Khadra Osman om poeternas nation, att minnas folkmordet och att krossa mediala bilder
KULT talar med estradpoeten, storytellern och människorättsaktivisten Khadra Osman. Hon berättar om hur poesin gick från att i barndomen vara något namnlöst till att bli en lek med ord och rytm på scen framför andra – en lek där hon kan dela sitt och andras livsöde, fri från rasismens bojor och slag. Om att där ges ett utrymme att tala för de ohörda, att visa unga kvinnor som ser ut som henne att deras drömmar är möjliga. Att de ska ta för sig, hur mycket omvärlden än sätter sig emot.
När Khadra Osman svarar är det andra gången jag hör hennes röst, om än första gången över telefon. Första gången var på en poesiuppläsning i Malmö 2018. Jag och många andra hade delat med oss av våra ord och toner i olika försök att uttrycka oss, men ett uttryck som bott kvar i mig sen dess, som ofta dykt upp ur mitt inre och flutit upp till ytan, är Khadras poesi. Rösten och dikterna som var eld och salva. Omskakande och omfamnande. Vi var många som satt i tårar under och efter hennes uppläsning. Och i ilska. Eller annan stark stark känsla. Gemensamt var att vi samtliga blev berörda till det okontrollerbara. När Khadra nu berättar att hon idag är 20 år, och jag förstår att hon då, när publikens känslovärld skakades av hennes ord, bara var 18 år, häpnar jag. Den styrka, självsäkerhet, skill och självklarhet hon läste med på Malmös Stadsbibliotek tog jag, helt felaktigt, som fler än 18 år av livserfarenhet. Åter blir jag skakad av Khadra, och nyfiken – för vad mer har Khadra Osman, denna unga poet, att berätta som ska få mig att häpna?
Min missbedömning av Khadras ålder, och den minichock det satte i mig, får snabbt sin förklaring när samtalet mellan oss drar igång. Hon berättar om hur hon inte vet om ett liv utan poesi, hur leken med ord och rytm samt dess betydelse alltid varit närvarande för henne. Att hon i poesierfarenhet har en helt annat ålder än den som hennes linjära vittnar om.
– Poesin är inte riktigt något jag kommit i kontakt med, utan jag har växt upp i den. Mina föräldrar har skrivit poesi och jag har växt upp med att de har läst sin och andras poesi för mig. Jag minns hur de brukade köra poesi battles mot varandra, och hur vi såg på – hur jag lyssnade och tog in rytmen och känslan.
Som den poesi-junkie jag är kan jag inte annat än att kommentera hur otroligt romantiskt det låter; en ren idyll att växa upp i en miljö där spoken word och poesi har den platsen i vardagen. För Khadra var det inget hon då, som ett litet barn, kunde skilja från annat – det var en självklar del av livet och något som för henne bara fanns där, namnlöst men närvarande.
– När jag insåg att det här har ett namn och att det inte är något som bara är var jag åtta tio år. Då började jag själv tycka om att rimma och leka med orden.
Khadras bror var då bibliotekarie på ett bibliotek i närheten, så hon brukade spendera mycket tid där. När hennes intresse för poesin även visade sig i hennes eget skapande började hennes bror ta med henne till olika poesievent. Där fick hon se andra människor än sina föräldrar läsa upp sin poesi, något vilket inspirerade henne till att skriva mer – och till att skriva för att en dag läsa och dela sin poesi med andra, på scen. Något vilket inträffade bara några år efter att Khadra först fått ett namn för poesin.
– Jag var kanske elva år när jag läste upp för första gången. En av de första gångerna var på Somali Kulturfestival på Garaget i Malmö. Då läste jag inte en av mina egna texter utan jag citerade andra poeters dikter. Det var ett kulturevent för vuxna och jag var så sjukt nervös att jag trodde att jag skulle svimma. Men den bästa känslan är efteråt – och den gjorde att jag ville fortsätta göra det.
Sen dess har det blivit många fler open mics för Khadra, men där hon till skillnad från den första gången då hon läste alltid framträder med egna dikter. Hon berättar om hur hon dras till det, till platser där hon kan dela med sig av och höra andras berättelser, ord och upplevelser. Det har en styrka som hon allt mer aktivt har börjat söka sig till.
