Månadens VHS: Capitães de abril
Månadens VHS är tillbaka! Den här gången beger vi oss till ett land som ligger nära hjärtat för många av oss här på KULT: Portugal.
“Desemerdar” är, utan tvekan, mitt favoritord på portugisiska. Dess bokstavliga översättning är “att avskita sig själv”, att ta sig ur en jobbig situation med en så liten insats som möjligt. Detta, om du frågar mig, är hur jag skulle välja att generalisera portugiser. Om du frågar en portugis kanske de också håller med, men mest troligt hade de använt ordet “saudade”: Längtan efter en tid som är förbi, eller en tid som aldrig funnits.
Jag minns hur jag gick fram till en busschaufför under tiden jag bodde i norra Portugal och frågade om han hade en tidtabell. Han svarade “nej”. Då frågade jag “När åker du då?”, varpå han bara ryckte på axlarna, följt av en suck, som att jag ställt den absolut mest orimliga frågan han hört under sin livstid. En väldigt portugisisk gubbrespons. Desemerdar och saudade på samma gång.
Portugiser är ett av de mest fascinerande folken jag mött, och ännu mer fascinerande är deras historia. Vi är flera här på KULT som har Portugal nära hjärtat och därför är Månadens VHS en film från detta vackra land och dess vackra folk. En berättelse som handlar om portugisernas saudade samtidigt som den konfronterar deras desemerdar. En film om Portugals mest avgörande ögonblick i modern tid.
En kort synopsis
Capitães de abril är en portugisisk film från 2000 regisserad av Maria de Medeiros, som också spelar en av huvudrollerna i filmen. Filmen skildrar Nejlikerevolutionen som ägde rum i Portugal den 25 april 1974. Revolutionen, som utfördes av en grupp militärer inom de väpnade styrkorna och stöttades av folket, markerade slutet på nästan femtio år av diktatur under Estado Novo-regimen. En revolution vars startskott var inget mindre än en låt på radio: Grândola, Vila Morena av José Afonso. En revolution som ofta kallas “blodlös”, då nästintill ingen miste sitt liv.
Filmen följer några av de centrala personerna i revolutionen, inklusive den alldeles verkliga soldaten Salgueiro Maia (Stefano Accorsi), som var en av de främsta ledarna för kuppen. Genom deras ögon får vi en inblick i de spänningar och den beslutsamhet som drev dem att agera mot regimen. Regissören Maria de Medeiros spelar Antónia, en ung journalist som blir involverad i revolutionens händelser.
Capitães de abril är mer än bara en historisk återgivning; den är en hyllning till mod och beslutsamhet, och en uppmaning om att frihet är värt att kämpa för. Men den lyfter också fram de mänskliga aspekterna av revolutionen; det klantiga tillvägagångssättet, osäkerheten och efterföljderna. En film som vädjar till portugiserna att ta vara på sin frihet. En film för portugiser, av portugiser.
Filmen mottogs väl både i Portugal och internationellt, och den prisades för sin gripande berättelse och starka skådespelarinsatser. Med sin realistiska skildring och emotionella djup har Capitães de abril blivit en viktig del av den portugisiska filmkulturen och ett kraftfullt minne av en avgörande stund i landets historia.
“Man måste förvalta friheten”
Jag minns hur jag den 25 april tidigare i år åkte till den portugisiska småstaden Grândola. Min portugisiska vän och jag skulle avsluta vår roadtrip från Algarvekusten upp till norra Portugal, där vi båda bodde. Hon ville att vi skulle stanna i Grândola på vägen, på grund av dess betydelse under revolutionen. Det var nämligen Grândola som protestsångaren José Afonso sjöng om i låten som signalerade startskottet för revolutionen, när den spelades på radio den 25 april, för femtio år sedan.
Ingen av oss hade varit i Grândola innan. Denna dag förväntade vi oss någon slags tillställning. Men staden var tyst och lugn. Den gjorde inget väsen av sig. Det fanns någon enstaka affisch med en nejlika på. Men inget mer än så.
