Månadens VHS: Candyman

Säg hans namn fem gånger i spegeln. Om du vågar. 

Halloween närmar sig, och jag har bestämt mig för att fokusera på skräck under hösten. Men skräck behöver nödvändigtvis inte vara filmer som i förstahand är skapade för att skrämmas. Månadens VHS är snarare i klassisk spökhistorie-anda en berättelse som använder ett monster och en urban myt för att belysa ett samhällsproblem — i det här fallet segregation, rasism och klasskillnader. 

Candyman: En kort synopsis

Candyman (1992) är en kultförklarad skräckfilm regisserad av Bernard Rose, baserad på Clive Barkers novell The Forbidden. Filmen följer Helen Lyle (Virginia Madsen), en forskarstudent vid University of Illinois i Chicago, som är intresserad av att utforska lokala urbana myter. När Helen och hennes vän Bernadette (Kasi Lemmons) undersöker myten om Candyman, en övernaturlig gestalt med en krok till hand som sägs kunna framkallas genom att säga hans namn fem gånger framför en spegel, blir Helen indragen i en mardrömslik värld av våld och skräck.

Candyman (Tony Todd) är en tragisk och komplex karaktär – en svart konstnär och son till en slav som brutalt mördades på 1800-talet genom att vara fastbunden och bli uppäten av tusentals bin, samtidigt som mördarna hugger av hans hand och ersätter den med en krok (lyckligtvis visas inte detta i filmen, utan nämns bara). Allt detta på grund av en kärleksaffär han hade med en vit kvinna. 

Genom att knyta samman teman som rasism, klasskillnader, urbanisering och gentrifiering skapar filmen en unik blandning av social kommentar och psykologisk skräck.

En produkt av sin tid

I Månadens VHS om Twister pratade vi om sportfilmsformeln, där en bra actionfilm är egentligen en drama som sätter berättelsen först, och där all action är sekundär — inte tvärtom. Detta gör att actionscenerna inte blir ett avbrott från berättelsen, utan bidrar istället till en helhetsupplevelse.  

Likaså är det med skräck. För oss som högmodigt och malligt påstår att ingen skräckfilm någonsin har skrämt oss, krävs det ju betydligt mer än jumpscares och splatter för att vi ska stimuleras och omslutas av berättelsen. Resultatet blir en bra berättelse, och således en bra film: The Exorcist handlar om att ifrågasätta sina övertygelser, The Witch handlar om religionstrauma, The Fall of the House of Usher (som visserligen är en miniserie) handlar om konsekvenserna av girighet och maktmissbruk, och Candyman handlar om segregation, rasism och den vita medelklassens roll i att upprätthålla det. 

Filmen har väckt diskussioner och inspirerat stora namn inom skräckgenren — inte minst Jordan Peele. Men trots sin tidiga sociala kommentering är Candyman på många sätt en produkt av sin tid, vilket innebär att den inte är helt obefläckad av problematik. 

“Helen Lyle, som spelades fantastiskt av Virginia Madsen, är lite av en fisk på torra land i Cabrini-Green. Filmen fokuserar på hennes rädslor, och därav blir publiken rädd för det här svarta området. Nu är Cabrini-Green rivet och gentrifierat, och berättelsen som jag ville berätta nu var istället min rädsla för det vita området. En spegelvänd bild av föregångaren”, berättade Jordan Peele i en intervju med The Movie Times. 

Jordan Peele, som producerade och skrev delar av manuset till sequeln från 2021 med samma namn, är ett stort fan av Candyman, men förstår ändå att den gick en vinglig balansgång mellan att skarpt kritisera white saviorism samtidigt som den på många sätt råkade främja det. Helen, en vit, privilegierad akademiker, som även bor i en fin lägenhet i ett gentrifierat område som ingick i samma byggnadsprojekt som Cabrini-Green, utnyttjar stadsdelen för sin forskning och förvandlar invånarnas lidande till sitt eget projekt. Men genom att undersöka legenden om Candyman ignorerar hon invånarnas verklighet genom att distansera sig bakom sitt eget privilegium. 

Candyman väcker ändå diskussion och lyfter fram problem med makt och privilegier och belyser hur vita berättelser ofta dominerar på bekostnad av marginaliserade röster. Att därför också skapa skurken Candyman blev också ett sätt att introducera ett gediget filmmonster som kunde stå jämsides med de andra vita skurkarna. 

“Filmen kom ut när jag var tretton. Det är en av mina favoriter och hade ett stort inflytande. Vi hade ingen svart Jason (Friday the 13th), vi hade ingen svart Freddy (Nightmare on Elm Street). Men när Candyman kom så kändes den väldigt vågad. Det var en av de filmerna som sa att svarta kunde vara med i filmer och vara badass”, berättade Peele.

Cabrini-Green i Sverige

Filmens atmosfär är en av dess starkaste sidor, med ett dystert och realistiskt porträtt av Chicagos Cabrini-Green-komplex, även om platsens positiva aspekter faller mellan stolarna (något som inte skulle tas itu med förrän i remaken 2021). Cabrini-Green var ett verkligt bostadsområde som var känt för sin fattigdom och brottslighet. Skicket av byggnaderna, levnadsstandarden och de förhållanden som invånarna i Cabrini-Green levde i var under all kritik, och i Candyman skildras området ofiltrerat. Ryktet om Cabrini-Green som våldspräglad bostadsområde fanns även långt innan Candyman terroriserade Chicagoborna. 