Men vad är styrkan i just spoken word?
– Styrkan är att det bara är en person med en mick som pratar från en person till en annan, direkt från hjärtat. Vi längtar alla efter att få inblick i en annan människas själ, och det, att veta att alla som är där lyssnar på mig, att jag förändrar min omgivning bara med mina sammansättningar av ord – det tycker jag är sjukt mäktigt.
Någon som Khadra tycker har en extrem styrka, som rör vid hennes själ och inspirerar henne, är den engelska poeten Rudy Francisco. Han skriver, uppträder och berättar främst om positiva känslor; om kärlek och lycka. Känsloupplevelser som kan vara svåra att förmedla till andra utan att de blir platta eller klyschiga – att istället lyckas sätta orden mitt i prick för sina och andras upplevelser av det ljusa och varma.
– Han får publiken, de som lyssnar, att känna att han sätter ord på ens känslor. När jag lyssnar på honom känns det som en konversation mellan mig och honom. Det är väldigt svårt att skriva dikter på det sättet, att förmedla positiva känslor på det sättet som han gör – han är definitionen av en storyteller. Få av mina egna dikter är om lycka. Alla mina dikter är mer åt det mörka hållet, så han en superstor inspirationskälla för mig.
Khadras egna dikter rör sig i ett abstrakt landskap, där målet inte är att sätta ord på situationer utan där känslorna står i fokus, där de får leda skapandeprocessen. Känslor kring sina och andra människors levnadsvillkor, deras historier och upplevelser av det som är jobbigt, det som är misär, är något som hennes dikter ofta återkommer till. Viljan att återberätta dessa erfarenheter i vackert formulerade meningar. Meningar som riktar sig till känslolivet – att en därigenom ska förstå vad det handlar om, vad misär och lidande innebär.
Just människors livsöden, i som utanför poesin, är något som Khadra brinner för – något hon sätter sin eld och mjukhet i, både i det individuella och strukturella. För det stora gör sig hennes vilja att påverka omvärlden hörd genom projekt i olika människorättsorganisationer. Poesievent, bokcirklar för barn och “Slöjlabb” är några av de projekt som Khadra engagerat och engagerar sig i.
– Jag sitter i styrelsen för UNF och Rädda Barnen, som har ett projekt för barn och unga som kallas “Slöjlabb”. Där får barn och ungdomar sy och lär sig om återbruk – det är ett utbyte av erfarenheter. Jag kom att tänka på att vi borde ha samma koncept, ett “Slöjlabb”, för kvinnor som inte känner att de är delaktiga i vardagen. Ett tillfälle där de träffas och får utbyta sina erfarenheter. Det är utländska kvinnor som är vana att göra praktiska arbeten i sina hemländer, i element som de är vana vid. Tanken med projektet är att minska segregationen i Borlänge, som jag nyligen flyttat till, och att öka förståelse för och mellan olika individer i samhället.
Khadra ber om en liten paus då “vi har en liten oinbjuden gäst här”. I bakgrunden hör jag den som bjudit in sig själv, den tvååriga systerdottern vars röst bryter igenom och når fram till mig. Jag tänker att kanske vill hennes röst också nå in i andra människors själar, påverka deras liv, så som Khadra och andra kreatörer vill. Men kommer hon, systerdottern, att våga, kunna göra det? För att våga försöka, att ens förstå att man har ett begär, en vilja att nå fram, måste det först kännas som att man kan. Att man får och att världen tillåter en. Ett sätt att förstå detta är att se andra som en själv göra det som ens drömmar fylls utav.
– Det är viktigt för mig att representera mitt folk och där jag kommer ifrån. Vi befinner oss i en tid där man ser illa på folk som ser ut som mig. Vi är mångsysslare. Vi är poeter. Vi är kreatörer. Vi är egenföretagare. Vi är lärare. Vi finns överallt. Jag vill visa unga flickor som ser ut som mig att jag också kan, att de också kan, och att de inte ska lyssnar på vad media säger om vad de kan eller inte kan göra.
