“A lot of things in this film, even though it was written 31 years ago, are still happening today. Black and brown people are still being murdered today by police forces across the United States of America. And the people who inflict this death walk free. Don’t get fired. Don’t get suspended.”
Kontraster och uppenbara stereotyper
Varmt mot kallt. Svart mot vit. Hat mot kärlek. Filmen är full av kontraster i olika former för att nyansera diskussionen om hur rasism tar sig uttryck och strukturella orättvisor ska bemötas. Vad är svaret?
Lee berättade i en intervju att när filmen släpptes på bio brukade han klä ut sig och hänga kvar i lobbyn för att höra folk diskutera och dela sina åsikter. Filmskaparen är känd för att vara övertydlig med sitt budskap, men just Do the Right Thing är mer säregen. Hans slutsats är att rasism fortfarande finns och frodas, och att den är ett hot mot svarta, ett välfungerande samhälle och mot andra minoriteter. Lee ger dock inget svar på hur den ska tacklas. Filmen försöker istället navigera igenom frågan med hjälp av uppenbara stereotyper. Du läste rätt. Du har karaktärer som Buggin Out (Esposito), den typiska, högljudda och hänsynslösa aktivisten som vill bojkotta Sals pizzeria för att han bara har bilder på kända italienska amerikaner på restaurangväggen, men inga bilder på ikoniska afroamerikaner. Vi har karaktärer som Da Mayor (Ossie Davis), en typisk orten-amo och en utav de äldsta männen i området, som är diplomatisk och vill minska hatet och ilskan bland ungdomarna och rikta det uppåt, istället för sinsemellan. Han är väl medveten om söndra-och-härska-taktiker och vill inte se det implementeras i sitt område. Du har Sal och hans söner Vito och Pino, som hade kunnat vara vilka Sopranos-karaktärer i sättet de gestikulerar händerna och svär på italienska, särskilt Pino, som i ännu en kontrast, är lika besatt av afroamerikansk kultur som han hatar svarta. I området finns också några koreaner som äger en livsmedelsbutik och pratar med en stark brytning, och Tina (Rosie Perez), Mookies babymama – en högljudd, svordomsidkande latina.
Jag vet. Det kan tyckas problematiskt att ha en film som spär på med uppenbara stereotyper. Men det är också det som är poängen! Du ser dessa karaktärer genom hur de uppfattar varandra. Det är grova och fördomsfulla generaliseringar rakt igenom. Detta förtydligas rätt starkt i en specifik scen: en av Lees filmvarumärken är när karaktärerna bryter fjärde väggen och pratar med publiken för att uttrycka de egentligen tänker. Efter ett banalt gräl mellan olika karaktärer, får vi ett montage som börjar med att Mookie tittar in i kameran och spottar ur sig de mest rasistiska fördomarna han har mot italienare, följt av Pino som gör samma sak, men då om svarta, följt av en annan karaktär som riktar hatet mot koreaner, och koreanska butikägaren (Steve Park) som i sin tur spottar ur sig glåpord om judar, och till sist polisen som beskriver sitt hat mot svarta.
Ingen i den här berättelsen är alltså genomgod. I takt med att värmen ökar så ökar frustrationen mellan dem, trots att den borde riktas upp, mot makthavarna, mot polisen. Och frågan återstår: vad är det rätta att göra? Hur tar man tag i rasism och strukturella orättvisor? Gör man det med våld? Eller gör man det fredligt?
Filmen vill inte ge ett svar, och det understryks i slutet, när två olika citat, ett av Malcolm X och ett av Martin Luther King, dyker upp på rutan; den första a förespråkar våld mot de som förtrycker, och menar att det inte ens är våld om det är i självförsvar. Den andra menar att mörker inte kan fördriva mörker – bara ljuset kan göra det, och därav kan man inte bemöta förtryck med samma medel.
Varför du bör se Do the Right Thing
Temat: Det är antirasism dragen till sin spets, men också en film du kan visa till den där släktingen med skeva värderingar. Filmen tror på kommunikation och är därför gjord för att väcka debatt, utan att demonisera.
Musiken: Utöver det ikoniska soundtracket Fight The Power av Public Enemy, är själva filmmusiken stark. Jag kan säga såhär: berörande filmmusik är en del av att se en Spike Lee joint – musiken i Malcolm X, Blackkklansman och Da 5 Bloods är berättarröster i sig. Även om det är två olika kompositörer (arrangemanget i den här filmen står The National Spiritual Orchestra för, och de tre sistnämnda har trumpetaren Terence Blanchard skrivit), så har båda en stark prägel på narrativet.
Stilen: Ikonisk. Nike Air, Jordans, basketlinnen i olika färger. Färgglad graffiti och konst ritad med kritor på gatan. Stilen är 90-talets New York, och den är aldrig ur stil. Det är som att du satt på dig VR-glasögon och hoppat in i en Keith Haring tavla, men med en Spike Lee-touch. Filmens stil gör än idag ett intryck: bara häromdagen släppte hiphopduon KAYTRAMINÉ sitt självbetitlade debutalbum. Googla omslaget och försök övertyga mig om att estetiken i Do the Right Thing inte haft ett inflytande.
Filmfotot: Spike Lee är uppe bland Wes Anderson, Paul Greengrass och Alfonso Cuarón när det kommer till en unik stil, inte minst i användandet av kameran. Fotot, av Ernest R. Dickerson, ger ett extra lager till en berättelse som redan har så många.
Minnesvärda citat:
“Let me tell you the story of Right Hand, Left Hand. It’s a tale of good and evil. Hate: it was with this hand that Cain iced his brother. Love: these five fingers, they go straight to the soul of man. The right hand: the hand of love. The story of life is this: static. One hand is always fighting the other hand, and the left hand is kicking much ass. I mean, it looks like the right hand, Love, is finished. But hold on, stop the presses, the right hand is coming back. Yeah, he got the left hand on the ropes, now, that’s right. Ooh, it’s a devastating right and Hate is hurt, he’s down. Left-Hand Hate KOed by Love.”
– Radio Raheem (Bill Nunn), Do the Right Thing
Da Mayor: Doctor
Mookie: C´mon, what. What?
Da Mayor: Always do the right thing.
Mookie: That’s it?
Da Mayor: That’s it.
Nästa gång i Månadens VHS
Vi är olika, och olikheterna kan göra oss frustrerade på varandra — såpass frustrerade att det kan leda oss in i hat. Är det inte bättre att se varandras olikheter som det som gör oss unika? Att göra det som är rätt kanske inte alltid är skrivet svart på vitt i en manual — men man kan alltid sträva efter det. And that’s the truth, Ruth!
Nästa månad hoppar vi från en Lee till en annan. Och jag tänkte att istället för att direkt avslöja vilken film det blir, ge er en hint att grubbla över: Goth och grunge som bara den, elgitarr, corpse paint, hämndlystnad och, om än diskuterbart, en av de första kinesisk-amerikanska superhjältarna i Hollywood.
Vi ses nästa månad!