Men även om Candyman försökte lyfta fram samhällsklyftorna, rasismen och de strukturella orättvisorna gjorde den tyvärr inte mycket för att nyansera perspektivet kring Chicagos utsatta områden. Snarare gödde den en demonisering av Cabrini-Green, stämplad som en symbol för sociala problem, och en plats som många såg på med skräck och fördomar.

För Cabrini-Greeninvånarna var det däremot också en plats av gemenskap och samhörighet, där familjer stod sida vid sida och stöttade varandra trots utmaningarna de mötte från polisvåld, korruption och ett samhällssystem som svikit dem.

Den nyanserade perspektivet av Cabrini-Green framkommer bättre i uppföljaren från 2021. När regissören Nia DaCosta fick chansen att skapa en ny tolkning av Candyman ville hon ge ett nytt perspektiv på Cabrini-Green – en bild som behöll skräckelementen från originalet men också skiljde monstret från de verkliga människorna som bodde där. Hon strävade efter att belysa hur den första filmen förstärkte negativa stereotyper om svarta bostadsområden och istället visa de verkliga kämparna som stod emot samhällelig nonchalans och segregering.

I en intervju med TIME säger hon: “Originalfilmen gav definitivt näring åt en rädsla för det svarta samhället, och i synnerhet för den svarte mannen. Jag ville inte göra den här typen av film där man sa ‘Herregud, det här är en fruktansvärd plats där fruktansvärda saker händer, för här bor de här människorna´”.

Vidare i intervjun berättar hon ”det här är ett samhälle som har varit kroniskt underförsörjt under en mycket lång tid”.

Stadsdelar är inte förorter

Det hemsökande monstret Candyman var en manifestation och ett resultat av förtryck, liksom Cabrini-Green var ett resultat av statens och samhällets nonchalans och oaktsamhet. Ett resultat som är närmare oss svenskar än vi tror– nte bara på grund av hur  platsen ser ut, utanäven av vår  inställning till våra egna utsatta områden. 

Även om Candyman är en väldigt amerikansk myt, och själva myten är ett amerikanskt resultat, finns det flera tankeställare i filmen som ger möjlighet för tittaren att dra paralleller till vårt eget samhälle i Sverige.

Jag minns min egen uppväxt i Stockholmsstadsdelen Rinkeby, ett område som alltid hamnar bland de tre första platserna på Polisens återkommande lista av Sveriges mest utsatta områden, men som är det närmaste ett hem jag haft. Jag minns än idag hur allt färre ljushåriga och blå-och grönögda personer befann sig på blåa linjens tunnelbana ju närmare Västerort man kom. Efter Duvbo, som tillhör Oskar Linnros glorifierade hemstad Sundbybergs kommun, var det nästan uteslutande bara vi som var invandrare och/eller personer med icke-svensk påbrå kvar i tunnelbanevagnarna. Jag förstod också att det var vi i vagnen som var bland Sveriges allra fattigaste.

Det finns en översittarkomplex som stärks av att det är så segregerat. En översittarkomplex som tar sig i uttryck i hur man talar om dessa områden, med en ton som är snarlik den som välgörenhetsorganisationer har när de ber dig donera till deras verksamhet i ett utvecklingsland. 

Detta är konsekvensen av segregation: distansering, vilket är den största fallgropen som även den mest förortsvänliga medelklassvensken kan falla in i. 

Rinkeby är faktiskt inte en förort. Det är en stadsdel. Det är Stockholm. Rosengård är Malmö. Biskopsgården är Göteborg. Och det är inte Rinkeby, Rosengård och Biskopsgården som har problem med fattigdom, strukturell orättvisa och segregation. Det är Stockholm, Malmö och Göteborg. 

De scener som var mest talande i Candyman var snapshots av staden. I de första scenerna i Candyman får vi se förtexter över ett fågelperspektiv på Chicago, som sedan avslutas med att se bin som svärmar runt John Hancock Center, Chicagos kända landmärke. En byggnad som står i stark kontrast till projektet Cabrini-Green. Fågelperspektivet återkommer sedan varje gång Helen åker tillbaka till Cabrini-Green för att forska. Hon är en white savior som kommer dit för att utföra sitt arbete, men som också kan distansera sig. 

De vita kan få ha ett fågelperspektiv, men bisvärmen undgår inte dem. Candyman är där. För Cabrini-Green var aldrig en främmande plats. Cabrini-Green var alltid i Chicago.

Varför du bör se Candyman:

Det blev en lång text denna månad. Det mesta kanske lät som en kritik av Bernard Rose fantastiska verk. Men det var snarare en nyansering. Candyman är en bra film som har förtjänat sin plats bland kultskräckisarna. Och utöver dess sociala kommenteringen har den en massa andra bra kvalitéer:

Skådespelarna: Personerna i filmen känns verkliga och påtagliga, och det är helt på grund av skådespelarnas insatser. Tony Todds röst som Candyman är också den perfekta blandningen mellan creepy och badass. 

Musiken: Philip Glass ikoniska och minimalistiska musik bidrar till den kusliga stämningen och ger filmen en nästan drömlik kvalitet. 

Miljön: Cabrini-Greens baksidor lyfts fram mer än dess framsidor, men Candyman ger ändå en rå och ofiltrerad inblick i de amerikanska storstädernas mest utsatta områden, samtidigt som den på något konstigt sätt behåller den höstiga Halloweenkänslan. 

Skräck: För den som ändå vill se en skräckfilm just på grund av dess skräckelement, är Candyman definitivt ett måste!

Nästa gång i Månadens VHS:

Halloween är till för alla. Något kusligt kan samtidigt vara något mysigt. Inför just halloween blir det därför en film där även den som helst gömmer sig bakom täcket under den tamaste av obehagliga scener får en trevlig upplevelse.