Vi börjar prata om den rasism och fördomsfullhet Khadra får möta hela tiden. Den som hon möter när hon går ner för gatan. Handlar i matbutiken. Överallt i samhället, i princip. Poesiscenen är en av de få platser där hon inte behöver möta detta konstanta tryck av rasism. Där ges hon ett utrymme att vara, att bli sedd och hörd för den hon är, utan fördomar som begränsar och förtrycker.
– Det finns en styrka när jag står på scen och läser. Jag tar den här plattformen och ni ska lyssna på mig. Att visa barn som ser ut som mig att de inte ska vänta på att de ska få saker tillbaka, utan att de ska ta för sig.
Khadra berättar om hur hon har börjat röra sig mot den kultur som är hennes men som hon inte har haft ett direkt möte med då hon är uppvuxen i Sverige. Hur moderlandet Somalia har börjat fascinera henne; dess folk, historia, poesi, väckt en ny upptäckarlust och kärlek i henne.
– Jag har börjat utforska det med att skriva kärlekstexter till mitt moderland, där jag fantiserar om hur det känns när solen smeker mot ryggen, att vandra på stränderna, att dra upp sanden och beundra varje sandkorn, att laga maten, att lära känna människorna. Att gå tillbaka till mina roots genom att lyssna på somaliska dikter. Somalia kallas för poeternas nation av en anledning – och det försöker jag utforska nu.
Att utforska och representera sitt eget kulturarv, sitt folks berättelse, är en av de levnadsvillkor Khadra skildrar i sin poesi – men inte det enda. För hon låter sig inte begränsas av egenupplevda händelser, situationer eller känslor, eller att bara berätta om det där hon har tolkningsföreträde. Denna lärdom, eller insikt, kom till Khadra efter en studieresa till Srebrenica där hon träffade och talade med ett vittne som varit med om kriget och sett folkmordet – ett möte, en berättelse, ett vittnesmål, som Khadra senare skrev en dikt om. En dikt som har kommit att betyda mycket för henne, och andra.
– Efteråt skrev jag en dikt om hans upplevelser och lovade mig själv att alltid börja med den dikten, med hans vittnesmål, för att belysa detta som inte ges så mycket uppmärksamhet. Och första gången jag läste den dikten för många människor, människor där många inte upplevt något i närheten av så hemskt och stort som ett folkmord, var jag så rädd. Men jag läste dikten fast jag var rädd – för jag hade ju inget tolkningsföreträde, det var inte min historia.
Efteråt möttes Khadra av beröm av publiken som sa att de blivit berörda av hennes ord. Khadra förstod att vi alla delar samma känslor och tankar, även om vi inte upplevt exakt samma sak. Att vi trots det kan relatera till varandra, mötas i erfarenheten att vara människa i livet.
– Jag har fortsatt att börja mina framträdanden med den här dikten, och fortfarande får jag meddelanden från människor som har sina rötter i Bosnien och som har tackat mig för att jag har berört den här historien och fört den vidare.
Jag minns själv just den dikten, vittnesmålet om folkmordet i Srebrenica, och hur det slog mig. Hur jag kände oändlig sorg och tacksamhet. Sorg över det som hänt och tacksamhet över att Khadra genom att tala om det påminde om hur vi aldrig får glömma. Aldrig upprepa. Förstod att jag var en av de med rötter i Bosnien som sa tack till henne för detta, men där jag gjort det i tystnad. Jag blir åter tårögd av Khadra, även denna gång i tystnad. Försöker blicka framåt – ser in i solen och frågar om hennes framåtblick, var den landar för henne. Om framtiden, om drömmar.
– Min främsta dröm är att kunna sätta mina ord på ett papper. Att kunna lämna mitt legacy. Att andra ska kunna se och tänka att Khadra har levt och hon har påverkat en större publik.
Jag ler. Tänker på hur hon redan har gjort och gör en del av det hon drömmer om; att påverka en större publik. Lämnar ett legacy av känslouppror och -yttringar som skjuter från hennes hjärta till ett annat, till många andra. Jag tänker att hon, likt sin förebild Rudy Francisco, är en sann storyteller. En vars ord jag längtar efter att få läsa på papper.