“Såhär kan frihet också se ut”, tänkte vi. Friheten att “desemerdar”, att avskita sig själv och hålla sig borta från trubbel. Friheten för “saudade”, att använda sin frihet att längta efter ännu bättre tider. Kanske är en blandning av dessa två just tystnad. Och kanske var tystnaden ett extra högt uttalande just denna dag.
Hade Maria de Medeiros varit i Grândola just då, hade hon kanske haft ett och annat att säga. I en intervju i The Guardian berättar hon om budskapet hon hoppades att portugiserna skulle få med sig efter eftertexterna:
”Man måste förvalta friheten, och ibland inser man inte att man redan har förlorat den. Det var det budskapet som kaptenerna gav mig. Det är alltid lättare att lyda än att inte lyda – men vi måste alltid ha en liten röst i bakhuvudet som säger att vi kanske måste vara olydiga nu.”
För Medeiros är kampen för frihet inte det enda budskapet hon vill förmedla med sin film. Tvärtom vill hon berätta en varnande berättelse. När hon gjorde Capitães de Abril hoppades hon att den skulle påminna portugiserna om att deras frihet inte kan tas för givet. Det är i alla fall det budskap som revolutionärerna hon intervjuade inför filmen ville att hon skulle understryka i sitt verk.
“Detta är en statskupp. Får vi komma in?”
Medeiros lyckas också vara lika konfronterande som nyanserad i återberättandet av händelserna. Hon gjorde en stor insats i att intervjua soldaterna som var med i revolutionen. Capitães de abril är därför långt ifrån en hjältefilm. Den visar de klantiga aspekterna av revolutionen, och handskas med Portugals brutala ockupation i Afrika. Det må ha kallats en blodfri revolution, men efter alla massakrer i Moçambique, Angola och Guinea hade Portugal redan blod på sina händer. Även om en del äldre portugiser idag inte vill prata om det som hände i kolonierna, är Medeiros inte rädd för att lyfta fram Portugals mörka historia, som var en stor bidragande faktor i revolutionen.
Filmen påstår sig inte vara moraliskt överlägsen i vartenda perspektiv. Den handlar helt enkelt om portugiser, och vad portugiserna gjorde för att bli fria från diktatur. Med absurda scener förstår vi att revolutionen inte var en vattentät plan, utan en desperation för frihet som inte kunde vänta. Filmen innehåller bland annat stridsvagnar som rullar på Lissabons livliga gator och ett mörkt komiskt ögonblick när klumpiga soldater tar över en radiostation med repliken: ”Detta är en statskupp – får vi komma in?” Par som smyger iväg för att ligga med varandra i stridsvagnar och förhandlingar mellan fascister och revolutionärer i ett komiskt utbyte: ”Vem bestämmer?” frågar en gammal officer, varpå revolutionärerna svarar: ”Det gör vi allihop”.
Varför du bör se Capitães de abril
Portugal: Ett av de vackraste länderna i världen. Lissabon har en tidlös charm, och det som visas i filmen är bara en bråkdel av hur staden är i verkligheten.
Regin: Maria de Medeiros var helt rätt person för jobbet. Ett återberättande ur både de civilas perspektiv och soldaternas är ett genidrag.
Berättelsen: Capitães de abril är en bra film, men egentligen bara en crash-course och en sammanfattning av en väldigt fascinerande och väldigt sann historisk händelse. Nejlikerevolutionen är en revolution utan dess like.
Nästa gång i Månadens VHS:
Ja, kära ni. Just nu står det tomt. Ibland är det helt enkelt så. Man är bara en människa. Jag tar en titt på min Letterboxdlista och försöker hitta något lämpligt för just juni. Men för den som vill och vågar är det bara att skicka ett förslag. Jag är bara ett klick bort. Vi ses nästa månad!
